Stjärnan i lång intervju med FD – glöms inte av Djurgården: ”Struntar i pengar”

Engelsmannen Steve Galloway, 55, spelade bara två säsonger i Djurgården. Men det räckte för att ta en stor plats i supportrarnas hjärtan. Men han blev aldrig rik och så tänker han på känslan av att vara inte vara bortglömd.
– Att lämna ett bra intryck och bli ihågkommen. Säger man mitt namn så flinar folk till och då måste jag ha gjort något bra. Jag har aldrig brytt mig om pengar.

Tidigare ALLSVENSKANS HISTORIA:
LÄS: MFF-hjälten medger – ”Kan inte sätta mig på huk längre, gör för ont’

LÄS: ”Minns alla Blåvitt-sånger men jag blev aldrig hatad”

LÄS: HAN blev en av allsvenskans mest omskrivna på 1990-talet

Namn: STEVE GALLOWAY
Ålder: 55
Bor: Umeå.
Position: Anfallare
Klubbar som spelare: Sutton United 1984, Crystal Palace 1984-86, Maidstone 1986-87, Tegs SK 1987, Djurgårdens IF 1988-89, St Mirren 1989, Umeå FC 1990-2000.
Klubbar som tränare: Umeå 2004, Djurgården 2009.

Meriter som spelare: SM-final med Djurgården 1988 och trea i allsvenska skytteligan samma år med tio mål. En skytteliga som då vanns av en viss Martin Dahlin på 17 mål.

Gör idag: Äger en restaurang och jobbar på Umeå flygplats.

Helt okänd för den allsvenska publiken värvades Steve Galloway till Djurgården från Umeålaget Tegs SK inför säsongen 1988 – och gjorde succé direkt.

Den då 25-årige Galloway krutade in 13 mål (bäst i laget) när Djurgården slutade trea i serien och tog sig till SM-final mot Malmö FF. Med sin längd, kraftfulla löpsteg, avslappnade stil och förmåga att hitta målet både med fötterna och pannan blev han snabbt en djurgårdsfavorit på den tiden. Ett enormt genomslag.

Göran Aral, som tränat Gimonäs utanför Umeå, hade noterat en notorisk målskytt i division 2-laget Teg och Galloway (som spelat i Sutton United, Crystal Palace, Cambridge United och Maidstone United) fick lite från ingenstans chansen i Djurgården.

– Jag hade en kompis som hade spelat för Teg och på den vägen var det jag hamnade i Sverige. Hade det inte varit för Göran så hade jag inte fått chansen i Djurgården. Han var assisterande tränare till Tommy Söderberg och Benny Persson, säger Galloway till FotbollDirekt.se.

– Vi hade ett riktigt skönt lag med spelare som Stefan Rehn, Jens Fjellström, Glenn Schiller och många fler. Vi hade roligt jämnt, alldeles för roligt. Men det var riktigt bra fart och hårt på träningarna. Man visste att man levde. Det var allvar, men vi kunde skämta efteråt.

Du gjorde mål även i allsvenskan sedan?

– Ja, men jag har aldrig räknat det som att jag var viktigare än någon annan. För mig var mitt jobb för laget att göra mål. Jag var inte en lika stor stjärna som Stefan Rehn till exempel. Jag minns en gång när jag fick en utskällning från Glenn Schiller när jag var nere och hjälpte till i försvaret. ”Vad fan gör du här nere? Upp med dig!”, haha.
– Jag visste att jag får en eller två chanser per match och då måste jag ta vara på det. Jag var inte den mest tekniska men jag var rätt snabb och kunde skjuta med båda fötterna och var duktig i huvudspelet. Jag visste att jag måste träffa målet när jag fick chansen.

Hur var det att spela på den här tiden när inte alla var proffs?

– Nej, det var inte pengarna som det är i dag. Alla jobbade ju på dagarna. Jag själv gick på gymmet och var väl lite av ett proffs, men det var inga stora summor som i dag när man får träna på förmiddagarna och tjänar en bra lön. Rivaliteten var inte alls lika stor mellan klubbarna heller. Jag minns att jag tog tunnelbanan till derbymatcherna på Råsunda.

