BLOGG – ”När gick det fel hos IFK Göteborg?”

GÖTEBORG. Jag var i Göteborg häromsistens och bevittnade Göteborg-AIK. Började där och då fila på en blogg om om vad som gått snett i Blåvitt de senaste åren, varför man nu befinner sig i den situation man gör etcetera etcetera. Men Göteborg tog som bekant tre pinnar mot AIK och följde sen upp det med en bortaskalp i “el Västico”.

Tajmingen för detta är med andra ord kanske inte optimal, men jag känner i alla fall att dörren är lite mindre öppen än innan och då blir det förstås desto mer intressant att slå in den. Den ekonomiska biten är jag lite för dåligt insatt i för att rota runt i, men om jag ser till de rent sportsliga besluten så finns det en del punkter där som jag skulle vilja delge mina tankar om.

Vi spolar tillbaka till 2012 när Mikael Stahre tog över och Håkan Mild försåg honom med Pontus Farnerud, Daniel Sobralense, Nordin Gerzic och fan och hans moster. Det slutade med en sjundeplats. Praktfiasko för det som målats upp som ”Real Blåvitt”. 2013 inleddes med en cuptitel och Stahres mannar kom trea. Inför år tre förlängde Blåvitt med Micke Stahre och det kändes väl som att de var på väg mot något. Sen hoppade glassmaestro Mild av under sommaren och Mats Gren kom in som nya sportchef. Det här kan vara en efterhandskonstruktion men nog kändes det som att det gnisslade lite mellan Stahre och Gren redan under hösten?

Hösten ja, där trummades det på och Göteborg slutade tillslut tvåa bakom Malmö FF. Stahre hade verkligen fått ordning på sitt truppbygge och långa stunder presterade man riktigt bra fotboll. Såväl prestationerna på planen och spelarnas ord vittnade om att det var något riktigt bra på gång.

Då: Sparken.

Som en liten blixt från en ganska klar himmel så får Mikael Stahre beskedet om att han inte får fortsätta.

****

Man har fyra grundbultar när man bygger ett fotbollslag.

Spelartrupp, ledarstab, sportchef, styrelse.

I det här fallet hade spelartrupp och ledarstab levererat (ja, en andraplacering det året var att leverera då Norrköping vann på väldigt hög poängskörd).

Det fanns en plats att fylla under sommaren, sen Mild meddelat sitt adjö. Om alla de andra sakerna fungerar, är det inte då styrelsens ansvar att hitta någon som passar in i rollen. En sportchef med samma tänk som nuvarande, lyckosamma, huvudtränare?

Man har också skrivit nytt kontrakt med Stahre, det har hela tiden pratats om långsiktighet och röd tråd och det som under ett tag bara verkade vara tomt prat hos Håkan Mild har nu börjat ge resultat. Ska man inte göra sitt max för att bygga vidare på det då?

Styrelsen borde varit relativt nöjd med hur landet låg och om det då uppkommer en vakans i de här fyra grundbultarna, varför tillsätter man då någon som mer eller mindre river upp allting under sig istället för någon som stärker kedjan?

****

Det är där någonstans jag landar. Om Göteborg vill tillbaka till att bli en välmående etablerad toppallsvensk förening så är det absolut viktigaste att klubben styrs på rätt sätt. Att alla måste dra åt samma håll. Detta är förstås den öppnaste dörren av de alla, eller ja, det är inte ens en dörr, det är bara en öppning. Lik förbannat verkar Göteborgs ledning ha svårt att ens få den på glänt.

Styrelse anställer sportchef som anställer tränare. Man jobbar tillsammans. Man byter generellt oftare tränare än sportchef men i det här fallet blev det tvärtom vilket gjorde att man hamnade i otakt. Då är det styrelsens skyldighet att få in en sportchef som funkar med det befintliga. När man nu väljer att inte göra det, då måste man åtminstone ge Mats Gren fullt ansvar att tillsätta den tränaren och team han vill ha, köra sitt race till fullo. Jag tror absolut att Gren kan leverera om han får ”sina gubbar” omkring sig, som backar honom i vått och torrt.

****

Sedan Gren tog över har Blåvitt slutat tvåa, tvåa, fyra och även om ekonomin inte direkt blomstrat så kan man knappast klaga på att resultatraden fram till i år varit någon katastrof.

Sett till styrelsens arbete kan man veva ekonomihistorian hur många varv som helst men det är vad det är och man måste kunna ta vad man haver och göra det bästa av det. Det tycker jag kanske inte att man gör när man inte kan hantera att det knakar mellan sportchef och tränare och inte lyckas byta ut en bit ur pusslet, anpassa och vara flexibel. Tror du mest på sportchefen så låt honom bygga på sitt sätt, vill du ha kvar tränaren så anpassa sportchefen efter tränaren.

Man ska inte vara otydlig, mjuk och svängig – men flexibel. Det går inte att hatta fram och tillbaka, sparka folk, göra det ena, och det tredje och strunta i att sätta färdräkningen för att man på något vänster alltid vill ha ”ryggen fri” och kunna skylla på ditten och datten istället för att se sig själva i spegeln.

****

Sen finns det förstås bra saker också som är värda att bygga på. Har hört en del klagomål på att akademin kostar massa pengar utan att ge speciellt mycket och så har fallet varit – fram tills nu. Ekonomin är körd i botten och Blåvitt måste få upp egna spelare som dels kan prestera sportsligt och sen rendera pengar vid försäljningar.

Pontus Dahlberg, Billy Nordström, August Erlingmark och Patrik Karlsson Lagemyr ska i mångt och mycket tillskrivas Roger Gustafsson, och sedermera Jonas Olsson som gjort ett kanonjobb i akademin.

Nu saknas en tränare till nästa år och han ska Mats Gren välja. Så skiter det sig, så får Gren bära hundhuvet. Mitt råd är att inte ta in någon som ska ta Blåvitt till ”the next level” och bla bla bla utan som är medveten om att de ekonomiska möjligheterna inte finns och är beredd att jobba med det material han har att tillgå.