LÅNGLÄSNING: Alltid varit en av MFF:s bästa – ”Jag skulle ju ljuga annars”

BRADENTON. I höstas blev den då 17-årige Pavle Vagic den första svenska mästaren född på 00-talet. Nu har den långe supertalangen fyllt 18 och med stora drömmar och en tydlig vision räds han inte konkurrensen i den stjärnspäckade Malmö-truppen.
– I början var det lite så “stora grabbarna” men sen har man kommit in i laget och vant sig. Nu är det mina lagkamrater, säger Vagic till FotbollDirekt.

“Den nya Zlatan”-jämförelserna har gjorts, överdrivits och urvattnats genom åren. Sakta men säkert insåg vi att det inte längre är rättvist att jämföra unga, tekniska och charmiga killar med invandrarbakgrund med den störste. För många har fallit bort på vägen.

Även om det finns stora skillnader mellan Pavle och den unga Zlatan så är det omöjligt att inte tänka på honom när Pavle Vagic sätter sig ner och börjar prata på uteserveringen på IMG Academy i Florida.
Självsäkerheten, snällheten, öppenheten. Och så är han sådär kittlande talangfull förstås. På frågan om han alltid varit en av de bästa i sin årskull, om inte den bästa, i Malmö FF och kanske till och med Sverige ger han ett svar som inte är helt olikt ett Zlatan anno 1999.
– Folk säger ju det. Om jag hade börjat ljuga hade jag sagt nej. Jag gillar inte att skryta om mig själv men det var alltid så att jag var en av de bästa.

Så, vi slutar där. Detta ska inte bli ännu en text om “den nya Zlatan”. United-stjärnan var dock inte helt oväntat en stor inspiration för Pavle när han var liten.
– Jag har alltid sett upp till Zlatan i och med att han är från Malmö och så. Jag var bollkalle när jag var liten när han var i Malmö med landslaget och då fick jag en bild med honom. Då var jag riktigt glad efteråt.

Pavle började, precis som Markus Rosenberg, spela i Malmö FF som femåring och har aldrig dragit på sig någon annan tröja.
– Jag har spelat i Malmö i hela mitt liv. Jag började spela i fotbollsskolan och har spelat här ända sedan dess. Sen har jag bara gått upp och kommit hit.

Sättet han till slut summerar hela sin ungdomskarriär och resa fram till A-laget på nio ord verkar symbolisera den 188 centimeter långa talangen. Han är fåordig men koncis och självsäker och på frågan om sina egna förväntningar inför säsongen är han tydlig.
– Det är kanske inte är rimligt att kräva att jag ska starta match efter match just nu men jag hoppas att det ska bli rimligt under säsongens gång och att jag ska prestera så bra så att jag är ett alternativ till startelvan.

Du ser dig själv starta i allsvenskan redan den här säsongen?
– Det hoppas jag faktiskt. Jag hoppas att mina kvaliteter på träningarna den här säsongen kan göra så att jag kommer in i startelvan. Man måste ha lite tur också fast jag inte önskar någon en skada eller nåt. Det finns många spelare som har haft tur och som inte hade varit de spelare de är idag om det inte funnits skador. Så allt det där hör ihop.

Han fyllde precis 18 år och sitter fortfarande på lärlingskontrakt men någon överdriven respekt för Rosenberg & co finns inte.
– Det är som att vara i ett lag, man ser inte dem som de stora grabbarna längre. Det är lagkamrater nu. I början var det lite så “stora grabbarna” men sen har man kommit in i laget och vant sig och nu är det mitt lag.

Som de flesta andra unga spelare balanserar Pavle arbetet för en startplats i allsvenskan med läxor på fotbollsgymnasiet. Han erkänner att det inte går helt smärtfritt.
– Det går lite trögt eftersom man inte kommer till skolan så mycket. Inte för att jag inte vill utan för att jag tränar och efter träningen så äter vi tillsammans i laget och går till gymmet och sådär. Man hinner inte vara där så mycket. Vi har en ledig dag i veckan och då går jag dit men det är inte tillräckligt för att man ska kunna förstå allt i skolan. Men man får ta det som det kommer. Det är ändå fotbollen jag satsar på. Mina föräldrar vill att jag ska klara skolan och det vill jag med för det är ju… bättre. Men jag får ta det som det kommer.

Du är fortfarande väldigt ung och är i ett läge där du bara är några steg från att bli heltidsproffs och leva på fotbollen. Ser du det som den självklara vägen i ditt liv?
– Ja. Det finns inget annat.

Stöttar dina föräldrar dig mycket kring din fotboll?
– Ja, de är väldigt stöttande. Min familj betyder allt för mig. De är det viktigaste i mitt liv.

Har det alltid varit etablerat i din familj att du ska gå långt med din fotboll?
– Det har alltid varit så men min pappa Zoran har alltid försökt stoppa mig när jag spelat med äldre. Han var hela tiden rädd för att jag skulle skada mig och sa till mig “ta det alltid lugnt”. När jag spelade match med äldre skulle jag alltid ta det lugnt. Det finns många pappor som vill att deras barn ska lyckas så fort som möjligt men pappa ville alltid att jag skulle ta det lugnt. Min pappas version är att jag sakta men säkert kommer att nå dit jag vill. Det har aldrig varit någon press.

Många unga talanger har genom åren uttryckt stora drömmar, inte minst han vi inte skulle jämföra Pavle med (“jag ska till Inter”). 18-åringen har inga problem med att prata om drömmar men är lugn och fokuserad.
– Min kortsiktiga dröm är att spela från start i Malmö FF och först och främst göra mål. Och känna på den känslan. Sen att bli ordinarie i Malmö och sen får man ta den vägen man känner för och man tror är den bästa utvecklingen för en.

Du verkar både ödmjuk och självsäker.
-–Jag är sån som jobbar hårt på och efter träningen men jag vill inte snacka så mycket. Jag vill bevisa det istället. Sen finns det folk som snackar mycket och inte behöver bevisa lika mycket. Jag tror på att mitt sätt fungerar bättre.