“Ge upp inget alternativ – hade gjort mig otacksam”

LIVERPOOL. Kristoffer Petersons dröm som fotbollsspelare i England går vidare. En flytt hem till Sverige är ännu inte aktuell för talangen, men någon gång i framtiden kommer 18-åringen att vända tillbaka.
– Jag har växt upp och följt allsvenskan under hela mitt liv, säger Peterson.

För lite mer än två år sedan lämnade han tryggheten hemma i Sävedalen. Spel i division 3 och fotboll med kompisarna byttes ut mot ett liv i den engelska storstaden Liverpool och en satsning på liv och död mot Premier League.

Sedan dess har Kristoffer Peterson kämpat på och jobbat sig upp i LFC:s reservlag – fem månader i förväg. Klubben vill nämligen att varje spelare ska tillbringa två år i varje lag, något som den svenske yttermittfältaren inte hunnit med än.

Men trots att det på senare tid lossnat på så vis har året inte varit helt lätt för 18-åringen. Peterson har gjort stor succé i Liverpools U18-lag och en mycket bättre säsong än 2011/2012, men ändå inte fått lika mycket speltid i just reservlaget. Tålamodet har dock alltid funnits kvar och att ge upp har aldrig varit något alternativ för Kristoffer.

– Det är inte aktuellt med en utlåning just nu. Jag behöver slå mig in i reservlaget först, säger Peterson när FotbollDirekt.se träffar honom i Liverpool.

Petersons vän och Manchester Citys anfallare John Guidetti har gjort en liknande resa som den Liverpool-talangen nu vill göra. Guidetti lånades under våren och sommaren 2010 hem till Brommapojkarna, när de engelska lagen hade uppehåll. Ett sådant typ av lån skulle också Peterson kunna tänka sig.

– Ja, men de har sagt att jag ska vila och bygga upp mig då. Liverpool är lite annorlunda och deras sätt att jobba på har ju visat sig fungera. De har ju en plan för mig.

Men har du frågat Liverpool rätt ut om du får lånas ut?

– Nej, det har jag inte gjort. Jag har precis blivit uppflyttad i reservlaget och om jag hade frågat det så tror jag att de tänkt att killen inte har alla hästar hemma. Jag vill bevisa att jag har fokus på Liverpool.

Kristoffer på Anfield, där han redan fått göra några framträdanden. FOTO: Privat.

Är du inte nyfiken på hur det är att spela i Sverige och allsvenskan?

– Det är klart att man är nyfiken. Allsvenskan är ju den serien som man har växt upp med och som man har haft ett stort intresse kring. Det är klart att man vill visa upp sig för svenska folket, men sen får man också tänka på sin utveckling. Jag stressar inte mot rampljuset och jag känner att jag utvecklas här i Liverpool.

Blir du aldrig trött på det här inrutade proffslivet, där du inte kan släppa loss och göra vad du vill? Är du inte sugen på att bara dra hem till Göteborg och ta det lugnt, liksom?

– Men jag älskar ju det här livet. Jag lämnade inte Sverige och säkerheten om min kärlek för fotbollen inte var enorm. Sedan är det klart att man har ett litet sug ibland, jag är ju en vanlig person – en vanlig ungdom. Men min mamma visade nyss mig något som jag skrivit i min första skola, precis när jag lärt mig skriva, som hon sparat i en pärm. Hon visade det för mig bara för att hon tyckte att det var en kul grej att jag spelade för Liverpool nu. Jag hade skrivit att jag ville bli fotbollsproffs som vuxen och det är något som jag alltid har velat. Jag har alltid haft en boll runt mig och när jag nu har fått den här chansen så skulle jag känna mig otacksam om jag velat vända tillbaka utan att ge det här en ärlig chans.

– Jag är bara 18 år. Man slår igenom i olika åldrar och jag säger inte att det är klart att jag kommer lyckas, men jag ska ge mig själv en ärlig chans till att göra det. Ändå har jag fått mycket uppmärksamhet redan, för att det har gått bra för mig här. Annars tror jag inte att man får det. Så jag ska inte stressa. Både media och jag själv vill ju att det ska gå fort, men jag får inte glömma att jag inte är så gammal. När man börjar känna sig frustrerad och stressad, då kanske man ska börja tänka på en utlåning eller försäljning. Men jag är inte i närheten av det just nu och då är det bara att fortsätta som jag gör.

Hemma i Sverige har Peterson, som sagt, uppmärksammats på massvis av sätt. Men landslaget ligger lågt kring yttermittfältaren och han har inte varit uttagen till de senaste U19-samlingarna efter att tidigare under tiden i Liverpool ha behövt tacka nej nästan varje gång han kallats.

– Det är klart att man hade velat vara med i U19-landslaget, men jag har varit tvungen att tacka nej när det varit match med Liverpool. Då kan jag egentligen inte göra något åt det, suckar Peterson.

– Men om inte han (Claes Eriksson, förbundskapten för U19-landslaget) tycker att jag är tillräckligt bra så kan jag bara fortsätta kämpa – ännu hårdare. Det är inget jag vill lägga kraft på, för om jag hade gjort det så hade jag redan varit nedbruten.

Att 18-åringen vill spela i landslaget är dock inte svårt att räkna ut.

– Att spela för Sverige är ju kanske det bästa som finns, tillsammans med att spela för Liverpool då – och om jag bara får chansen så tror jag att jag kan visa att jag är tillräckligt bra. Men hade jag inte spelat ute i Europa så tror jag att jag skulle ha varit mer nojig över det än vad jag är. Landslaget är ju ett bra skyltfönster för att komma ut hit.

Peterson i landslagströjan. FOTO: Bildbyrån.

De som känner till Kristoffer vet att han är en stor Örgryte-supporter. Han följer lagets alla matcher och engagerar sig ständigt i det som händer kring klubben.

– Jag har drömt om att få spela för Öis sedan barnsben. Alltså, om jag är ute på stan i Göteborg och känner igen en Öis-spelare så kan jag vilja gå fram till honom och snacka, för att jag ser upp till honom eftersom att han spelar i Öis. Jag blir som ett litet barn, även om det är en kille som är född 93 och sitter på bänken där.

– Det är något som jag känner för Örgryte som jag bara måste få ut någon gång, säger Peterson och ryser.

Direkt när vi glider in på ämnet märker man det tydligt. Kristoffer menar allvar. Kärleken för Örgryte är äkta och går inte att ta miste på.

– När jag var liten så var det bara Öis som gällde. Det är något speciellt med klubben. Alltså, Blåvitt hörde man ju mest om som barn och Gais var stora också. Men det är något med Öis. Det är kärlek.

Skulle du kunna tänka dig att spela för Häcken, Gais eller Göteborg?

– Tänka mig, ja. Men den frågan är svår, för det är ju i Göteborg-området som jag helst vill spela i om jag vänder hem till Sverige. Jag tänkte ju själv mig in Jakob Olssons val att gå från Öis till Gais, när han gjorde det. Till och med jag som bor i Liverpool blev ju lite småförbannad. Dock får man respektera att det kanske var bäst för hans utveckling.

“Bästa tänkbara present som en trogen Öisare. T-shirt med Öis legenden Marcus Allbäcks autograf! #somettlitetbarn,” twittrade Kristoffer när han fick den här tröjan. FOTO: Bildbyrån/Privat.

Peterson spelade tidigare i Sävedalens IF, där flera talanger i hans ålder har fått sin fotbollsuppfostran och nu är på väg att göra en karriär. Även andra spelare i Kristoffers umgängeskrets har blommat ut i närliggande klubbar. Det är spelare som Jesper Westermark (tidigare Häcken, nu Oddevold), Joakim Karlefeldt (tidigare Häcken, nu Lindome), Sebastian Laneby (Örgryte), Anton Linde (tidigare Örgryte och Häcken, nu Björndammen) och Simon Sandberg (Häcken).

– Vi är ett riktigt fotbollsgäng och vi har alltid velat bli något. Suget i Sverige för att släppa fram unga spelare blir bättre, men det är svårt där. Klart, om man har riktig talang så, men jag är nästan för att spela bra i en klubb i divsion 1 eller division 2, om jag ska vara helt ärlig. Om man får spela a-lagsfotboll tidigt och göra det bra så blir nog klubbar i allsvenskan och superettan intresserade. Därför är det helt rätt av Joakim (Karlefeldt) att gå till Lindome, till exempel. Förhoppningsvis får han en riktig startplats i division 2 och det är bra det.

Varför har så många blivit så bra? Det måste vara en speciell kull?

– Vi hade ett jävla krig om vem som skulle vara bäst. Även om vi spelar i dag och vissa är 20 år kan det bli rejäla tacklingar och bråk för att vi vill visa att vi är bäst. Jag vet inte hur mina vänner ser på min väg mot framgång, men jag kommer ihåg när Jesper Westermark gjorde debut för Häcken i allsvenskan. Då blev jag så glad och fan, man älskar ju killen. Det är min äldsta vän och då märkte man att även om det har varit krig så tänker man att det är otroligt kul, avslutar Peterson.