– Man kunde stöta på någon AIK-supporter som sa att man var dum i huvudet. Men killen vägde väl typ 50 kilo och om jag blåste på honom skulle han ramla ihop, haha. Det fanns en respekt för varandra och man kunde gå från matcherna utan problem. Inte som i dag när spelarna måste samlas på Kaknäs för att åka buss till Friends arena.
– När fotbollen var slut kunde man träffa några AIK-spelare på krogen och sitta och snacka. Många AIK-spelare var mina vänner.

Hur var det att spela i Djurgården?

– Jag var fortfarande ny i Sverige och fattade ingenting. Jag tänkte bara att Djurgården var ett roligt lag att spela i. Jag kände så klart till Malmö och IFK Göteborg men inte så många andra lag. Men framförallt så minns jag fansen.
– Jag försökte alltid tänka att fansen skulle få ut något av att se mig. Om jag inte gjorde mål så skulle de i alla fall få sig mig göra en snygg brytning och kunde man inte göra något för fansen på planen så kunde man gör något utanför.

Inte bara ett radarpar på planen – Stefan Rehn (t.v) och Steve Galloway var tajta: “Jag var hans svarttaxi vid de här åren”.

Galloway och Stefan Rehn blev ett radarpar både på och utanför planen under åren 1988-89 och de är vänner än i dag. Det börjar närma sig 30 år sedan men vänskapen består.

– Det kunde vara någon supporter som fyllde år och jag och Stefan Rehn åkte dit fem minuter och sa hej och grattis, ställde upp på några bilder och så drog vi vidare på någon hockeymatch. Det är ett privilegium att spela för en storklubb och man får betalt. Klart man ska ställa upp för fansen, de som lägger sina semestrar efter fotbollen, utan att få en krona för det.
– Jag var Stefan Rehns svarttaxi under de är åren. Vi hade väldigt roligt ihop och var ute mycket, men bara när vi vann! Han gillade reggae så vi åkte runt till lite olika ställen. Numera försöker vi höras inför alla högtider och när vi är i närheten av varandra.

Hur minns du SM-finalen mot MFF?

– Det var bittert. I den första matchen träffade jag stolpen två gånger och matchen slutade 0-0. Vi spelade på Råsunda, jag hatade att spela där, det var alldeles för stort och man fick aldrig någon känsla. Jag fick inte till mina avslut den här dagen och det var synd för vi borde vunnit där.

Returen slutade hela 7-3 till MFF som vann SM-guld.

– Vi kämpade hårt och hade lägen att komma tillbaka men så ramlade Martin Dahlin enkelt i straffområdet och matchen var avgjord. Han hade en bra dag.

Depp efter SM-finalförlusten mot MFF 1988.

Säsongen 1989 blev inte alls lika lyckosam och du lånades ut till skotska St Mirren?

– Mitt problem var att jag inte ville träna på grus. Vi tränade på Stadshagen och jag kände att min ljumske kommer gå direkt. Jag ville till Skottland för att spela på gräs. Men när jag kom dit på lån så visade det sig att de inte heller tränade på gräs utan på grus, haha.
– Det var i en park mitt bland folks hundar. Jag tänkte, vad fan är det här? Så jag blev på dåligt humör och ville bryta kontraktet. Jag skadade sedan ljumsken mot IFK Göteborg i en träningsmatch och hann inte bygga upp mig. Den säsongen kom jag inte alls igång.

Efter säsongen lämnade du allsvenskan och flyttade tillbaka till Umeå. Hur gick tankarna?
– Vad ska man säga. Stockholm var bra. Det var full fart och jag började förstå språket. Men jag hade väldigt lite att göra på dagarna. Inte som i dag när det finns en träningsanläggning och du är på jobbet från klockan 10. Jag fick vänta hela dagen tills träningen på kvällen och blev uttråkad.

