Borta bra, himma bäst – det finns Åshöjden-poesi i MFF-segern

Bnei Yehuda-mig-sånt-lag-det-var-ej-värre-tänkas-kan: de kom till Stadion i Malmö för att förstöra i så stor utsträckning som möjligt.

Dra ned på tempot, släcka energin, såsa med bollen.

Och kanske en kontring med snabb ivorian.

Det är fortfarande en gåta hur Bnei Yehudas hyllade tränare, Yossi Abukasis, hade tänkt att hans lag skulle komma undan med det taktiska upplägget i längden?

Eller varför hans lag valde exakt samma spelsätt i andra halvlek, när de låg under med 3-0.

Kanske var det som Abukasis sa efter matchen…helt ärligt, utan någon som helst teatralisk  uppgivenhet…att matchen är över, att det är kört, det är ligan som gäller och att hans lag inte håller samma nivå som motståndarna från Malmö.

Sen vet jag inte om han ens gav sitt lag en chans att visa vad de gick för.

Jämför vi med Domzale som kom till Malmö och bjöd upp till dans, så var det här raka motsatsen.

3-0 var i underkant och trots en seg och temposvag första halvtimme så var det här aldrig någon match, åtminstone inte en sådan som gällde en gruppspelsplats i Europa League.

Sen är det en annan sak att Malmö FF har så pass mycket Europa-rutin att de kan handskas med den här typen av udda motstånd, sådant som du kan få i Europaspelet.

SE SPELARBETYG FRÅN MATCHEN

Här handlade det om att inte fångas med i hemmapublikens förhöjda frustration, ha tålamod och tro på sin egen spelidé samt den sanning som alltid gäller mot Parkera Buss-försvar; de orkar inte i längden, till slut faller de ihop.

Exakt så blev det här och det enda som kan gräma Uwe Rösler är ju att hans lag inte dödade det här dubbelmötet med både 4- och 5-0.

Det som kan glädja honom att MFF hanterade matchen så till den milda grad att hans lag stoppade ned Bnei Yehuda i sin egen bröstficka, att nollan hölls hemma och hans kollega funderar på att mönstra ett halvt B-lag i returen.

Men nu funderade jag alltså på det här med Rosenberg, Bengtsson och Lewicki.

Det finns all anledning att göra det i dessa tider. I den här fotbollsvärlden.

Som när Sheriff kom till Friends för att möta AIK utan att ha en enda moldavisk spelare i sitt moldaviska lag.

För att ta ett av oändliga exempel.

Dagens klubblag är delvis främlingslegioner.

Spelarmarknaden är oändlig och det kan vara brassar, kamerunier, islänningar, peruaner, nya zeeländare, finnar, juggar, kanadensare, egyptier och greker i ett klubblag från Turkiet.

Det är ju inte så att det är väldigt mycket annorlunda i svenska klubblag.
Inte heller i Malmö.

Därför är det något sorts Åshöjden-poetiskt i det faktum att det är tre MFF-fostrade spelare som varit så betydelsefulla i den här Europajakten.

Rosenberg, Bengtsson och Lewicki gjorde målen mot Bnei Yehuda, likadant var det i hemmamötet mot Domzale.

Alla tre har en gång i tiden för längesen börjat sin fotbollsbana i Malmö FF, som små himmelsblå knattar.

“Sillen” (han kallades så, Rosenberg) var tidigt dominant i ungdomsleden, Oscar hade pappa Anders gener och blev snabbt omtalad som underbarn men Rasmus var en late bloomer som inte fick gå hela vägen till A-laget utan tog vägen via Trelleborgs FF och Twente.

Nu är de hyggligt bärande pelare i det A-lag som återigen ser ut att dra den allsvenska högvinsten i Europa.

Hur många lag i ett Europa-slutspel kan skryta med det?

Förutom dessa tre återfinns ju även Franz Brorsson, Behrang Safari, Guillermo Molins och Erdal Rakip i laget, alla har (mer eller mindre) fostrats i Malmös FF:s ungdomsled.

Nej, jag glömmer inte Fouad Bachirous, Anders Christansens, Johan Dahlins eller Arnor Traustasons betydelse för det här laget.

Men det finns alltid något vackert i att fostra spelare som brinner för en klubbkänsla, en stad och ett lag.

Det är dessutom en styrka som dagens Malmö FF skapat på egen hand.

Den ska ska de vara väldigt stolta över, för den ligger bakom ytterligare ett stort lass med nya friska miljoner in i klubben.

Som förhoppningsvis är med och skapar nya svenska fotbollsstjärnor i en tid där allt annat går att köpa mycket enklare för pengar.