KRÖNIKA: ”Känn stolthet över MFF – stolthet över Rosenberg som Malkovich”

Stolthet. Kan inte känna annat än så. För MFF och för svensk fotboll. Ändå är det kanske Markus Rosenberg och hur han leder Malmö FF som gör som starkast intryck. Hans ”star quality” har jag svårt att beskriva på något annat vis än sensationell.

Malmö FF i Champions League igen.
Det är ju omöjligt att inte vara imponerad. Ja, det är svårt att ta in vad skåningarna nu på nytt har lyckats med.
Rakt av ett stycke svensk fotbollshistoria.

Ett svenskt klubblag i Champions League två år i rad, det ska ju egentligen inte gå men likafullt står nu ändå skåningarna där igen.

Det är ett Malmö FF som jag hoppas fotbolls-Sverige nu kommer att vara ödmjuka nog att se och lära av.
Att det allsvenska etablissemanget intresserar sig för hur det här har gjorts möjligt.

Skam vore annars inför en framgång så stor att det är närmast unikt.

Jaja, många anser nu annars i diverse sociala media att Malmös framgångar minsann inte är det bästa för svensk fotboll och hur en enskild klubb nu får ett för osunt stort inflytande.

Men, ah, hur resonerar man då? Jag vet inte…
Själv har jag svårt att se annat än att det här är ovärderligt för allsvenskan. Hur mycket av pengarna som går tillbaka in i svensk fotboll borde vara ointressant. Det finns andra större värden än så som jag kommer att komma tillbaka till.

Det enda intressanta är att Malmös framgångar minskar det glapp som sett så jättelikt ut mellan allsvenskan och Europa. Såväl som på ett pykologiskt plan men även på sikt sportsligen.

Sedan har vi det symboliska och statusmässiga för en liga som rankas som en av Europas svagare.
Och är känslan ovanpå det att vårt jobb som journalister blir dubbelt så roligt med dessa framgångar så borde ju varenda allsvensk spelare känna det samma.

Att känna att det som händer i allsvenskan även blir någonting värt i en Europa-jämförelse. Att få möta en klubb, mäta sig med en klubb i vardagen – som kan mäta sig med förhållandevis stora europeiska klubbar.

Att känna att skillnaden dit ut inte är så stor genom att spela jämnt med MFF eller till och med vinna matcher mot skåningarna.

Men det viktigaste med avancemanget är ändå en konkret sportslig aspekt. Det här är ju framgångar som på sikt kan ge allsvenskan en direktplats in i Champions Leagues gruppspel, som den danska Superligan för ett antal år sedan, under några år, nådde just den statusen.

FCK:s framgångar som under många år gav tillräckligt många rankingpoäng för att det omöjliga skulle bli möjligt.

Ja, ni hör det finns så mycket att ta tillvara här på för svensk fotboll och känna stolthet för. Och så fick vi uppleva en svensk stormatch som var bengalfri, bara en sådan sak. Vilken stämning, vilken inramning – och det gick utan pyroteknik.

Till sist. Markus Rosenberg.
Allsvenskans störste stjärna. En spelare jag personligen egentligen aldrig haft några speciella känslor för. Men oavsett så handlar det om en stor karriär för en spelare som har spelat i La liga, Bundesliga och Premier League.

Men trots så mycket han fått uppleva som fotbollsspelare så har han de senaste åren – sedan han kom hem till MFF -gått igenom en utveckling som känns i hjärtat.
Vad är det som har hänt?

Från en för mig korrekt och småtråkig personlighet (…inget fel med det) – till en Markus Rosenberg som i dag plötsligt uppträder som – och ser ut som – en världsstjärna.

Det är kropp och själ.
Det är attityden, leendena, blickarna, hans ansikte överhuvudtaget.

Vilket affischnamn han har blivit på äldre dagar.
För mig är det bara Zlatan som slår honom i image just nu i svensk fotboll. MR är som en blandning av Zlatan och John Malkovich – en Hollywood-mästare på olika ansikten.
Markus till lika delar charmör – och ”psykopat”. De där blickarna torde ju kunna rubba vilken motståndare som helst. Ja, jag känner stolthet där också. Vilken stjärna den allsvenska fotbollen har, synd bara att han tackar nej till landslaget.