LÅNGLÄSNING: Allsvenske jättetalangen om mammans död – ”Träffade henne aldrig”

KALMAR. För tre år sedan tvättade Lumala Abdu bilar i Uganda för att klara dagen. Nu är han i Sverige slåss om en startplats i ett allsvenskt fotbollslag. Vägen från Kampala till Kalmar har gått snabbt men varit tuff för 18-åringen.
– Det har hänt mycket på vägen hit. Du vet, livet kan vara väldigt svårt ibland. Det är inte lätt, säger Lumala Abdu.

Träningen på Gasten strax bakom Guldfågeln Arena ska precis börja. Tränare Peter Swärdh och den nya assisterande tränaren för säsongen, Henrik Rydström, samlar laget på mittplan.
Minuten senare är Kalmarspelarna uppdelade i två lag och träningen inleds med matchspel på en planhalva. På betongläktaren som består av fyra rader står det fem-sex äldre män i basker som följer träningen.
Ytterligare några till följer träningen från sina bilar som parkerats runt planen för att undvika kylan denna fredagsmorgon i mars.

På andra planhalvan drillas allsvenskans yngsta målvakt genom tiderna, John Håkansson, av målvaktstränaren Donald Arvidsson. Vädret som är grått, dimmigt och trist matchar inte hur det ser ut på Gastens plastmatta.

Träningen håller hög intensitet, snacket är hela tiden igång och det smäller i närkamperna. Ute på vänsterkanten i laget med blåa västar spelar en ettrig liten spelare med fin teknik. Lumala Abdu.
18-åringen får inte speciellt mycket att jobba med under matchspelet. Inte heller när laget tränar hörnor är han nära bollen.
Med 171 centimeter i strumplästen är det kanske föga överraskande att Rasmus Elms alla hörnor har andra adresser. När även den sessionen är avslutad tränar spelarna för sig själva.
Vissa övar crossbollar, andra kör löpintervaller och Jonathan Ring skruvar in runt tio skott klockrent i krysset. Helt otagbart för Abdu som ställt sig i mål. Henrik Rydström får ut han ur målet och tar över målvaktssysslan. Abdu börjar istället träna volleyavslut.

– Han har kommit in i laget på ett fint sätt. Det är en bra kille som har lätt att bli omtyckt. På planen är han väldigt ambitiös och suger åt sig tips och råd. Vi ska inte stressa med honom. Man får inte glömma att han inte spelat organiserad fotboll så länge och varje träning blir ett ypperligt inlärningstillfälle för honom. Men eftersom han har en bra personlighet ser jag bara ljusa framtidsmöjligheter för honom, säger Henrik Rydström.

Lumala Abdu är ny för säsongen från Mjällby och har varit i staden i cirka två månader. Vägen till Gasten har varit brokig, men gått i en rasande fart. För två och ett halvt år sedan spelade han i division 7 och Gualöv Goif.
Efter träningen kommer han fram och presenterar sig med ett leende på läpparna. Han ställer upp på lite bilder, även det med ett stort smajl innan han försvinner in i omklädningsrummet med resten av sina lagkamrater och sedan på lunch.

ETT STENKAST FRÅN Kalmar FF:s gamla arena Fredriksskans bor Abdu. Det är en rymlig lägenhet han glatt visar upp med öppet kök, nyrenoverat badrum och nydekorerat sovrum. Abdus svenska värdfamilj, familjen Capion, hjälpte till vid flytten då de satte ihop möbler, fick allt på plats och ordnade med lite växter.
– Det är första egna lägenheten, jag har aldrig bott ensam innan, säger han stolt och fortsätter:
– Det är jobbigt med disken, jag gillar inte alls att diska. Jag kommer att köpa en liten diskmaskin väldigt snart. Annars funkar det bra för mig. Jag kan laga mat, men gör det inte så ofta. När jag bodde med min värdfamilj i Sölvesborg i nästan två år så åt jag svensk mat hela tiden. Lax med lite potatis är min favorit.

Vid köket är det en dörr till ett litet smalt och avlångt förvaringsutrymme där han har alla sina skor, säkerligen runt 15 par.
– Det här är favoriterna, säger han och pekar på ett par knallröda basketskor.

