Real Madrid, Milan och AIK – vad har de gemensamt?

DUBAI. Sådär då. Då lider dag två för AIK och dag ett för mig här i Dubai mot sitt slut.

SKOJA!

Först ska här hamras ut massor med texter och det här får bli någon form av rapportering från träningen som var nu på eftermiddagen. Den började med en taxiresa som tog cirkus en timme vilket gjorde att jag och kollega Oskar Månsson på Sportbladet ramlade in en halvtimme sent. Lång taxiresa tycker ni? Speciellt som att Google Maps visar cirkus två mil från taxiresans startpunkt till plejset där AIK tränar, säger jag.

”Plejset” heter förresten Nad al Sheba Sports Complex. Det är ganska svårt att få några överblicksbilder på det men det kan säkert Google hjälpa er med. Däremot fotade jag lite i iPhone 5-kvalité under träningen.

Varsegoda!

AIK-emlemet vaggar lite här och var när man kliver in på anläggningen där såväl Real Madrid som Milan haft träningsläger.

Tränartrion nere i hörnet. Två stora strålkastare som gör bildkompositionen fullkomlig. Eller nåt.

Lite vatten i pausen. Strax innan här hade Nisse Johansson stampat Fredrik Brustad på foten. Norrmannen gav igen med att klappa till Nisses arm. Jag tyckte jag såg ett litet, litet leende hos Nisse.

Gräset folks, GRÄSET! Det är så perfekt så man vill ta med det hem och lägga över parketten.

GRÄSET!!!!!!!

De här två boysen träffade jag i dag. Niclas Eliasson och Marko Nikolic. Spännande spelare båda två och två av de som lär bjuda på det lilla extra i år. Speciellt Eliasson tror jag blir hyperintressant. Ni läser intervju med honom på FD i morgon (onsdag)

Och så nyförvärvet Patrick Kpozo. Pratar väldigt tyst och verkar vara kanske världens snällaste kille. Jag hoppas verkligen det slutar i Chelsea för honom.

Oskar berättade i går att om en krönikarubrik han hade för drygt ett år sedan. Den löd:
”Månsson: ‘Sämsta värvningen någonsin’” och handlade föga oväntat om Daniel Majstorovic.

Jag är är beredd att dunka upp något liknande i det här blogginlägget:
Bergman: ”Bästa gräset någonsin!”

För om ni inte redan hajat det av bilderna ovan så är gräset så fantelitastiskt att jag vill ha picknick på det i resten av mitt liv. Grusskolad som man är så var ju Aroscupens åkergräs rena drömmen när jag var liten. Det här var en utopi. Det är det förvisso fortfarande, jag får nöja mig med att titta på de som spelar på det och harvar vidare för FC Sampierdarenese på Djursholms IP:s, förvisso väldigt bra, konstgräs.