Nobbades – för vänsterbacksspel i Österrike

Är man en sådan oerhört duktig och begåvad spelare som jag är så väller anbuden från proffsklubbarna in. Mourinho ringde och bokstavligt b-a-d om en underskrift , Sir Alex kom och hälsade på i Helsingborg, och Pep bjöd på en helkväll i Barcelona. Jag avböjde alla, vänligt men ack så bestämt.

Jag hade redan beslutat mig för Österrike.

Landet där ölen flödar och lederhosen regerar. Där Scooter och Falco ligger på toplistan och Carsten Jancker är king.

Detta kunde ju omöjligt bli annat än succe (?)

Det började i Innsbruck.
En fantasistad med lilleputt-komplex.
Deras största bekymmer var hur de skulle hantera alla fulla svenskar under EM-slutspelet i fotboll. Speciellt oroliga var de över att vi skulle klättra upp på Goldenes Dachl och stjäla guld.

Laget buss hade en egen bar med ölkran då stopp mitt på Autobahn inte var ovanligt under världscupen i utförsåkning. Matchmåltiderna med laget dagen innan bestod oftast av Schnitzel med pommes och max en öl eller ett glas vin. Vi förlorade alla matcher och trillade ner.

Det fortsatte i Matterburg.
En puttestad med fantasikomplex.
I Mattersburg bor det 6000 invånare. Det kunde vara 8000-12 000 på matcherna. Fick aldrig ihop det riktigt.
Jag bodde ensam i en lägenhet på 160 kvm med 5 sovrum. Min enda hobby var att sova i ett nytt rum varje natt. I samma hus bodde två galna pågar från Ungern som konstant pratade om alla snygga svenska tjejer.
Jag värvades som defensiv mittfältare , men slutade som vänsterback i en trebackslinje. Det är ungefär som att spela Andreas Isaksson som vänsterforward.

Reglerna var enkla. Vinn matcherna och ni blir belönade, förlora matcherna och ni blir bestraffade.
Plats 1-3 betydde resor i första klass och femstjärniga hotell. 4-7 ekonomiklass och trestjärniga hotell. 8-10 budgetresor och vandrarhem. Och jomenvisst, vi var 9-10 hela året jag var där.

Jag bodde alltid med en underbar kille från Turkiet. Problemet vara bara att han inte pratade engelska och min tyska var för dålig. Att han låg och kedjerökte i dubbelsängen till kl 03 innan matcherna var ett mindre problem.
Varje morgon gick alla spelare in på tränarrummet och skakade hand med huvudtränaren. ”Guten morgen Herr Trainer“ var orden. Strängt förbjudet att tilltala tränaren med namn. Sedan på härligt öststadsmanér hälsade man på resterande tränarteam, lagkaptenen och alla spelare.

Varje.
Morgon.

Lagkapten var självfallet Herr Carsten Jancker. Detta rökande, drickande, oerhört sympatiska monster.
Efter ett år med passiv rökning och crossbollar med vänstern flyttade jag hem till Sverige.

****
Dagens HIF-look a like:

MacGyver?                        Hasse Eklund (ex HIF:are)?