– Jag hade en kompis som var dörrvakt och en som var dj på en nattklubb, så det blev ofta att jag hängde tillsammans med dem. Djurgårdarna var oroliga att jag var ute och drack, men jag drack aldrig alkohol utan var bara social. Fansen såg mig ute men jag var oftast hemma och sov vid 23. Lite roligt behövde man ju ha också.

I Umeå fanns Umeå FC:s stora eldsjäl, grundare och klubbdirektör Sune Lindqvist. Det var han som plockade in Galloway till Tegs SK och nu ville göra en storsatsning mot Allsvenskan med UFC.
I ett känslosamt brev från 2016 – 25 år efter Lindqvist bortgång – skrev Galloway:

”Djurgården kom in i bilden och pga. Pat Friberg åkte jag dit för att visa lite speed, men det var inte som att representera dig och Umeå. Livet var bra men jag saknade min vän, samt att jag visste hur mycket du ville att Umeå skulle ha ett allsvenskt lag. Proffslivet stod runt hörnet för mig, men du ville upp. ”I’m coming home, not back! But home!” Du visste som alltid att jag var nyckel till allsvenskan”

– Sune var min vän. Han brann för Umeå FC och han hade alltid brytt sig om mig. Och när en vän behöver dig så ställer du upp. Jag flyttade tillbaka till Umeå tack vare honom och målet var Allsvenskan. Vi började jobba mot målet men så dog han dessvärre 1991. Jag ställdes inför frågan om jag skulle stanna kvar eller åka tillbaka till England. Jag bestämde mig för att förverkliga Sunes dröm. Det tog 5-6 år och sen var vi där. Lite som Östersund i dag men inte lika bra.

I Umeå FC:s tröja. Det blev en allsvensk säsong, klubbens enda, 1996.

Galloway spelade med Umeå i Allsvenskan 1996 men sejouren blev bara ettårig.

– Det viktigaste var att vi kunde ta oss dit. Ingen trodde på oss. Sen hade vi otur. Vi hade 30 poäng, starkt för en nykomling, och hamnade ändå på kvalplats. Sen åkte vi ut mot Ljungskile i kvalet. Det snöade uppe i Umeå och vi hade inte kunnat träna något. Man hör fortfarande folk prata om den förlusten, men ingen pratar om hur fantastiskt det var att vi ens tog oss upp till allsvenskan.
– Det är inte som i Dif som har en stark fanbase och kan protestera när något är fel i klubben. Här kan man byta klubbmärke och ingen säger någonting. Djurgårdens fans hade bränt ner hela Djurgården innan det hände. Här kan man göra vad man vill…

Du spelade elva säsonger i Umeå – både i allsvenskan och superettan – och har i flera olika vändor varit med i ledarstaben. UFC ligger i division 1 i dag och du hjälper till lite som assisterande tränare. Hur kommer det sig att en av Sveriges största städer inte är bättre i fotboll?

– Om vi jämför med Östersund så har de något som vi inte har i Umeå. En sportsligt ansvarig som Daniel Kindberg (intervjun gjordes innan ÖFK-basen blev anhållen) som spelarna kan vända sig till. UFC har många duktiga på kansliet men det finns inget ansikte utåt mot spelare, fans och sponsorer. Om du frågar mig så är det bättre att ha en mindre trupp spelare och heltidsanställa en sportchef i stället. Jag vill inte snacka skit om klubben men det är vad som behövs om jag ska vara ärlig.

***

Allsvenskan 2009.

AIK vinner SM-guld, Hammarby åker ur och Djurgården tvingas till kvala mot Assyriska i vad som slutade med en episk vändning på Stockholms Stadion vilken räddade klubbens allsvenska status.
Mitt i händelsernas centrum var Steve Galloway.

20 år efter att han lämnat Djurgården som spelare hoppade han in som assisterande tränare till Andrée Jeglertz efter att Zoran Lukic fått lämna klubben på sommaren.