Abdu slår sig ner i sin gråa tygsoffa i vardagsrummet. Vädret har blivit betydligt bättre, de två Kalmarröda gardinerna jobbar hårt för att hindra solens starka strålar att skina in från det stora fönstret.
De vita väggarna är fortfarande rätt fria. Några enstaka medaljer, en tavla på Englands klassiska telefonkiosker och en på favoritlaget Manchester United är det som är upphängt i vardagsrummet. Här avlöser filmerna varandra. Just nu har filmen RED med bland annat Bruce Willis och Morgan Freeman pausats. Innan dess har Denzel Washingtons Man on Fire plöjts igenom.

– Jag blir uttråkad om jag kollar på för mycket fotboll. Jag tittar hellre istället på film, dokumentärer och serier. Jag gillar att lyssna på musik och dansa också. Det är inte ofta jag går ut på klubben, men när jag väl gör det så dansar jag. Jag är noga med att fokusera på rätt saker. Att äta, sova och träna rätt. Jag gillar att jobba hårt.

Han berättar att han även börjat lyssna på svensk musik. Kapten Röd och Medina är två favoriter, Veronica Maggio funkar också. Annars är det hård träning som gäller. Allt det hårda arbetet han lagt ner har tagit Abdu långt inom fotbollen och till olika platser. Nu har det fört honom till Småland och Kalmar som han nu har bott i två månader.

– Jag trivs bra i Kalmar. Det är en bra och fin stad där allt finns. Det finns massa affärer här. Jag har också börjat skaffa mig fler och fler vänner. Jag brukar vara med Papa (Diouf) och Muktar (Ahmed) mest. Jag känner en trygghet när jag är med grabbarna i laget och det gör det lättare för mig att spela bra på planen. Alla är jättetrevliga och snälla mot mig, de tar hand om mig på ett bra sätt. Det gick snabbt för mig att komma in i gänget.

AIK och Malmö ville också ha dig. Varför blev det Kalmar?
– Alla lagen i Sverige ligger på samma nivå. Förra året vann ju Kalmar mot Malmö här på hemmaplan, det är ingen skillnad mellan lagen. Jag valde Kalmar för att det är nära familj och kompisar i Sölvesborg. När min agent frågade mig om jag ville till Kalmar svarade jag ja direkt.

Peter Swärdh har använt dig som både ytter och anfallare. Vart vill du spela?
– Det spelar ingen roll vart han sätter mig, jag spelar överallt. Vänster, höger eller längst fram, det spelar ingen roll. Jag är dubbelfotad så jag använder båda mina fötter hela tiden. Det är inget jag tränat upp, det bara blev så.

Är det stor skillnad mellan Mjällby och Kalmar?
– Vi har många väldigt bra spelare och en hög kvalitet på träningarna här i Kalmar. Om man tappar bollen under träningen blir spelarna lite aggressiva och säger till en att man ska göra det bättre, det är högre krav här. I Kalmar ger alla spelare allt hela tiden, det finns ingen som fuskar.

I FJOL ANTECKNADES Lumala Abdu för 24 matcher i superettan för Mjällby, varav 14 från start. Totalt blev det tre mål. Debuten i superettan kom i premiäromgången mot Athletic FC hemma på Strandvallen den 8:e mars 2015.
Matchen slutade 1-1 och Abdu fick ett inhopp på 19 minuter inför 1 866 åskådare. Det låter kanske inte särskilt häpnadsväckande. Lägger man till informationen att Abdu ett år tidigare befann sig i Gualöv Goif och lirade i division 7 blir det hela så mycket större. När Lumala Abdu kom till Sverige i september 2013 ville han snabbt börja med fotboll och tog sakerna i egna händer.

– En dag såg jag flera killar på moped. Jag hade min cykel och åkte fram till dem och sa: Hej, spelar ni fotboll? De såg lite rädda ut och sa att de inte spelade fotboll. De körde iväg och jag cyklade efter, utan att de visste om det. De såg inte mig, skrattar Abdu innan han fortsätter:
– När vi var framme såg jag en stor plan. Killarna gick in till omklädningsrummet och sen ut på plan. Jag minns att det var kallt, men jag stannade och kollade på hela träningen. När det var slut gick jag fram till tränaren och frågade om jag också fick börja spela fotboll med dem. Han sa att jag var välkommen. Jag tog med mig ett par skor hemifrån som en kompis hade köpt till mig och började träna med deras juniorlag.

Klubben var IFÖ Bromölla. Abdu gjorde några träningar med division 3-föreningens juniorlag innan det blev dags för inomhussäsongen.
Då behövde han inomhusskor för att kunna träna. Skor som han varken hade eller hade råd att köpa. Bromölla ville inte stå för kostnaden för skorna och Abdu lämnade klubben för att kort senare börja i Gualöv Goif istället.
– De var inte så bra, men det fanns mycket kärlek och glädje i Gualöv. Alla lyssnade på varandra och skojade hela tiden. Det är därför jag spelar fotboll, för att det är kul. Allting började i Gualöv kan man säga.

Anledningen till att han började i just Gualöv stavas Elvin Jakus som nu är en av Abdus närmaste vänner. Elvin är fritidsledare på fritidsgården Tunnan och var vid tillfället även a-lagstränare i Gualöv. En dörrknackning på ett boende för ensamkommande ungdomar inledde en väldigt lovande fotbollskarriär.
– Under mina 15 år som fritidsledare har fotboll alltid varit på schemat. Jag har fångat upp många ensamkommande killar och andra ungdomar på fritidsgården och fått dem att börja spela fotboll. En dag dök Abdu upp. Jag märkte att han var väldigt duktig och frågade om han inte ville spela aktivt i Gualöv där jag var tränare, säger Elvin Jakus.

Hans första intryck av Abdu minns han klart. Bara månaden efter att Abdu anlänt till Sverige stötte Elvin på honom på en fotbollsplan.
– Det var spontanfotboll i oktober 2013. Ungdomsspelare från olika klubbar i området, bland annat från Mjällby, var med och spelade. Så det var duktiga spelare på planen. Jag stod i mål och i motståndarlaget var det en spelare i en Arsenaltröja utan namn på. Han började dribbla och hade ett fantastiskt driv. Han gjorde vad han ville med spelarna ute på plan. Jag tänkte på riktigt om killen var från London och spelade i Arsenals ungdomsakademi, så duktig var han.

Väl i Gualöv blev det succé för Abdu. Som 16-åring var han yngst i hela laget. Det hindrade honom inte för att bli lagkapten. Dessutom stänkte anfallaren in 20 mål på tio matcher under vårsäsongen 2014. Värt att tillägga är även att Abdu spelade vissa matcher som ytter innan han gick över och spelade som anfallare.

– Alla tränarna i division 7 kände ju varandra och alla undrade vem vi hade hittat. Det var egentligen helt ofattbart att en 16-åring kunde komma in från ingenstans och stordominera så som han gjorde. Han hade ju aldrig i sitt liv spelat organiserad fotboll, säger Jakus lyriskt.

Yngst i laget och du gör honom till lagkapten?
– Jag ville att Abdu skulle få mer press på sig och få ta större ansvar. Jag visste att han skulle vidare till Mjällby och ville förbereda honom för det. Han var alltid positiv och glad mot medspelarna, motståndarna och domarna. Abdu har alltid varit en väldigt bra förebild utåt. Han har varit med om mycket och ändå blev han den fina människan han är idag.

Sen gick han vidare till Mjällby.
– Ja. Jag försökte hela tiden förbereda honom så mycket som möjligt för Mjällby. Abdu var så pass duktig att jag redan i december 2013 kontaktade Mjällby om honom. Han kunde inte stanna längre i Gualöv än vad han gjorde, vi hade inte något mer att lära honom här. Abdu behövde nya utmaningar. Sen trodde jag inte att det skulle gå så snabbt som det har gjort, men jag har alltid vetat att han är tillräckligt bra för att lyckas.

SISTA TIDEN i Gualöv spelade Abdu endast matcher för klubben samtidigt som han tränade med Mjällbys ungdomslag. I maj 2014 tog han steget och lämnade Gualöv i division 7 för Mjällby som då faktiskt befann sig i allsvenskan. Han inledde i Mjällbys U17-lag, men avancerade snabbt till U19-laget och på hösten gjorde han även sin debut i U21-laget. Nästkommande säsong blev han belönad med ett a-lagskontrakt i januari och spelade i superettan under hela året i fjol.
– Det gick snabbt för mig och jag trodde att jag var lite bättre än vad jag var. Så i början skickade de ner mig till U17 igen. Då pratade jag med ”Bagarn” (Patrik Rosengren) och sa att jag ville tillbaka upp till U19 och att jag skulle träna ännu hårdare för att nå dit.

Var det en stor omställning från Gualöv?
– Det var stor jättestor skillnad i Mjällby. Det var mycket mer taktik än i Gualöv. Jag kom in i det rätt snabbt och gjorde några mål direkt.

Hur kändes det när du fick ett a-lagskontrakt?
– Jag blev jätte-, jätteglad. De sa till mig att jag inte skulle starta för att jag var så ung. När man är ung vill man ju bara spela hela tiden, så det var lite svårt. De sa att de kommer ta tid och att jag skulle ha tålamod. Så jag spelade mest i U21-laget i början 2015.

Hur tycker du att det gick förra säsongen?
– Det var en tuff säsong förra året, tyvärr åkte vi ner till slut. Det är inte bra för klubben, men hoppas att de kommer upp till superettan direkt igen. Det gick inte bra för laget, men för mig gick det rätt bra. Det blev skador i a-laget och då fick jag chansen. Tränarna var nöjda med mig. Sen sparkades Anders Linderoth och det var han som trodde på mig. Nya tränaren Hans Larsson ville ha större och starkare spelare så jag fick sitta på bänken istället. Jag var lycklig ändå, jag var inte ledsen för det. I slutet av säsongen blev Simon Nilsson skadad. Jag var egentligen småskadad och hade lite ont, men sa inget till tränaren för att jag ville så gärna spela. Jag fick spela mot Östersund och gjorde det bra. Resten av säsongen fick jag starta alla matcher utom en och fick göra lite mål också.

Minns du ditt första mål?
– Det kom mot Degerfors, vi vann med 1-0. David Löfquist sa till mig att jag bara skulle fortsätta löpa hela tiden så skulle han ge mig bollen. Jag sprang och till slut kom passningen. Alla trodde det var offside, men jag bara fortsatte och lobbade in bollen i mål. Vissa tidningar sa att det var offside, men jag jublade ändå.

I OCH MED Abdus intåg i superettan i fjol hade han inom loppet av ett år tagit sig från fritidsgårdsfotboll och division 7 till elitfotboll och Superettan.
En person som bevittnade Abdus makalösa fotbollsresa var Mjällbys akademichef och tränare Stefan Ekstrand som nu driver fotbollsgymnasiet med bland annat Anders Linderoth och Patrik ”Bagarn” Rosengren. Det var Stefan som hade fått tipset om Abdu från sin goda vän Elvin Jakus.
Han gjorde verkligen en raketkarriär, det gick extremt snabbt. Han har en del taktiska luckor som han behöver fylla innan han kan bli en startspelare i allsvenskan. Abdu spelade ju bara gatufotboll i Uganda och kom in i den organiserade fotbollen sent. Han kommer att klara det då han är ambitiös och målmedveten, säger Stefan Ekstrand.

Trodde du att det skulle gå så snabbt honom?
– Jag minns att jag såg honom spela fotboll för första gången hösten han kom till Sverige. Det var spontanfotboll inne i en idrottshall. När han tempoväxlade var det ingen som hängde med. Han gjorde vad han ville med både boll och motståndare. Det var väldigt irrationella nummer som ingen svensk spelare brukar göra. Han lekte med bollen och var väldigt säregen. Just där och då gick det inte att säga att han 1,5 år senare skulle spela i Superettan och att han 2,5 år senare skulle vara i Kalmar och aktuell för allsvenskan. Det gick däremot att se att han hade unika färdigheter.

Hur var det att ha han i laget?
– Det gav otroligt mycket. Han hade alltid ett öppet sinne, var engagerad och levnadsglad. Han ville jobba hårt och utvecklas. Abdu var även tydlig med att visa hur tacksam han var för all hjälp, det var väldigt angenämt att jobba tillsammans med honom. När han hade bestämt sig för att gå till Kalmar FF kom han in på mitt kontor och tackade för all hjälp och stöttning han hade fått.

Är Abdu den bästa spelaren du har blivit tipsad om?
– Jag har fått väldigt många samtal om tips om spelare under mina år inom fotbollen. Det blir lite avslaget när folk ringer och hyllar sina spelare som de tycker är guds gåvor. I många fall håller dem inte. Abdu är det absolut bästa tipset jag någonsin fått. Man såg att han hade något extra direkt. Med tanke på hans bakgrund var det ett riktigt maskrostips.

Är det något tips du har missat?
– Jag fick ett tips på andra halvan av 90-talet om en duktig kille i Ovesholm i division 7 som hette Mikael Nilsson. Jag var då tränare i Bromölla i division 3, men ansåg att det skulle vara ett för stort steg för honom att ta upp till oss. Det var ju ett väldigt bra beslut från min sida, säger han ironiskt och skrattar.

Den där Mikael Nilsson han pratar om blev bara något år senare svensk mästare med Halmstad BK, utlandsproffs och deltog i både EM och VM för Sverige som han gjorde 64 landskamper för.

