LÅNGLÄSNING – Fouad Bachirou: ”Väldigt tufft att bli nedsparkad varje träning”

BRADENTON. Fouad Bachirou, 27, är den ende spelaren i världen som spelat i PSG, skotska andradivisionen och allsvenskan. Den karismatiska komoriern har nu kommit till Malmö där han vill uppnå lika fantastiska Europakvällar som i Östersund. FotbollDirekts Joakim Österberg satte sig ner med Fouad och i denna första delen av två hör vi honom berätta om den tuffa tiden i PSG:s akademi, den italienska drömflytten som aldrig blev av, kärleken till skotsk fotboll och en emotionell överraskning.
– När jag skulle spela min sista match i Skottland bjöd de dit min mamma utan att jag visste om det. Så tittade jag upp från planen och då stod hon där. Det var oerhört känslomässigt och det mest minnesvärda ögonblicket inom fotbollen för mig, säger han i den första delen av två i en lång intervju med FotbollDirekt.se.

Fouad har gjort en fotbollsresa som ingen annan. Han är en komorier som i vintras flyttade till Malmö från Östersund och fyra år tidigare kom han från den skotska andradivisionen där han också spelade i fyra år. Allting började dock i Paris där han är uppväxt och som 15-åring flyttade han till PSG:s akademi där den tuffa konkurrensen kom som en chock för honom.
– Jag förstod inte konkurrensen, att en sitter på bänken om den andre spelar. Jag var bara där för att spela fotboll. Så det var väldigt tufft att bli nedsparkad varje träning. Även om jag inte ens hade bollen så var min konkurrent där och tryckte till mig vilket fick mig helt ur spel. Jag började tänka “varför händer detta mig?”, “varför är det alltid jag?”.

Du har haft en intressant karriär. Ingen annan har spelat i PSG:s ungdomsakademi, fyra år i Skottland och fyra år i Sverige. Om vi backar bandet till dina ungdomsår i Frankrike, var du alltid en av de bästa spelarna i laget?
– Ja, det får jag säga. När jag spelade för USA Clichy i min hemstad Paris så var jag en av de bästa. Sen kom jag till PSG:s akademi (vid 15 års ålder) ganska sent i relation till många andra spelare som kommer dit när de är tolv, tretton. Men jag skulle egentligen skrivit på för Nice. Jag åkte dit och provspelade men efter att de kommit och tittat på mig när vi spelade match så blev det inget. Jag hanterade inte pressen väl när jag var ung. När jag visste att någon kom och tittade på mig så presterade jag inte. Men jag var väldigt ung då.

Var det en stor omställning när du kom från Clichy till PSG?
– Det var helt annorlunda. Vi var nästan professionella trots vår unga ålder. Jag hade några riktigt bra tränare i Clichy där man lärde sig mycket men när jag kom till PSG var det en helt annan nivå. Man lärde sig mycket taktik och jag var i en ålder då man växer mycket fysiskt så man lärde sig mycket om träning och fysik. Mitt första år var väldigt jobbigt, det är en tuff värld. Det var hårda krav fysiskt. Under mitt första år så ville jag oftast vinna bollen genom att läsa spelet och befinna mig i rätt position. Jag gick sällan in i dueller. Och det var jobbigt för att min tränare var väldigt hård mot mig och uppmanade mig ofta att gå in hårdare och tackla istället för att försöka läsa spelet. Det var mycket närkampsspel och hård konkurrens mellan många unga spelare, vilket jag hade svårt att hantera.

– Jag kommer ihåg när jag hade skrivit på… Jag hade en lagkamrat, Brice Dja Djédjé. Han spelar i Watford nu (utlånad till Lens) och är en god vän. Han är högerback nu men spelade central mittfältare då. Bra fysik, explosiv och bra med bollen. Vi konkurrerade uppenbarligen när jag hade skrivit på och han var på mig varje träning. Han körde över mig konstant och jag kunde inte förstå det då. Jag var ung och ville bara spela fotboll. Jag förstod inte konkurrensen, att en sitter på bänken om den andre spelar. Jag var bara där för att spela fotboll. Så det var väldigt tufft att bli nedsparkad varje träning. Även om jag inte ens hade bollen så var han där och tryckte till mig vilket fick mig helt ur spel. Jag började tänka “varför händer detta mig?”, “varför är det alltid jag?”.

– Och dessutom så bodde jag på akademin vilket de andra var mycket mer vana vid än jag, de hade ju bott där sedan de var tretton. Så första året blev väldigt annorlunda, jag hade bott hos min familj där jag kunde vara uppe sent och göra i stort sett vad jag ville. Nu hade man fasta regler och var tvungen att gå och lägga sig en speciell tid.

