Det var den finaste Zlatan jag någonsin sett

I 20 år har jag varit på pressträffar...det hette så, långt före podiumtiden...och presskonferenser med Zlatan Ibrahimovic.

Den på Sheraton i Malmö efter kontaktannonsen i Bladet, den på Arsenals träningscamp när han valde att svara "absolut" och enstavigt på alla frågor, den i Frankrike inför det som skulle vara hans sista landskamp.

För att nämna några - av väldigt många - som skakat om.

Men ingen slår den här. 

Jag hade förväntat mig en charmoffensiv, allting annat hade varit en snedvriden omstart i det här läget - men en hel timme framför mediapacket slog alla tänkbara rekord.

Och hela situationen är så utopisk att den nästan inte går att greppa.

Från en situation där Zlatan ilsket attackerat Janne Andersson för att vara både det ena och det andra för bara några månader senare vara "en vinnare" efter en quick step som hade fått Tony Irving att gå ned i spagat.

Janne pratade om att "Zlatan retats lite", men framförallt att det alltid är viktigt att prata MED istället för OM människor.

Vilket säger så mycket om Janne Anderssons storhet som ledare, men också om att Zlatan Ibrahimovic inte hade några problem att krypa till korset för att nå det landslag han uppenbarligen saknat mycket mer än han anade att han skulle göra.

En match made in heaven?

Förutsättningarna finns, såklart. Ibrahimovic har alltid varit som bäst när han känt att han måste bevisa någonting.

Förbundskaptenens svåraste uppgift tror jag blir att skapa ett vinnande koncept som får ut det bästa av Zlatan. Och av laget. Det har inte alltid hört ihop i landslagssammanhang.

Det kommer inte vara helt okomplicerat, eftersom Zlatan är Zlatan. Som spelare, som vinnare och ledare.

Jag brukar hävda att du får ut det bästa av Ibrahimovic genom att utgå från honom, han fungerar inte som "en i mängden".

Så var det i Inter, Milan, PSG, till och med i United, i Galaxy och så är det nu. I landslaget under Hamrén var det så in absurdum, där Zlatan ibland var både playmaker och avslutare, där medspelarna kuvades under hans storhet så till den milda grad att de ibland bara hade ETT passningsalternativ och det var sällan Johan Elmander.

I Barcelona ville Pep Guardiola forma något annat och det gick som det gick.

Hur gör Janne? Hur gör Zlatan?

Jag vill ju ha den Zlatan Ibrahimovic som vi såg i avgörande EM-play off-mötet mot Danmark i Köpenhamn sent på hösten 2015.

I mina ögon gjorde han då sin bästa tävlingslandskamp, som magisk matchvinnare, lagkamrat och kapten. Då brann han av lust att ta sitt lag till EM och insåg att det krävdes ALLT av honom.

Nu kändes han också extremt motiverad, det gick att ta på viljan och glädjen av att vara tillbaka igen

Mycket sades under den här timmen om hur viktigt laget är, att Janne bestämmer och det var vackert så. 

Zlatan Ibrahimovic är smart nog att veta sitt bästa.

Han har inget att vinna på att storma in och förklara för alla hur allting ska gå till.

Jag tror att det möjligen kan vara till fördel. För Zlatan. Och landslaget.

Men vi får helt enkelt se, allting kan komma hända. Precis som vanligt.

Sen handlade väldigt mycket om att han är 39 år, vilket ju är svårt att bortse från. Jag anser att han är världens bästa forward genom tiderna i den åldern.

Och av den anledningen pratar vi så ofta om att han är gjord av stål.

Själv brukar han ju jämföra sig (en aning tröttsamt ) med ett lejon och ibland med Gud.

Men så kom frågan från Aftonbladets Michael Wagner om vad familjen tyckte om att han valt landslaget igen.

Och Zlatan, som nyss lämnat av sonen Vincent för att ge sig in i landslagsbubblan (där ingen får träffa familjer), sa att "det var ingen bra fråga", att grabben grät och sen tappade Zlatan rösten och stoppade sina tårar.

Som en helt vanlig pappa som saknar sina barn.

Det var en bild av Zlatan Ibrahimovic vi aldrig sett förut, den finaste jag någonsin sett av honom.

Och Zlatan behövde alltså inte ta ett enda steg i sin comeback innan skapat en ny svensk fotbollsklassiker.

Vem hade trott någonting annat?