NÄR ABDU GICK över till Mjällby gick även flyttlasset till Sölversborg. Han lämnade boendet för ensamkommande flyktingbarn i Bromölla och blev placerad i en värdfamilj.
– Jag sa till socialen som jobbade i Bromölla att jag gärna ville ha en värdfamilj. Det var okej på boendet i Bromölla, men jag trivdes inte så bra där. I Sölversborg flyttade jag in hos familjen Capion. Jag åker hem till dem nästan varje helg nu. För att hälsa på och äta god mat.

Familjen Capion består av mamma Margareta, pappa Ronny och deras fem barn som alla är vuxna och var därför utflyttade när Abdu kom till sin nya svenska familj. Pappa Ronny jobbar på en skola och är i daglig kontakt med ensamkommande flyktingbarn. Mamma Margareta jobbar inom socialtjänsten och såg, även hon, behovet av hjälp som behövdes, bland annat i form av värdfamiljer.
En dag såg Ronny en annons om det i en tidning och bollen var i rullning. Familjen Capion ansökte och någon månad senare var de en värdfamilj. Margareta avslöjar att det inte bara är för att umgås Abdu hälsar på dem hemma i Sölvesborg.

– Han tvättar inte så gärna. Han kom hem för någon helg sedan och då hade han med sig en massa smutstvätt. Men det kändes ändå bra, för att det är så ens egna barn skulle göra. Vi är hans svenska familj och det känns som att han har en bas i oss och alltid kan höra av sig om både bra och dåliga saker, säger Margareta Capion.

Har du något speciellt minne med Abdu?
– Vi firade hans 18-årsdag hemma i trädgården i somras med en stor grillfest där hans kompisar och alla våra barn var med. Vi grillade, hade lite aktiviteter och bara hade det trevligt. Efteråt kom han fram till oss och sa att det var hans bästa födelsedag någonsin. Då blev man glad.

Hur var tiden med Abdu i huset?
– Det kändes som att han gick igenom hela sin tonårsfas hos oss. Hans humör hängde ihop väldigt mycket med hur det gick i fotbollen. Gick det lite sämre i fotbollen blev han lite piggig och det kanske gick ut över oss ibland. Men annars funkade det jättebra. Om man tänker hur tonåringar brukar vara så var Abdu extremt skötsam. Han tränade stenhårt, drack varken alkohol eller rökte. Han var väldigt, väldigt seriös. Han fixade och donade och skötte sig själv. Han är ju van vid att ta hand om sig själv.

21 JULI 1997 föddes han i byn Kataba i västra Uganda, med fruktansvärda konsekvenser. I samband med förlossningen avled tragiskt nog hans mamma Irene. Av fullt förklarliga skäl blir Abdu samlad innan han kort uttalar sig om händelsen.
– When she was giving birth to me she was taken away from me, säger han på engelska djupt nersjunken i soffan. Det blir en lång paus och stämningen i hela lägenheten ändras. Abdu byter tillbaka till svenska och får ut:
– Jag träffade henne aldrig. Jag har bara hört historier om henne från min mormor.

Inte heller pappan har Abdu träffat, han har ingen aning om vem som är fadern. Föräldralös växte han upp i sin hemby Kataba tillsammans med sin mormor Nansamba.

Den lilla byn är enligt Abdu betydligt mindre än både Sölvesborg och Bromölla. Närmsta stad är en två timmar lång bilfärd bort. I Kataba lever invånarna, precis som så många andra ugandier, i en utbredd fattigdom.
– Vi hade ingen el i huset. Istället för lampor så använde vi stearinljus. De större husen i byn hade lampor, men inte vi i de mindre husen. Rinnande vatten hade vi i alla fall.

Vad brukade du göra om dagarna?
– Ibland gick jag i skolan, ibland jobbade jag. Jag brukade spela fotboll på gatan med kompisar. Vi spelade alltid barfota. I Sverige är det mycket kallare så här måste man spela med skor på. Vi rullade vanligt papper, mycket papper. Sen tog vi bananblad och gjorde den rund. Efter det tog vi påsar runt och sen bananfiber som vi knöt ihop bollen med. Det brukade ta ungefär en timme. Om man gjorde det riktigt, riktigt bra så kunde vi spela med samma boll i två-tre veckor, ibland en månad.