Bodde din familj långt från Saint-Germain?
– Ungefär 30 minuter med bil men man hade inte mycket tid att träffa dem då man hade skola och träning efter skolan. Sen hade man bara en dag i veckan då man kunde åka hem till familjen så det var också väldigt jobbigt. Under första året brukade jag bara gå tillbaka till mitt rum och känna mig deprimerad. Jag gick till storklubben PSG med de bästa förutsättningar och faciliteterna, jag började tjäna pengar och man hade allt man behövde. Men samtidigt förlorade jag min frihet. Som ung kille träffade jag aldrig mina vänner eller familj. Så det var väldigt jobbigt i början. Sen sakta men säkert kändes det bättre, jag blev tuffare och förstod spelet mer och mer. Jag gick in i fler närkamper och lärde mig att vinna bollen utan att bara läsa spelet.

Efter fyra år i PSG flyttade du 2010 till Greenock Morton i Skottland, hur gick tankarna innan du flyttade?
– Jag var väldigt ung, 19-20 år. Men jag ville flytta, jag behövde förändring. När spelare byter klubb kan det bero på olika saker, ibland kan det vara av fel anledning. Man gör det för pengarna och man vill vara med om den där stora övergången. Är man i 20-årsåldern så tycker jag det är för tidigt. Jag ville flytta för att jag ville se en annan kultur, jag ville se något annat än den franska fotbollskulturen. Det kommer alltid vara tufft att flytta men om man gör det för att man vill se något annat så blir det annorlunda.

– Även om Skottland inte var perfekt eller drömmen så var fotbollskulturen och passionen runt fotboll exakt det jag sökte. Det är klart att fransmännen är passionerade för fotboll men inte på samma nivå. Och jag tror det är det man ska söka efter när man vill byta klubb i den åldern. Visst, att tjäna mycket pengar är bra. Men för mig var aldrig målet att tjäna pengar när jag var 19-20, det kan man göra när man är 26-27 och under resten av livet när man har familj och så vidare. I den åldern behöver man inte så mycket pengar, man behöver bara utvecklas.

Övergången till skotska andradivisionen från PSG:s organisation känns aningen överraskande, hur gick den egentligen till?
– Jag skulle egentligen skriva på för Siena i Italien, allt var klart. Jag skulle åka och skriva på inom två dagar men övergången föll samman på grund av att både tränaren och ordföranden fick sparken. Det kom in en ny boss och han visste inte vem jag var så det blev inget.

Bachirou i Greenock Morton.

Med tanke på din inställning till övergångar just då, hade du den italienska kulturen i sikte?
– Ja, Italien var en dröm för mig. Jag är Milan-supporter så jag har alltid älskat Serie A. Jag gillar också deras passion för fotboll och hela fotbollskultur men även kulturen utanför fotbollen. Så det var tråkigt att det inte blev av. Och då jag var klubblös så föreslog min agent att jag skulle åka till Skottland och i stort sett göra försäsongsträning och hålla mig i form. Han kände en tränare där och det var en bra lösning att jag kunde vara där och träna medan min agent letade efter något annat. Och efter att jag hade varit där i tre veckor så ville de verkligen ha mig. Jag var lite trött på att vänta, inget konkret kom in. Jag ville verkligen spela fotboll och jag visste att jag skulle få garanterad speltid där så jag tänkte varför inte? Så jag skrev på.

– En annan sak jag kände mycket kring fotbollen i Frankrike var att det var mycket avundsjuka. Från spelare, fans och folk i allmänhet. Ofta när man berättar att man är fotbollsspelare så är den första frågan “Hur mycket tjänar du?”. Jag tycker det är så fel. När jag kom till Skottland och berättade för någon att jag spelade fotboll så sa de “Grattis! Kul att se att det går bra för dig”. Så den aspekten var jag trött på i Frankrike. Jag ville även utveckla mitt spel på min position. Det har förändrats nu men i Frankrike förr så skulle de båda mittfältarna ofta ligga djupt ner på mittfältet, vinna bollen och släppa den. Utomlands är det mer box-to-box och man ska finnas med mer i det offensiva spelet, så det var något jag ville lära mig. Intensiteten du har i Storbritannien hjälpte mig mycket med det och sen såklart passionen hos fansen. Det är svårt att jämföra det med något annat. På toppen i Frankrike i till exempel PSG, Marseille och Lyon så är fansen fantastiska. Men i de lite mindre klubbarna är det inte alls så. Och jag var i Greenock Morton i andradivisionen och där var fansen riktigt galna. På ett bra sätt för mig, de stöttade alltid mig men de var hårda mot andra. Du kunde bli utbuad för i stort sett ingenting. Det räckte med en hemåtpassning. Alla är så passionerade.

– Jag träffade en 85-årig kvinna som hade gått på matcherna varje helg sedan hon var 25. Det är vackert. De bryr sig väldigt mycket om fotbollen och älskar sin klubb oerhört. Det är skillnad mot i Frankrike där många bara går på matcherna utan att egentligen vara fans till klubben. Så den skillnaden mellan kulturen var det jag letade efter och det var också därför jag stannade.