En duo som följts åt: Galloway och Andrée Jeglertz. 2009 i Djurgården. En stormig tid.

– Folk sa det till mig efteråt, hur kunde du ta jobbet? Du hade allt att förlora? Då menar de att jag var populär bland fansen där sen min tid som spelare. Men jag tänkte inte ens på det ärligt talat, säger Galloway.
– Djurgården har alltid varit mitt lag och Andrée har alltid varit min vän. Och när en vän ber mig att hjälpa honom så var det självklart för mig att ställa upp. Det var win-win för alla.

Djurgården hade slutat på en tolfte plats året innan och när serien vände i juli låg Djurgården på näst sist i allsvenskan.
Djurgården vann med 2-1 mot Helsingborg efter mål av Patrik Haginge och Sebastian Rajalakso.
Från Sophialäktaren skanderades Gallowayramsor innan avspark och på en banderoll stod det ”Still the king”!
Segern innebar att Dif klättrade upp på kvalplats efter 13 spelade omgångar. Men trots en vass start skulle lyftet från bottenstriden aldrig komma.

– Det var ett tufft läge. Först och främst försökte jag, Andrée och tränarstaben att få harmoni i laget – att få alla att sträva efter samma mål att ta oss ur situationen. Jag menar, för varje person i laget så har den personen minst 30 personer som är på honom och frågar varför det går dåligt. Med 25 spelare i truppen så blir det därför väldigt påfrestande och stressigt när det går dåligt.

– Fotboll handlar så mycket om glädje. Vi försökte se till att spelarna hade roligt på Kaknäs. Visst, man får betalt för att spela fotboll på den nivån men tänker du bara på pengar så är du rökt. Bensinen tar slut om du inte spelar med hjärtat.

Ni förlorade båda derbyna (0-1 mot Hammarby och 0-2 mot AIK) och låg faktiskt sist i allsvenskan med tre omgångar kvar. Hur minns du den hösten?

– Vi hade mycket oflyt i slutet. Särskilt derbymatcherna var tunga att förlora. Det blev något misstag och så tappade vi huvudena. Samtidigt minns jag att vi hade jäkligt roligt. Det var långa dagar men vi hade så många roliga personer. Särskilt ”afrikanerna” Dembo, Kebba, Prince och Ayuba. Ett av de roligaste minnena var att de killarna ofta satt och spelade Alfapet, Scramble på engelska. De sitter och spelar och försöker sätta ihop ett ord, och alla var inte jättebra på engelska så det var mycket försök till fusk, haha.

– Visste man inte vad ett ord betydde kunde man skrika ”challenge!” så fick de andra slå upp ordet på sin telefon. Det hängde sedan med ut på planen och i omklädningsrummet, så varje gång några personer var oense och började bråka så var det någon dåre so skrek ”challenge!”. Vi hade så jäkla roligt trots allt. Det är små detaljer som man inte tänker på men som kan bli viktiga i slutändan.

Djurgården lyckades heroiskt nog att vinna de tre sista matcherna mot Örgryte (2-1), Helsingborg (2-0) och Kalmar (2-0). Nio poäng som förde upp laget från sista- till kvalplats samtidigt som Örgryte och jumbon Hammarby fick lämna serien. Men kvalet kunde inte ha börjat på ett sämre sätt. 2-0 till Assyriska på bortaplan och en extrem uppförsbacke inför returen.

– Vi fick in en känsla i laget att vi inte hade något att förlora och då lyckades vi vinna tre raka matcher mot svårt motstånd. Kvalmatchen blev turbulent och det var en stor besvikelse, vi borde nog ha förlorat med 3-0. Jag minns att jag och Andrée pratade och jag sa till honom att det här är normalt. Han tittade på mig som jag var en idiot och jag förklarade. Vi har vunnit tre matcher där vi har haft kniven mot strupen, nu kände spelarna att de hade två matcher på sig och slappande omedvetet av.

