Senaste nytt
Matchrapporter
Men jag har också gjort ett 60-tal sportdokumentärer.
På gott och ont; det går att välja verklighet med hjälp av dramaturgi och "Det vackra spelet" är inget undantag.
"Det vackra spelet" är en oerhört välgjord, intressant och sevärd sportdokumentär. Tveklöst en av de allra bästa jag sett i genren. Vi får en exklusivitet i möten, ögonblick, ljud och bild som är slående.
Det är inget fototekniskt mästerverk, men det behövs inte när vi får se Odilon Kossonou sitta själv och plugga svenska med hjälp av en app, när agenten Patrick Mörk besöker hans föräldrar eller sticker till farsan "something small for the family", mötena med Hammarbys tränare inför seriedebuten och Odilons första titt in i sin moderna stockholmslägenhet samt hans förkärlek till sockrade Frosties-flingor i den lokala ICA-butiken.
Det är en oerhört sevärd skildring av en fotbollsresa från Elfenbenskusten till Sverige, om en fotbollens handelsresande i spelare, där det finns nöjda parter på bägge sidorna sedeltrycket.
Visar den delar av den smutsiga baksidan?
Ja och nej.
Frågar du Odilon och hans familj idag så tror jag inte de tvekar ett ögonblick på att de gjorde rätt val när de via Patrick Mörk och Hammarby valde Europa.
Han tillhörde en akademi som lever på att fostra och skeppa iväg talanger, så han hade hamnat någon annanstans med någon annan fotbollsagent - och jag vågar påstå att det finns ganska många lag, länder och ligor som inte hade tagit hand om Odilon lika väl som Hammarby gjorde.
Däremot får vi en tydlig touch av det som lite slarvigt betraktas som "jargong" och det låter sannerligen inte vackert.
För när Jesper Jansson parafraserar Arne Hegerfors "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" så är det från en svunnen tid och blir lika fel idag som Astrid Lindgrens "negerkung" i Pippi Långstrum-böckerna.
Och det blir inte bättre av att scouten Mikael Hjelmberg följer upp med "för att inte säga kolsvart".
Det är ju inte ens roligt någonstans och även om det inte är "illa ment" så måste man ibland tänka ett steg längre idag.
Detsamma gäller försvarsspelaren Jean Carlos de Brito som under en lunch häcklar Odilon för att vara äldre än han är enligt devisen "vi vet hur det är med afrikaner".
"Jargongen", som sagt, vi vet hur den fortfarande finns där i fotbollslag, det har blivit fan så mycket bättre sen 80-talet men det lever kvar.
När jag och chefredaktör Lühr pratade med Örebros Nordin Gerzic i podcasten "Vad är det som händer" erkände han rakt av att han också kunde ha sagt en sådan sak för att skämta lite. Så som det kan "skämtas" i fotbollsmiljön.
Men att han börjat tänka efter, precis som många andra gjort på senare år - och redan där har vi kommit en bra bit längre; språket, "skämten", det har tagit tid men är inte tillnärmelsevis så normaliserat som förut.
Däremot existerar det och det är förstås tydligt även i "Det vackra spelet".
Sen får vi aldrig glömma att dramaturgi också är en del av dokumentärfilmer, den här är inget undantag.
Ett grepp som regissören Olof Berglind valt är att helt undvika det faktum att Odilon vid ett flertal tillfällen besökt Stockholm, Hammarby, Jansson, Hjelmberg, träningsanläggningen och spelarna i truppen, på olika provspel sen han var 15-16 år.
Ibland med andra lagkamrater, ibland själv.
Filmen ger ett sken av att Odilons möte med Hammarby är hans allra första när han kommer upp till en lunch i klubbhuset och därför kan mottagandet te sig en aning kyligt och dämpat.
Det är också så att lunchen med Brito är vid ett annat tillfälle, långt senare. Men dramaturgin hade inte riktigt fungerat lika bra om filmmakarna valt att berätta det och här hade det förstört den känsla av "avstånd" som producenterna ville förmedla.
Vilket förstås är lite fult, men så det fungerar ibland.
Det är ju inte så att Odilon alltid sitter ensam i sin lägenhet, alltid tränar i snö, alltid köper Frosties i butiken eller att alla diskussioner med lagkamraterna är hånfulla. För det handlar om att få full effekt i en dramaturgi.
Därför kan man också uppfatta dokumentären olika. Hammarby och Mörk tycker den är orättvis för att den bygger på sälj, sälj, sälj när de faktiskt tar oerhört god hand om 18-åringen, kvällstidningsrubrikerna fungerar bättre på utvalda delar av idiotiska uttryck och Odilon själv känner att det var onödigt att hans långa förhållande (som alltså var längre än två-tre matcher) utelämnades.
Jag tycker dokumentären är oerhört sevärd och den hade varit det även utan "vinkel".
Se den - och tänk ett steg längre.