Bachirou i Greenock Morton.

Visste du vad som väntade i Skottland när du åkte dit?
– Nej, jag visste att jag ville se något annat men jag visste inte att folk skulle vara så trevliga. De gillar att dricka, hehe, och är riktigt trevliga. Jag hade en föraning om deras passion för fotboll men jag förväntade mig inte att den skulle vara så stor. Om du är bara lite känd i Frankrike så kan du knappt göra någonting men i Storbritannien så är du ganska fri. Om folk ser dig så säger de bara hej och stör dig inte så mycket. Det känns som att de är stolta över att ha dig där. Kontrasten var definitivt större än jag trodde när jag åkte dit.

Du berättade om hur du inte var beredd på det fysiska spelet när du kom till PSG:s akademi, hur var det när du kom till Skottland? Du måste ha spelat en del tuffa matcher?
– Vi pratar alltid om att det är väldigt tufft i den skotska ligan, och generellt i Storbritannien. Jag upplevde faktiskt inte spelet lika tufft och hårt som i Frankrike, där har du en vissa fysiska monster. Skillnaden är att du har mer närkampsspel oftare på grund av intensiteten. Det känns som att det aldrig slutar. Men det fysiska spelet är inte så hårt för det finns inte de där enorma spelarna, de flesta är ungefär lika stora. Däremot så händer det oftare då bollen är i luften mer. Det bjuder in till mer närkampsspel för att bollen är emellan spelare oftare och det är inte lika mycket kontrollerat passningsspel.

Du flyttade hemifrån när du flyttade till PSG:s akademi, hade du redan vant dig vid att bo själv utan din familj när du sen flyttade till Skottland?
– Jag flyttade dit när jag var 15-16 och när man är 18 får man valet om man vill flytta hem och pendla till träningsanläggningen eller få en lägenhet. För man är inte en del av akademin längre. Så då tog jag en lägenhet i Saint-Germain och fick då chansen att träffa min familj oftare. Men att flytta utomlands är ett så mycket större steg, allt förändras. Då kan man ju bara ringa hem. Även om 30-40 minuter är rätt lång tid så är det fortfarande väldigt nära så jag åkte hem så ofta jag kunde, jag var helt fri efter att jag hade fått min lägenhet. När man bor i ett annat land så är det helt annorlunda, jag pratade inte engelska då heller vilket såklart gjorde allt svårare. Att flytta till Skottland är nog det svåraste jag har gjort i min karriär.

Du kommer från en stor familj med fem syskon. Kom din familj och hälsade på dig i Skottland?
– Min mamma kom en gång som en överraskning. Det skulle vara min sista match för Morton och de arrangerade en hyllningsmatch, med franskt tema kan man säga. Jag hade varit där i två och halvt år. De hade franska flaggor på läktaren där det stod “snälla stanna hos oss, Fouad” och folk bar fejkade baguetter och franskt vin och så vidare, det var riktigt häftigt. Och då bjöd de dit min mamma utan att jag visste om det, varken hon eller klubben hade berättat det för mig. Så jag tittade upp från planen och då stod hon där. Det var det mest minnesvärda ögonblicket inom fotbollen för mig.

Det måste varit känslomässigt?
– Ja, det var det verkligen. Och min mamma hade inte sett mig spela ända sedan jag spelade i PSG och nu var jag proffs, så det var väldigt känslomässigt.

Tanken var att du skulle lämna Greenock 2012 men skrev till slut på ett nytt kontrakt ändå, vad hände under den sommaren?
– Jag ville flytta från Skottland men inget konkret som lockade dök upp. Jag hade några erbjudanden från typ franska tredjedivisionen och lägre divisioner i England men jag var inte så sugen på det. Sen kom Hamilton som låg i samma division som oss. De hade Billy Reid som tränare (nu assisterande tränare i Östersund) och de ville att jag skulle skriva på. Jag var rätt frestad för att han och hans lag var kända för att vilja spela fotboll. De hade ett ungt lag som spelade offensivt, oavsett resultatet i matchen så jag tänkte att jag skulle skriva på för dem. Men sen tänkte jag om och skrev på för Morton igen, jag hade lärt känna klubben och fansen och kände att jag inte ville starta om någon annanstans i Skottland. Fansen messade mig varje dag “du måste komma tillbaka”, “vi behöver dig”, etcetera. Det spelade såklart också in.

Även om du bara var “borta” över sommaren, hur var återkomsten?
– De var väldigt glada och det blev en bra säsong där vi kom tvåa i ligan, men bara ettan går upp. Vi missade avancemanget med bara två poäng men det var en bra säsong. Och Hamilton kom trea från slutet så jag tog rätt beslut.

Del två kommer imorgon där Fouad pratar om förvandlingen i Östersund, effekterna av vinterdepression, hur hans erfarenheter i Europa League kommer kunna hjälpa Malmö och hur han klarar av ett krångligt distansförhållande.