LÅNGLÄSNING – Johan Elmander: ”Kritiken jag fick i landslaget var inte fair”

GÖTEBORG. Johan Elmander, 35, är tillbaka i svensk fotboll. FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Öis-gården för att prata status, hur bra han egentligen varit, tröjnummer, den skeva synen på svenska landslagsspelare, ”Isak” och Kim, och kritiken han åkte på sista tiden i landslaget.
– Det som jag inte kan acceptera var kritiken som jag fick på saker som jag gjort exakt samma sedan debuten 2002.  Men tillfället var att det var någon som var tvungen att få kritiken och då fick jag det, säger han till FotbollDirekt.se.

Vi möts upp på Öis-gården. Johan är, som alltid, ubertrevlig och serverar kaffe och föreslår att vi ska sitta i en lite härligare del av lokalen än det trånga kontor jag först blivit dirigerad till. Det är lite ovant att se honom i Öis-kläderna, eller om ni så vill: superettankostymen. För mig är han landslags-Elmander som varit med i blågult under alla de åren jag jobbat som sportjournalist. Men han ser onekligen ut att trivas och trots en ihärdig halsfluss (han försäkrar mig om att den inte smittar längre) som hållit honom däckad i sex dagar så är han på gott humör.

Därför börjar jag med den känsligaste frågan av dem alla. Den om att han valt att spela i nummer 3.
– Att folk orkar bry sig, säger han och ler. Det är ett nummer som jag haft mycket när jag var yngre, så det är lite roligt att gå tillbaka till nummer tre. Det är mitt turnummer också så, det är en ganska enkel förklaring.

Ovanligt anfallsnummer ändå?
– Mm! Men det var alltid det i ungdomslagen, jag hade alltid trean där. Jag tyckte det var lite roligt nu när den var ledig och att vi inte riktigt visste vad som skulle hända med Mourad, om han skulle stanna eller inte. Men ett nummer betydde mer förr än nu.

Blev du förvånad över att fansen brydde sig?
– Det vet man att det alltid kommer. Men det är la roligt, då blir det mer snack om Öis.

Hur är en ”nummer 3-anfallare”?
– Det är han som faller ner hela vägen ner till backlinjen och tar djup. Han går ner och hämtar bollen där och springer upp med den. Det är nummer 3-anfallaren.

Det kommer vara det hetaste i vår.
– Exakt!

Den har inte varit ledig utomlands va?
– Nej, det har alltid varit upptagen. Ute i Europa är ju numret väldigt, väldigt viktigt. Det är en statusgrej att man har inom 1-11 som startspelare.

På tal om status. Du gled in i din svarta Porsche när jag kom knatandes till Öis-gården. Alla gånger genom åren har jag uppfattat dig som väldigt ödmjuk, men måste du ändå tänka på vilken ”approach” du har när du kommer till en sån här förening, som är så pass mycket mindre än de klubbar du varit i tidigare?
– Mja… jag kan inte påstå att jag tänker på det, utan jag tror att jag bara är den jag är. Jag gapar och skriker järnet på spelarna här, för att jag vill att de ska bli bättre, men så var jag i alla de andra lagen också. Så jag är den personen jag alltid har varit, jag behöver inte tänka på vad jag kör för bil eller så, det handlar nog mer om vilken person man är. Hade jag åkt hit och bränt fyra varv ute på planen så är det en annan sak… men det är inte riktigt min stil.

Har du någon gång märkt här att någon i laget har för mycket respekt för dig?
– Ja, jag märker att det är folk som har respekt, att de kanske inte gick in lika hårt i närkamperna eller så. De lyssnar och är nyfikna, det är också en respekt för karriären jag haft. Det är väldigt roligt att de är intresserade.

När de inte går in tillräckligt hårt i närkamperna, vad gör du då för att de ska börja göra det?
– Det var nog mest i början, sen släpper det. Det kanske blir så att jag smäller på någon och då blir det ”Jaha? Kan han göra det så kan jag också göra det”. Nu på träningarna är det inga problem, jag ger och tar sparkar, om man säger så.

Du. Galatasaray jämfört med det här. Det måste vara sådan enorm skillnad.
– Ja, jo, det är det, hehe. Sen får man tänka att det är ett av världens största klubblag också, med fans och allt sånt så… ja, det är något helt annat.

Saknar du något med det?
– Självklart, absolut! Herregud! Att få springa in på ”TT Arena”… det är mäktigt, verkligen! Eller spela i Premier League, självklart kommer jag sakna det. Där är ju det man brinner för, de där stora matcherna. Det är som en drog, den kicken som man är i då är fantastisk. Men den kan jag få genom en match mot Norrköping också, det var också ”fan vad roligt”, men det är lite extra när det är större matcher. Man vet hur mycket som är involverat i det. Det saknar jag.

Har du landat i att du förmodligen aldrig mer kommer spela en sådan match?
– Det tror jag inte att jag har nej, för det håller på fortfarande. En sån match, visst, det kommer inte hända. Men derbyt mot Gais, där kan man få en match som är väldigt stor också. Sen vet man inte, vi kanske går upp i allsvenskan och då kan man få den mot Blåvitt eller så. Så då får jag de matcherna också även om det inte är Galatasaray-Fenerbahce.

Det är lätt att man fastnar i säsong för säsong när man ska titta tillbaka på någons karriär, men jag tänker att vi inte ska hamna där utan istället göra några enstaka nedslag. När jag var i Toulouse under EM i somras så träffade jag en snubbe vid namn Christophe på spårvagnen som hjälpte mig hitta rätt. Han var en stor fotbollssupporter och sa att du var typ den bästa spelaren de haft och en stor favorit. Då kände jag lite att jag inte har någon koll på vad många av Sveriges utlandsproffs har för status och så vidare i sina klubbar. För ”vi” ser ju på dig på ett sätt…
– Så är det ju. Det är aldrig lätt att spela fotboll i sitt eget hem, om man säger så. Där får du den mesta kritiken. Jag vet ju det att jag har bättre rykte utomlands än vad jag har hemma i Sverige. Jag tror det är lite den här diskussionen det har varit kring Linderoth, man ser inte arbetet runtomkring. Det enda du ska göra som forward, det är mål. Det jag har gjort, det jag byggt min karriär på och som jag är uppskattad för överallt där jag varit är mitt hårda arbete. Det är det jag levt på och det som tagit mig till de stora arenorna. Allt jobb i det tysta. Men i landslaget så har det inte blivit samma grej utan där har det varit fokus på att jag ska göra mål.

Varför tror du att det är så?
– Jag vet faktiskt inte. Men sen måste man respektera det också förstås, vissa tycker inte om mitt spelsätt. Men jag tror att du i varje lag måste ha någon som krigar och kämpar i det tysta, för att kunna nå framgångar. Men som jag sagt under hela min karriär: jag vinner hellre en match med 1-0 och att folk ger mig skit, huvudsaken är att laget vinner. Allt annat spelar ingen roll för mig. Jag är lagspelaren och det kommer jag alltid vara, vilket väl är lite det jag fått sota för också. Framför allt den negativa avslutningen som det blev i landslaget. Jag gick ut genom en sidodörr liksom, det är lite så min karriär i landslaget har varit också. ”Vi ses, hej!” och sen var det bara ut, och inget mer med det. Sen är inte det någonting jag ligger och ältar, men det är så det är.

Även om du inte ältar det, har du tänkt på det?
– Jag kan tycka såhär: den kritik jag fick i slutet av landslaget, visst man kan tycka att jag inte gjorde några mål, men jag gjorde precis det som jag alltid, alltid gjort. Men det var dags för en förändring och någon var tvungen att pekas ut, och jag tror att om jag hade varit med i truppen så hade vi fortfarande tagit oss till EM, men någon skulle få ryka och då var det jag. Det har jag tänkt på, och det var inte riktigt fair. Men det är som det är. Det är svart eller vitt i den här sporten och… ja, journalister skriver vad de vill.

Sannerligen. Hur hanterade du den grejen då?
– Det kanske var dags för mig att stiga av? Jag kan ta det för laget, det är inga problem alls, så blir det fokus på andra saker istället, det är perfekt. Det var lite så jag tänkte också. Men det som jag inte kan acceptera var kritiken som jag fick på saker som jag gjort exakt samma sedan debuten 2002. Det är exakt samma saker som jag gjort, och jag gjorde precis det Erik (Hamrén) sa, till punkt och pricka, i de matcherna. Men tillfället var att det var någon som var tvungen att få kritiken och då fick jag det. Och nu är det någon annan, så är det alltid.

Spelarbetyg i tidningen – som jag tror speglar ganska mycket vad den ”breda massan” tycker – har jag pratat en del med Mattias Lindström, som jag har podcasten Ljugarbänken tillsammans med, om. Han menar på att ibland kan man göra exakt det tränaren sagt åt en, och i tränarens ögon vara fem av fem, men de som inte sitter på infon om vilka instruktioner man fått tycker att ”varför gick han inte mer offensivt?” eller vad det nu kan vara.
– Det stämmer. Och därför kan man inte sitta och kolla på om man får en trea, fyra eller femma… det är svårt, men jag lärde mig det när jag var i England. Det var en ganska tuff tid i början där och då lärde jag mig att inte läsa någonting, och det håller jag fortfarande. För om det är positivt eller negativt, det spelar ingen roll, för man tar åt sig lite ändå. Då är det bättre att inte läsa det. Och ska man kolla på betyg och sånt så, jag förstår att man kan tycka det är roligt men det där Lindström säger stämmer. En tränare kan säga till dig att springa och punktmarkera någon, och så gör du det. Som Portugal borta, då skulle jag plocka deras defensiva mittfältare och det var det jag gjorde hela matchen. Men efteråt fick jag kritik ändå, men jag gjorde mitt jobb.
– Så länge jag är trygg i mig själv så varför ska jag gå ut och gnälla om det? Det tjänar ingenting till att hålla på så. Jag tror inte på det, även om jag har gnällt lite här, hehe. Men med hårt arbete kommer man alltid tillbaka och får ut något bra av det.

I morgon kommer del 2 av intervjun med Johan Elmander.

MISSA INTE!
– AIK ringer ofta – bekräftar intresse
– Succén kan ge klir i kassan till MFF
– MFF-stjärnan: ”Blåvitt är ingen rasistklubb”

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM