PÅ FD: Guldhjälten Djordjic tillbaka framför Norra stå: “AIK måste spika truppen tidigare”
Under söndagens match mot Jönköpings Södra kommer Bojan Djordjic att hyllas för sina insatser i klubbens färger. I en intervju med FD berättar AIK-ikonen om guldminnena, känslorna över att vara tillbaka framför Norra stå, sportchefsjobbet, och hur AIK måste agera tydligare i vinterfönstret.
– Det måste vara prio ett att få in en spelare som Celso Borges, den ledartypen och kvaliteten är svår att hitta, men det finns tid och AIK har pengar, säger Djordjic till FotbollDirekt.se.
För åtta år sedan fick Bojan Djordjic förverkliga sin barndomsdröm och vinna SM-guld med AIK. Solnaklubben, med Mikael Stahre som tränare, hade törstat efter guld sedan 1998 och allt skulle avgöras i en direkt avgörande match mot IFK Göteborg, på Gamla Ullevi. Thomas Olsson gav Blåvitt ledningen och i halvtid såg de svartgula ut att gå miste om guldet.
Men vändningen kom.
Brassen Antonio Flavio tog tillvara på Martin Mutumbas fina förarbete och satte 1-1 i inledningen av den andra halvleken. Och med tio minuter kvar att spela satte lagkaptenen Daniel Tjernström spiken i kistan med sitt i AIK-kretsar legendariska 2-1-mål.
– Det var som en dröm. Jag tror många kan känna igen sig, att du ligger där i sängen och uppnår någonting stort. Sedan vaknar du och tänker: “Fan, det var var bara en dröm”. Jag ville inte lägga mig efter den 1 november 2009 och jag tror jag var vaken i två månader i sträck efter det. Jag ville njuta varje dag, säger guldhjälten Bojan Djordjic till FotbollDirekt.se.
– Man kunde ta på atmosfären redan innan matchen och det kändes ungefär som El Classico. Där och då var matchen större än allsvenskan. Jag menar, de två största städernas lag gör upp om guldet i en direkt avgörande match. Jag minns den där killen som snodde min vänstersko efter matchen men struntade i min högersko. Så jag sprang runt med bara en högersko för ingen ville ha den eftersom min höger var så jävla dålig, haha.
Vad betydde guldet för dig personligen och vad betyder AIK för dig i dag?
– Jag tror alla AIK:are minns dagen som något magiskt medan IFK:arna också kommer ihåg den, men inte med samma kärlek… Jag känner en enorm glädje och stolthet som jag är oerhört tacksam över. För jag tror inte det är många spelare där ute som kan säga att de vunnit ett allsvenskt guld som spelande supporter. Det är något unikt. Jag tror alla AIK-supportrar hade gjort vad som helst bara för att ha varit inne på planen ett par sekunder den dagen.
– För mig spelar det ingen roll vem som är tränare, sportchef eller vilka som sitter i styrelsen. Folk kommer och går men kärleken till AIK kommer att bestå. Det finaste är att ha AIK som en andra familj. Någonstans att alltid ta vägen.
Djordjic lämnade klubben 2010 och kom aldrig tillbaka som AIK-spelare utan fortsatte sin karriär i Videoton (Ungern), Blackpool, Royal Antwerp, Brommapojkarna och Vasalund innan han avslutade karriären med en sejour i indiska Chennaiyin. Numera syns 35-åringen i rutan på Viasat där han är fotbollsexpert.
– Om jag saknar att spela? Jag saknar att spela i en klubb som jag bryr mig om. Så var det i AIK, så var det i Manchester United och så var det när jag spelade för Röda Stjärnan. Den kärleken till klubben fick mig att sköta mig bättre, träna hårdare och vara mer noggrann i min rehab.
– Jag var långt ifrån en träningsprodukt ska du veta. Jag har aldrig gått in i ett gym i hela mitt liv. Men den bördan jag kände som spelande supporter fick mig att pressa mig till max. Och den känslan kan jag sakna.
I samband med söndagens match mot Jönköpings Södra kommer Djordjic att hyllas för sina insatser i klubben som matchens “Åbro-profil”.
– Det största minnet jag har från Friends arena är när jag spelade där med Brommapojkarna tre år senare och AIK-fansen tackade mig. Det var ganska jobbigt och känslosamt, jag menar… jag trodde att jag skulle vara kvar i klubben hela livet. Men så fungerar det i den här branschen. Men jag känner mig oerhört tacksam för den kärlek jag får av fansen och ser fram emot söndagen.
AIK har slagits i toppen av tabellen de senaste åren, men aldrig nått hela vägen till guldet igen sedan du lämnade. Vad var hemligheten 2009?
– Vi var desperata som lag och även som individer. För det var många av oss som var i något slags vägskäl i karriären, vi ville visa att vi dög och kunde göra något stort. Just det året hade vi vinnarskallar som även hade kvalitet. Vi mådde bra tillsammans och hade inga grupperingar. Och vi hade ett tydligt mål. Även om vi torskade så visste vi att vi var bättre än motståndarna. Jag tror vi bara torskade en match efter sommaren.
– Det krävs mod att slå IFK Göteborg på bortaplan i en avgörande match. Speciellt med tanke på att vi låg under i halvtid. Men efter det har AIK inte lyckats på samma sätt och frågar du vilken AIK:are så är tre SM-guld sedan andra världskriget alldeles för lite.
Vad saknas i dina ögon?
– Först och främst så måste truppen vara spikad innan säsongen börjar. För när den är spikad så får alla i klubben lugn och ro. Man vet vilka människor man har runt omkring sig och man bygger något tillsammans. Det är svårt att värva kvalitet och hopp på sommaren. För nu har det oftast blivit att man tappat poäng på våren och först börjat vinna i augusti, september, oktober när AIK brukar vinna matcher…
Den här säsongen blev det inte som klubben tänkt sig med värvningen av Sulejman Krpic. Men efter sommaren har sommarförvärven Rasmus Lindkvist och Nicolás Stefanelli blivit pigga injektioner.
– Det blev väldigt snett där i början tycker jag. Dels med Krpic men också i att Henok Goitom kom in så sent i truppen. När säsongen avslutas har svenska lag längst tid i världen att förbereda sig för nästa år. Vill man vinna SM-guld så måste alla bitar vara på plats till starten i mars/april. För börjar man förlora direkt i en klubb som AIK så stormar det snabbt och det har en negativ effekt på laget.
– Hur ska det bli nästa år? Goitom blir ett år äldre, Stefan Ishizaki verkar lämna och hur blir det med Simon Thern, Chinedu Obasi och till och med Kristoffer Olsson som det ryktas om? Det är enorm kvalitet som kan försvinna och hur ska alla ersättas? Det är svårt att hitta kvalitet på kort tid så AIK måste börja bli mer långsiktiga. Jag förstår att Europa är viktigt för klubben men jämför du startelvorna i Malmö FF och AIK tycker inte jag att det ska vara så många poängs skillnad. Klubben behöver tänka smart och satsa på tre-fyra klasspelare som vi vet kommer stanna längre än en säsong.
– Jag gillade värvningen av Rasmus Lindkvist. AIK var för lättlästa innan dess, för alla lag visste att om AIK går i ytterzon så är det Daniel Sundgren som får bollen. Stefanelli fick göra ett skönt hattrick mot Elfsborg och man förstår att det tar tid att acklimatisera sig till en ny miljö. Men han behöver bli ännu mer klinisk nästa år om AIK ska slåss om guldet.
Djordjic är främst oroad över det centrala mittfältet där Ishizaki ser ut att lämna för Elfsborg, Thern sitter på ett utgående låneavtal och en förlängning med Johan Blomberg ännu inte är i hamn.
– Innermittfältet måste AIK se över. Det måste vara prio ett att få in en spelare som Celso Borges, den ledartypen och kvaliteten är svår att hitta, men det finns tid och AIK har pengar sedan försäljningen av Alexander Isak. Det spelar ingen roll hur bra anfallare eller backar du har om inte mittfältet fungerar. Du måste kunna äga matcherna.
För ett par år sedan var Djordjic tillbaka i klubbens färger i juniorlagets tränarstab. Men någon tränarkarriär verkar det inte bli i framtiden, samtidigt som han öppnar dörren för en återkomst till fotbollen i en annan roll.
– Jag har lagt tränarbiten åt sidan. Däremot skulle jag kunna tänka mig att sitta på läktaren igen i en sportchefsroll någon gång i framtiden.
Den här artikeln handlar om: