Vi ser en ny allsvensk bristvara – snart bara Goitom kvar
På torsdag ser vi Markus Rosenberg för sista gången på en svensk fotbollsarena.
Älskad och avskydd i olika läger såklart, men hur man än känner; saknad.
Det kommer förstås alltid nya tider och nya allsvenska profiler att både avguda och småhata en aning, men sanningen är att de blir allt färre.
Kvar finns snart bara Henok Goitom.
Markus Rosenberg har två matcher kvar på sin enastående Malmö FF-karriär.
Först Dynamo Kiev i Malmö på torsdag.
Sen avslutningen borta mot FC Köpenhamn den 12 december.
Därefter blir han padelhallsdirektör på heltid, för den här gången vet vi att det inte finns någon återvändo.
Han blev allsvensk skyttekung redan 2004 (för Halmstad), drog iväg ut i Europa och har sen fått ikonstatus när han valde att komma tillbaka för att vinna ligan med Malmö FF och vara loket i det tåg som kört runt MFF med framgång.
Ser vi bara till Markus Rosenbergs betydelse och avgörande mål i europaspelet har han dragit in större summor till den klubben än någon annan svensk spelare dragit in till någon klubb. Någonsin. Och med råge.
Det är heller inte så att han slutar som en föredetting.
Rosenberg gjorde 14 mål och fyra assists i årets allsvenska, näst bästa forward (Molins och Antonsson) gjorde sex mål.
Sett till hur tajt allsvenskan var i slutändan, hade Malmö FF nått en europaplats utan "Super-Mackan", om han gjort slag i saken och slutat förra året? Jag är klart tveksam till det.
Så vi kan givetvis prata om vad ett Malmö FF är utan Markus Rosenberg.
Men vi kan också fråga oss hur mycket allsvenskan kommer sakna ännu en färgstark personlighet?
För det har blivit en del på senare år.
På kort tid försvann Jonas Olsson, Kim Källström och Andreas Isaksson - alla har lagt av nu.
Förra året tackade Kennedy Bakircioglu och Tobias Hysén för sig.
Nästa år ser vi inte Stefan Ishizaki, Markus Rosenberg och sannolikt inte Rasmus Elm på de allsvenska arenorna.
Alla är det där den typen av spelare som drar publik, som vi gärna pratar om och som ger en touch av skön nostalgi till den allsvenska fotbollen.
För att inte tala om fotbollskunnande.
Det här är ju spelarna som vi gärna sticker fram mikrofonen till efter matcherna, för att vi vet att det är citaten från de här spelarna som ni gärna vill läsa, som avger en viss tyngd.
Så vad har vi då kvar i den här kategorin?
Ja, AIK:s nestor Henok Goitom är självklar i den kategorin. Helsingborgs landslagskapten Andreas Granqvist likaså.
Men de är nog de enda kvar.
Sebastian Larsson? Han är väldigt ny i allsvenskan och har inte den sortens ikonstatus i sin klubb.
Och vi kan såklart nämna namn som Nordin Gerzic, Rasmus Lindgren, Johan Wiland, Alexander Fransson, Viktor Elm, Behrang Safari och Viktor Elm, men det avger inte samma effekt.
Jag hade ju gärna sett att Pontus Wernbloom, Gustav Svensson eller Marcus Berg vänt hem.
Eller Micke Lustig, Ola Toivonen, Simon Tibbling, Magnus Eriksson, Jimmy Durmaz, Oscar Hiljemark, Oscar Wendt.
Varför inte John Guidetti.
Någon eller några svenska spelare med stjärnstatus.
Är det någonting vår älskade lilla härliga skitliga behöver när Rosenberg och Co stigit åt sidan så att det just namn som alla vill se, alla vill prata om, de som är älskade och hatade.
Vi kommer sakna Rosenberg som vi saknat Hysén, Kennedy, Anders Svensson, Daniel Tjernström och flera andra.
Sen vet vi att det kommer nya spelare som tar uppmärksamhet.
Men sällan några som gör det bara genom att vara den de är.
Den här artikeln handlar om:
