PÅ FD: Allsvenska kultspelare – de vann fansens hjärtan

De var inte alltid bäst, men ändå älskade och ihågkomna av fansen. Fyra helt olika spelare och personligheter, men med ett gemensamt – de blev kultspelare i sina klubbar.

Jan Tauer, Djurgården

En tysk med lockig hårdrocksfrilla, bara där var han halvvägs hemma. Lägg därtill en spelstil som kanske bäst beskrivs som “yvig”, sällan rätt i positionspelet men med härlig energi, “supporterflörtiga” citat i medierna… det gick snabbt för Jan Tauer att nå kultstatus. Han var bara i Djurgården tre år (2007-2009) men hann sätta ett duktigt avtryck i supportrarnas hjärtan; kallades “Janne Tauer-Beckenbauer” och ”Tauer of Power”.
Hans första mål i Djurgården kom efter att en motståndare försökt rensa en boll som studsade i ryggen på honom och in i mål.

Inför säsongen 2009 spelade Djurgården in en kampanjvideo: Tauer i ett badhus, stående vid kanten av femmans hopptorn. Han tvekar på att hoppa, utbrister ett “oh, sheiße”… men nere vid bassängkanten står dåvarande tränaren Zoran Lukic och ropar “Hoppa Tauer”, medan han sätter på en bandinspelning där Djurgårdens supportrar sjunger. Tauer hoppar och “Hoppa Tauer” blir en till klassisk ramsa.

Tauers sista mål i klubben kom i kvalet mot Assyriska 2009. Djurgården vände ett underläge i första matchen i dubbelmötet och höll sig kvar i allsvenskan. Efteråt lade han upp en video på sin blogg, där han under firandet tillsammans med Djurgårdens fans hånar AIK med en sång som är klart över gränsen.
Hans relation till just AIK var som för de flesta Djurgården-supporters, inte varm. Inte minst efter att han anklagats för mutor. Anklagelserna kom från en känd hemsida som drivs av AIK-supportrar, Tauer påstods ha fått 100 000 kronor av ett illegalt spelsyndikat för att dra på sig gula kort i särskilda matcher. Anklagelserna visade sig vara falska.

Tauer fick lämna efter 2009. Efter några år utomlands och i Brage flyttade han “hem” till Stockholm och varvade ner i lägre divisioner. Han är en flitig besökare på Djurgårdens matcher, och syns på puben Baloo Bar nära Tele2 Arena inför hemmamatcherna. På menyn finns bland annat Sauer-Tauer (surkål med bratwurst) och en Power Tauer (en hink med massvis av öl).

Mamadou Diallo, IFK Göteborg

En välmeriterad anfallare med en framgångsrik karriär bakom sig, 46 a-landskamper för Senegal bland annat. IFK Göteborg hade haft svårt med målskyttet på försäsongen och Diallo värvades in dagarna innan allsvenska premiären 2003 – en sen frälsare, trodde vissa. Panikvärvning, sade andra. Om allsvenskan blev en profil rikare? Tveklöst.

Det lyfte aldrig i Göteborg. Diallo, eller “Big Mama” som han kallades, färgade nog håret fler gånger än han gjorde mål i Blåvitt. När han kom till klubben 2003 så hade han redan sin storasyster Lala i Göteborg. Hon bodde där sedan tidigare och drev en frisörsalong, och det föll på hennes lott att ordna nya frisyrer åt lillebror. Något som fick henne att för Aftonbladet dra onelinern: “Big Mama big trouble for big sister”.

Många hårfärger, och många klubbar blev det. Diallo hade redan innan han kom till Göteborg hunnit med spel i sju länder och då var han 28. Han stannade aldrig särskilt länge på en och samma plats, men han tog direkt Blåvitts supportrar till sitt hjärta. Och inför vårderbyt mot Örgryte färgade han om håret på nytt, nu i Blåvitts färger. Något han lovade pressen redan på förhand. “Absolut. Det är mitt sätt att visa att jag älskar laget. Jag försöker alltid ha samma hårfärg som mitt lag”, sade han. När han sedan även gjorde mål i derbyt och Blåvitt vann med 5-2 så var lyckan total.

Men senare på sommaren så skadade “Big Mama” knäet och han hade därefter svårt att ta sig tillbaka. Det blev inget nytt kontrakt efter säsongens slut, och han stannade på tre mål på 13 matcher. Han lade av 2007 och har efter spelarkarriären flyttat hem till Senegal där han bland annat jobbar som ungdomstränare.

FotbollDirekt rankade honom 2013 som en av de tio sämsta utländska importerna på 2000-talet, och sett till förväntningarna och hans meriter är det motiverat. Men oavsett så minns många honom: Såhär i efterhand har “Big Mama” blivit kult både bland Blåvittsupportrar och de som följer allsvenskan i allmänhet.

Mats Rubarth, AIK

I matchprogrammet från AIK:s hemmamatch mot Elfsborg 2007 så fanns en åttaårig kille med som “matchens knatte”. Åttaåringen hette Alexander Isak. I matchprogrammet får han frågan vem som är hans favoritspelare och svarar: Mats Rubarth.

Alexander Isak var långt ifrån ensam om att tycka så bland AIK:are. Mats Rubarth spelade i AIK mellan 2001 och 2008 och han med både det ena och det andra under den tiden. Han avgjorde derbyn med bicycletamål och drog på sig gula och röda kort – Rubarth är fortfarande den mest utvisade spelaren i allsvenskans historia (sju röda kort). Lirare och råskinn i en och samma person. Eller råskinn, det var nog mer att hans stundtals dåliga temperament på planen ibland ledde till överilade beslut..

Samtidigt som han ibland var klart övertänd på planen så var han långt i från någon fotbollsidiot. Andra intressen lockade lika mycket om inte mer än att bli bäst på fotboll. Rubarth har medgett att han till stor del levde på sin talang och att han aldrig riktigt hade motivationen att bli så bra som han skulle kunnat bli. Efter sin målmässigt bästa säsong 2003 så togs han ut till landslagets januariturné. Han fick spela 65 minuter mot Norge, och det blev hans enda landskamp. “Det var i januari jag var i dålig fysisk form. Jag hade varit ledig och fick reda på uttagningen sent. Man hade ju önskat att de hört av sig i december i stället”, sade han till Expressen efteråt.

Rubarth såg ut som en rockstjärna och höll redan under sin fotbollskarriär på med musik. När han slutade bara 31 år gammal var musikkarriären redan i full gång, med rockbandet Casablanca. En stor anledning till varför han aldrig hamnade i någon utländsk klubb. För möjligheter fanns. Rubarth har i efterhand berättat att han hade flera anbud från utlandet, bland annat från Utrecht i Holland. Han hade kunnat dubbla lönen men valde att stanna. Han hade musiken och alla kompisar hemma i Stockholm och ville inte lämna dem. På så vis blev han också kvar i AIK karriären ut.

Sebastian Bojassén, Hammarby

“Det finns bara en, Sebastian Bojassén”! En given ramsa bland Hammarbysupportrarna tidigt 10-tal. Sebastian Bojassén kom upp i Hammarbys a-lag via klubbens tidigare talanglag Hammarby TFF. Han gjorde tre säsonger för klubben i superettan, och bara 26 matcher från start. Defensiv mittfältare och inte den största teknikern fotbollsvärlden skådat, men han spelade med hjärtat utanpå tröjan och sådant uppskattas alltid av supportrarna. Men det är framför allt en enda insats – en enda spark – som gör att för evigt kommer bli ihågkommen av fansen.

22 oktober 2011 och Hammarby är sånär att fullborda ett fullkomligt fiasko. Ekonomin är i fritt fall och efter att åkt ur allsvenskan 2009 är man nu nära kval ner till division 1. Allt avgörs i sista omgången, Ängelholm borta, en ångestmatch av Guds nåde… 0-0 fram till 95:e minuten, och med sekunder kvar så trycker Bojassén in segermålet. Matchens och hela säsongens absolut sista spark.

Därefter har Hammarby tagit sig tillbaka och etablerat sig i allsvenskan, där seriens högsta publiksiffror genererar stora intäkter till klubben. Såhär snart sex år senare så har Bojasséns mål fått en än större tyngd, ett stort vägskäl i Bajens historia. I vissa sammanhang talar man om att han räddat hela klubbens existens.

Den 25 september 2012, så tvingades Bojassén sluta med fotboll, bara 27 år gammal. Återkommande ryggproblem efter en skada han ådrog sig 2010 gjorde att han fick ge upp fotbollskarriären.

Helt nyligen återkom han dock i Hammarby-sammanhang. Bojassén har nu flyttat till Colombia där han har rötter, och driver där insamlingsstiftelsen Saturnus. Stiftelsen har bland annat fotbollsprojektet “Livbojan”, där man försöker hjälpa utsatta barn och ungdomar i den colombianska staden Andalucia. Bojassén har nu med stöd av Hammarbys officiella supporterförening Bajen Fans startat ett fotbollslag i staden. “Livbojan”? Det var det smeknamn Bojassén fick efter att räddat Hammarby med den där avgörande sparken.