– Vi var tvungna att ingjuta mod i spelarna och få dem att tro på en vändning. Resten är historia. Folk som inte gjort mål tidigare klev fram på ett fantastiskt sätt. Jan Tauer som aldrig var uppe på hörnor egentligen. Christer Youssef som inte fått spela mycket och Mattias Jonsson nickar in den i förlängningen efter skada. Det var meningen att Djurgården skulle stanna i Allsvenskan. För mig var det en stor prestation att vi lyckades.

Vilka spelare var viktiga för att ni skulle klara kontraktet?

– När det är ett sånt pressat läge måste du ha spelare som kan kriga. Markus Johannesson var en fantastisk lagkapten som pushade alla. Han var den viktigaste spelaren och det var så jäkla skönt att han fick göra mål i den sista seriematchen (hans enda allsvenska mål i karriären) mot Kalmar innan han la av. Det var självklart många andra som var viktiga, men har du inte den fightern som står upp när laget går dåligt, som säger till spelarna att jobba hårdare, då går det inte. Om det blir krig skulle jag vilja ha ”Mackan” vid min sida.

Trots att kontraktet säkrades så blev det ingen fortsättning för Galloway i Djurgården. Kontraktet gick ut och Andrée Jeglertz lämnade till slut också vilket betydde att Lennart Wass och Carlos Banda tog över klubben 2010.

Hade du inte velat stanna i Djurgården?

– Jag hade bara skrivit på säsongen ut och hade kvar restaurangen i Umeå. Men jag kanske borde ha skrivit ett längre kontrakt så att jag och Andrée hade kunnat fortsätta. Jag har pratat med några spelare som sa att de var besvikna att vi inte blev kvar, vi hade fått stämningen i laget dit vi ville och så var de tvungna att börja om igen med nya tränare.
– Men det är så det är och inget jag tänker på i dag. Hade man varit en bättre businessman så hade man kanske gjort på ett annat sätt. Men jag och Andrée lyckades med vårt uppdrag.

Restaurangen ja, är du fortfarande med där?

– Jag är fortfarande delägare i restaurangen (Ronjas) men jag jobbar inte där utan på Umeå flygplats där jag har lite olika roller. Ibland står jag nere och tar emot flygplanen och ibland står jag i säkerhetskontrollen. Det är lite roligt för det kommer ofta förbi djurgårdare och vill ta bilder. Mina arbetskamrater fattar ingenting, haha.
– Ibland kommer det förbi AIK:are också. Nyligen var det en kille med ett AIK-emblem på sin dator. ”Det är väl fel lag det där”, sa jag och han skrattade. Sen skakade vi hand. Man kan ha mycket roligt.

Finns det något i din karriär du ångrar?

– Jag tror att saker och ting händer av en anledning. Man har säkert gjort en del dumma saker men som nu är historia. Gjort är gjort. Men det enda jag kan ångra är att jag inte pratade med Göran Aral innan jag kom in som assisterande till Andrée Jeglertz. Andrée ropade på mig och det blev som att jag dök upp och tog Görans jobb. Det var inte meningen och jag hoppas inte han är alltför besviken på mig.

Steve Galloway hälsar på Djurgårdssupportrar, 1989.

Redan 2005 döpte Dif-fansen ett supportertåg till Göteborg för ”Galloway Groovy Train” och du fick mycket kärlek och uppskattning när du kom tillbaka som tränare 2009. Du måste vara stolt?

– Jag har hört det där med tåget! Det avspeglar litegrann den känslan vi hade. Folk tyckte det var kul att komma på matcherna för man visste aldrig vad vi skulle göra mot de bästa lagen. Sen jag lämnade klubben så har de fortfarande tagit emot mig på ett fantastiskt sätt och det är nog det jag är mest stolt över i min karriär.

– Att lämna ett bra intryck och bli ihågkommen. Säger man mitt namn så flinar folk oftast till och då måste jag ha gjort något bra. Jag har aldrig brytt mig om pengar, det skiter jag i. Det som betyder något efter karriären är att kunna känna sig välkommen tillbaka till Djurgården.