Senaste nytt
Matchrapporter
Men det är vår liga; den bästa lilla underbara skitligan i hela världen.
Nu blir den tråkigare än någonsin, men vi klarar oss inte utan allsvenskan.
Detta förbannat vidriga 2020, ett år vi helst bara vill stryka, sudda bort och glömma.
Men verkligheten går inte att radera, nu sitter vi i skiten och måste gör allt vi kan för att ta oss tillbaka.
Studenternas IP, lördag kl 12:00, Sirius-Djurgården.
Som match betraktad så är det månne vad det är, men det är åtminstone en match igen, det är premiär.
Vi har väntat på denna dag sen den 2 november 2019.
Det ha varit den längsta, mest omtumlande och mörkaste försäsong någonsin i den allsvenska historien.
En sju och en halv månaders lång Golgatavandring.
Aldrig förr har det varit så efterlängtat med allsvensk fotboll igen - trots att vi ställs inför en säsong som kommer bli den tråkigaste någonsin.
För det kan inte komma som en överraskning; allsvensk fotboll utan publik kommer aldrig bli vad det ska vara.
Vi kommer gång på gång bli påminda om vad en kuliss betyder på fotbollsarenorna. Det blir som att gå på en Ullevi-konsert utan högtalare.
För ljudkulissen spelar mycket större roll än vad man kan tro.
Jag har sett oändligt antal matcher i allsvenskan som förmodligen varit riktigt usla, men som lyfts av publikatmosfären.
Och jag har suttit på matcher som sannolikt varit riktigt jäkla bra, men som spelats inför några få tusen och därför känts som rejält sömniga.
Det är den totala upplevelsen som gör fotbollsmatcher i allsvenskan till den liga vi inte kan låta bli att älska.
Med all oönskad tydlighet kommer det att framstå den här säsongen och jag tror att det finns en uppenbar risk för tomma läktare under hela året. Jag har i alla fall svårt att se arenor fyllda med 20-30.000 åskådare utan social distans.
Så det kommer att bli vad det är.
Vi serveras en okryddad torftig allsvensk meny.
Men vi kommer åtminstone ha mat på bordet.
Vi kommer att mätta vårt beroende, vi kommer att kunna hålla svält och konkurs från klubbarnas dörr i ytterligare några månader till.
Alla som kommer att gnälla över att det blir fan så mycket tråkigare utan publik borde också vet att det skulle bli ännu tråkigare utan några klubbar överhuvudtaget.
Så det är bara att bita ihop och svälja att verkligheten är som den är.
Och tråkigt behöver inte betyda mindre intressant.
Jag som har stått och sett fotboll lutad mot ett staket på en idrottsplats någonstans kan också uppskatta fotboll som - fotboll.
Utan kuliss annat än en skog, en sjö, tolv andra kring samma staket, en materialare som tänder en cigg och tycker att hans lag borde haft en straff om, en kiosk som säljer korv med bröd, kaffe, trocadero och hembakta kanelsnäckor samtidigt som en vaktmästare skruvar på den där gräsklipparen som gått sönder igen.
Fotbollen är ju så vacker i alla sin prakt och allt är inte allsvenskan på de stora arenorna, överallt i landet tar det fart igen när vi skriver söndagen den 14 juni.
Men det är förstås allsvenskan som drar till sig det stora engagemanget.
Det kommer bli en befriade bara av att få något konkret att visa, skriva och prata om.
Om mål, spelare, straffar, uttagningar, Varberg, Jon Dahl Tomasson, Jesper Nyholm, Sead Haksabanovic och Jocke Perssons sågningar i direksända TV-intervjuer eller om VAR (jodå, var så säkra), om Hammarbys offensiv, Häckens finne, AIK:s ungdomar, Kalmars Nanne, Djurgårdens mittbackskris, Olof Mellberg, Jesper Karlsson, Jakob Johansson och om Östersunds förra sportchef (jodå, var så säkra 2), Falcon Alkoholfri Arena, ÖSK:s kamp om ännu en tiondeplats, fem byten, Henrik Rydström, Sillastrypare och Zlatan Ibrahimovic.
Själv tror jag att Hammarby vinner det allsvenska guldet för att de byggt upp en stark trupp, tränare och spelidé som borde ge utslag nu.
Men det blir en väldigt annorlunda och underlig säsong.
Alla kastar sig rakt ut i blindo, oavsett som du är spelare eller tränare. Under rådande omständigheter är det ingen som vet riktigt vilken status de har, det har varit kvadraten en hel vår, inga träningsmatcher sen i mars och nu rakt in i elden.
Men skitsamma.
För nu är vi äntligen där.
Vi får världens sämsta lilla underbara skitliga.
Tråkigare än någonsin.
Men mer värd att älska än någon gång tidigare.