Vad jobbade du med när du inte gick i skolan?
– Jag brukade plocka avokado och apelsiner från trädgården och försökte sälja det på gatan. Men det var svårt, alla andra försökte också sälja sina frukter. Om man hade tur och en väldigt bra dag så kunde jag få ihop som mest typ två dollar. Och då var det en riktigt bra dag. Det var tufft hemma i Kataba. Jag har jobbat hårt i mitt liv.

Situationen var inte hållbar. Vissa dagar var Abdu och mormor Nansamba bland dem knappa 40 procenten av befolkningen i Uganda som lever i extrem fattigdom. Alltså på 1,25 dollar eller mindre om dagen. När Abdu endast var 15 år skickade Nansamba honom till huvudstaden Kampala i hopp om ett bättre liv för sitt barnbarn. Abdu bytte byn Kataba mot 1,5 miljonerstaden Kampala. Han kom till huvudstaden helt själv.

– Jag bodde i en förort till Kampala i runt ett år med andra killar i min ålder. Jag tänkte att jag skulle vara i staden ett tag och sen ta mig vidare därifrån. Jag tvättade bilar för att försöka få ihop pengar.

Han lyckades. Cirka året efter han anlände till Kampala hade han sparat ihop tillräckligt med pengar. Denna gång var det däremot en betydligt längre resa.
– Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Det hände mycket saker på vägen hit och när jag var framme i Malmö blev jag lämnad helt själv på flygplatsen, säger han och blir helt tyst.

Det verkar som att han går igenom hela händelseförloppet för sig själv i sitt huvud. Innan han börjar prata igen.
– Du vet, livet kan vara väldigt svårt ibland. Det är inte lätt. För mig var det den svåraste tiden i mitt liv. Att komma till en plats där man aldrig varit innan och inte känner en enda människa och inte kan språket, som 16-åring är det tufft. När jag började min resa från Uganda visste jag inte vart jag skulle hamna. Jag visste inte ens om jag skulle till Europa. Men idag är jag väldigt glad att det blev Sverige, jag är lycklig här.

Vad är de största skillnaderna mellan Sverige och Uganda?

– Det är jättestora skillnader. I Sverige finns allting. Här finns alla möjligheter till att göra vad man vill. Vill man spela fotboll, studera eller vad som helst så kan man göra det. Jag hade tur att allting gick så fort för mig. Alla i Sverige är så hjälpsamma och snälla också. Det är aldrig någon som har sagt något rasistiskt till mig. Jag är jätteglad här och det känns som om många tycker om mig. Jag är glad över mina kompisar och det svenska folket.

Det har varit en del snack om vilket landslag du ska spela för. Vad säger du om det hela?
– Det är Sverige som gäller. De har hjälpt mig jättemycket med allting. Om de vill ha mig så kommer jag att spela för Sverige. Jag kan inte bli uttagen i landslagen förrän 2019 då jag blir svensk medborgare. Jag kan fortfarande bli uttagen till U21-landslaget då, säger han och spricker upp i ett leende som snabbt ändras till en dystrare min.

Vet din mormor om att du är i Sverige och är fotbollsspelare nu?

– Vi har tyvärr ingen kontakt alls. Hon vet inte ens att jag är i Sverige. Det är svårt att få kontakt med henne för det finns inga mobiler eller något wifi i byn. De har inga pengar där, så det är jättesvårt. Jag är jättetacksam och glad över allt jag har här i Sverige nu. Jag har jobbat hårt i mitt liv för det här. Jag hoppas att jag får tag i min mormor i framtiden.

Vad har fotbollen gett dig?
– Fotbollen har gett mig frihet att komma ut och snacka med folk. Jag tänker inte alls när jag spelar fotboll. Jag har bara kul. Fotbollen har gett mig många kompisar och man lär känna varandra. I april kommer jag att prata om mitt liv inför en skolklass i Hässleholm. Jag gillar att prata och vara med unga, det är kul att kunna ge något tillbaka. Och barnen lär mig svenska också.

Vad tror du att du hade arbetat med om du inte var fotbollsspelare?

– Kanske som affärsman. Eller att ta hand om trädgårdar. Klippa gräs, rensa och plocka saker. I framtiden vill jag hjälpa samhället och kanske skapa några organisationer. De som inte går i skolan vill jag hjälpa så att de får utbildning. Jag själv fick inte det i Uganda, men här i Sverige fick jag utbildning direkt. Jag skulle vilja hjälpa sjuka människor också. Här i Sverige eller i Afrika, det spelar ingen roll. Vi är alla samma människor.