EKWALL: Är Janne Andersson på väg att gå rakt in i känslofällan?

Kristoffer Olsson, Kristoffer Petersson, Mikael Ishak och Sebastian Andersson in i landslagstruppen.

Alltid roligt och spännande med nytt, även om de tre förstnämnda var hyggligt förväntade.

Annars var det förstås lite svårgissat hur stor trupp som Janne Andersson skulle ta ut den här gången – men det är tydligt att han vägrar släppa taget om sommarens VM-trupp.

För när nya spelare skulle in, då försvann Ken Sema och Sam Larsson som en avlöning.

Alla från sommarens VM-slutspel (förutom skadade Helander och Australienflyktade Toivonen) fick hänga på som vanligt.

Ken Sema har haft väldigt lite speltid och faktiskt inte alls varit lyckad när han fått möjligheten i landslaget, den är förståelig.

Sam Larsson-petningen förstår jag inte alls. Visst, inte hundra ordinarie i Feyenorrd, men ändå fem starter och fyra assist. I ett lag som inte direkt är ett brödgäng.

Jag tycker dessutom att Sam har egenskaper som det här landslaget är i starkt behov av.

Nu kom Peterson in och givetvis Emil Forsberg tillbaka, så någon måste förstås ut. Och Janne A bygger vidare på det som var då.

Ska vi gå på speltid, vilket inte alltid behöver vara avgörande, så finns det spelare från gamla VM-truppen som är med för att de har varit med tidigare. Samma gäller dagsform.

Samtidigt som det finns ett överflöd av forwards (Viktor Claesson också? i denna trupp så är alltså tillochmed så att ingen ersätter skadade Filip Helander för att det inte finns någon försvarsspelare som betraktas tillräckligt bra nog, inte ens spännande nog för en framtid. Jag vet att Sotiris Papagiannapoulos haft skadebekymmer i FCK, men vi vet vad han kan. Jag skulle till och med kunna tänka mig AIK:s Robin Jansson i en trupp, för att han sett oerhört spännande och solid ut under sitt första allsvenska år.

Det går alltid att diskutera uttagningar i all oändlighet, i slutändan handlar det om en startelva som inte kommer skilja på många millimeter i tävlingsmatchen mot Ryssland.

Men jag undrar ändå lite om Janne Anderssons separationsångest från VM-truppen.

Det är snart mitten på oktober, senaste VM-matchen spelades i början på juli och därefter den sämsta landslagssamlingen sen Andersson blev förbundskapten.

Är verkligen alla i sommarens VM-trupp så pass starka idag – om vi nu ska prata form som färskvara – att de fortfarande ska utgöra en landslagstrupp? Mangrant. Alla. Varenda en.

Ja, nya kommer in. På toppen av truppen. Och när två försvann ut så var det spelare som var förbi och vände på senaste samlingen.

Det känns väldigt bekvämt att köra vidare med samma spelare,  trots att några faktiskt inte har visat form på länge (se min förra krönika här).

Jag vet också att vi pratar om en stor trupp här, frågan är om den är så stor för att Janne Andersson vägrar släppa greppet om sommarens bedrift?

Alla förbundskaptener – ja, ALLA! – har hamnat i ett läge där de vägrat släppa de spelare som en gång gjort stora saker under ens ledning.

Det blir lätt så. Du är lite skeptisk förnyelse, tror inte alltid på “nya” spelare och går alltid tillbaka till bilder som visar det fantastiska som de beprövade spelarna en gång gjorde.

Är Janne Andersson på väg in i den känslofällan?

Eller är det här sista chansen för många spelare att visa att VM-slutspelet fortfarande är nuet?

Och inte vad som en gång var, en sommar 2018.