LÅNGLÄSNING – Emil Salomonsson: ”Allsvenskan är hajpens mamma – jag älskar den”

Med sju säsonger och över 200 matcher för klubben har Emil Salomonsson, 28, växt ut till en av IFK Göteborgs viktigaste kuggar. I en lång intervju med Mårthen Bergman berättar han om förändringen som sker nu, vikten av att kunna visa känslor, vart hans egen karriär är på väg och hur mycket han älskar såväl Blåvitt som allsvenskan.
– Allsvenskan är ju hajpens mamma. Jag älskar allsvenskan och jag tror jag kan varenda spelare i den. Det är min serie. Att vara en del av allsvenskan är fantastiskt, säger han.

Ni kan storyn vid det här laget. IFK Göteborg bygger om. Unge succétränaren Poya Asbaghi har tagits in, 4-4-2 är inte givet längre, ungdomsverksamheten försöker bredda sin ”rekrytering” och klubben kan inte längre ”ta för givet” att slåss i toppen. Pengarna finns inte längre och utveckling går, i viss mån, före resultatet just nu. Åtminstone känns det så.
– Jag har varit här nu i sju säsonger och kan nog påstå att jag känner Blåvitt ganska bra. Men det här ”nya Blåvitt” som folk kallar det, det är nytt även för mig. Det är ganska intressant och blir verkligen en nytändning. För fem år sen skulle man spela fotboll på ett sätt och om fem år vet vi inte hur det kommer se ut. Det behövs förändring för att utvecklas, oavsett om man presterat bra eller dåligt, säger Emil Salomonsson och fortsätter.

– Den platsen som IFK Göteborg och svensk fotboll har i näringskedjan är rätt långt ner. Det man kan göra då är att fostra spelare och sen sälja dem, men det kräver att de utvecklas på rätt sätt, där hade vi ett bra exempel med Pontus Dahlberg förra året. Någonstans är det så man får jobba och det man vill uppnå är väl det som Norrköping hade 2015. De hade många unga killar i den truppen som vann SM-guld. Men de var tillräckligt bra för att vara tongivande spelare vilket ledde till att de både kunde prestera där och då, på en nivå som ledde till guld, samtidigt som de ett halvår senare kunde säljas för mycket pengar.

–  Vi har ofta haft bra trupper och bra spelare de säsonger vi slutat två-trea, men de spelarna har varit betydligt äldre och inte genererat så mycket pengar när de lämnat. Vilket gjort det svårt att ersätta dem med likvärdiga spelare. Visst, kontinuitet är viktigt men man bör nog kunna förändra på ett par positioner varje säsong, spetsa till det ytterligare. Och det säger sig självt att det är svårare att sälja en 28-åring för en tillräckligt bra slant och kunna ta in ännu mer spets. Det har blivit lite av en ond spiral. Man har gärna velat satsa, satsa, satsa och det har inte riktigt gått för man har tagit in äldre spel som ska leverera där och då och inte släppt in de unga som kan utvecklas och generera pengar på sikt.. Klubben tvingas lite till det vi gör nu, eftersom att man inte lyckats få till den där ekvationen.

– Samtidigt kan man inte bara kasta ut alla och ösa in med yngre som man inte kunnat forma och utveckla. Det är en balansgång. När jag kom hit så var det många spelare som spelat i Blåvitt länge och visste vad det innebär. Nu är det väl jag, Tobbe, Sebbe Eriksson och Erik Dahlin som är i den rollen. Man får inte glömma vikten av att ha spelare som vet vad föreningen är.

Vad vill du förmedla till de nya spelarna som kommer in? Vad är IFK Göteborg?
– Jag försöker hela tiden förklara vilken ära det är att spela för IFK Göteborg. Jag vill att de ska ha lite koll på klubbens historia, men den ska inte bli någon börda utan man ska känna stolthet över den. Det är av stor vikt att alla inser hur man beter sig såväl både på och utanför plan och hur vi förvaltar arvet från alla legender. Jag orkar inte ens rabbla alla för då får du skriva så pennan glöder.

Hur tas det emot tycker du?
– Vi har haft många unga spelare som varit lyckade men också ett gäng som inte lägger de där sista 30 minuterna som behövs varje dag för att vara maximalt förberedd för att kunna hantera att spela en hel säsong på hög nivå. Det handlar och såväl fysiska som mentala förberedelser.
– Samtidigt vill vi aldrig behandla spelare som robotar och säga ”det här är den rätta vägen, gör såhär”. Man måste prata om allt och kunna visa känslor på sitt eget sätt. Vi är väldigt öppna med varandra känns det som, jag ska inte säga för mycket för man vet aldrig hur alla mår, men det känns som man har koll på hur varje individ har det. Man är farligt ute om alla känner att de måste anpassa sig eller vara på ett speciellt sätt för att kunna spela i Blåvitt. Man ska kunna vara sig själv och känna sig bekväm i den man är. Vi har lagar och regler i ett lag, där är vi noga och hårda, men man måste se varje individ och lära sig vad den behöver för att få alla att må bra. Så vill jag att Blåvitt ska vara.

Jag intervjuade David Moberg-Karlsson för ett tag sedan. Han berättade om hur Stefan Selakovic och kompani sköt iväg bollar för att han skulle hämta dem när han kom upp som junior. Jag antar att det hänt en del där vad gäller ”uppfostran” av de yngre spelarna?
– Jag kommer själv ihåg när jag var ”liten” i början av 2000. Jag fick fylla flaskor, räta in sig i ledet och så vidare. Jag har lätt att passa in i grupper, så har det alltid varit, därför har den grejen aldrig varit något problem för mig. Men David har rätt, det har varit ett hårdare klimat än det är nu. Allt handlar om hur man ger kritik, vi vill inte att de yngre som kommer till träningen ska känna att de inte vill träna med A-laget för att de inte känner sig bekväma och inte vågar göra sin grej, då är man farligt ute. Men samtidigt måste de lära sig att A B C D E F G i IFK Göteborg handlar om att vi ska vinna nästa match. Vi vill deras bästa och om vi ger kritik på ”rätt sätt” så måste de vara öppna för den. Självklart ska de känna sig bekväma, men jag tycker det är bra att spelarna är på dem för även om man har en tränare så finns det 25 spelare där ute som det finns massor att lära av. Mycket av det jag har lärt mig är ju från andra spelare.

Sparkar ni bort bollen a’la ”Sella” i dag?
– Inte med meningen men ibland missar man ju målet efter en träning, haha! Det är definitivt inte så längre. Tar man bort de fem-sex äldsta i laget så är det många som knappt var födda när Blåvitt vann sitt senaste SM-guld, höll jag på att säga. Man ska aldrig fastna i saker med motiveringen att ”det alltid varit så”, då är man snett ute. Varför köra en Volvo XC90 när det finns 240? För tiderna förändras, man måste inse det.

Under Malmö FF:s träningsläger i Bradenton uppfattade jag det som att Markus Rosenberg var på deras unge mittback Hugo Andersson lite extra mycket. ”Han kan bli bra” sa Mackan när jag påpekade det.
– De man tar under sina vingar extra mycket är de man tänker ”den här gubben kan bli riktigt bra” om. Vad vi än gör här så kommer det bli tio gånger värre utomlands, det är nog därför en sån som Rosenberg kan vara på och hetsa lite extra. När jag var ung och fick höra saker såg jag det som en positiv grej, att de var på mig, för det var andra som de inte sa varken positivt eller negativt till och då tänkte jag att de inte bryr sig om dem för de tycker inte de är tillräckligt bra. Likgiltiga känslor är det värsta. Det handlar inte om att skjuta iväg 50 bollar, men man är på med kritik, när de gör nåt fel, och det är för att man vill göra spelaren bra.

Känner ni er som en storklubb fort?
– Storklubb definieras av mer än en dålig säsong innan eller en tuff framtid. En storklubb är så mycket mer. Varumärket, supportrarna, historian, spelare som varit där, titlarna. IFK Göteborg mot Malmö FF kommer många titta på oavsett vad som skett förra året. Vi kom tia förra året, vilket är långt, långt under Blåvitts värdighet. Men det är tio hack upp som vi ska ta, det kommer vara en tuff säsong. Samtidigt som vi vill prestera i paritet med förväntningarna så har vi fått bygga om och tappat många tongivande. Det är väldigt lätt att säga ”vi ska ha tålamod” när man kommunicerar i november, sen går det som det går och då är det svårt att backa upp det längst vägen och där tycker jag att det är väldigt viktigt hur föreningen väljer att till väga.

– Säljer man årskort med budskapet att ”SM-guld är det enda som gäller”, ja då finns risken att man som köpare blir besviken. Men det kan inte vara det enda som gäller, för supportrarna kommer ju ändå. De står där vecka ut och vecka in. Mitt i all besvikelse så finns det en extrem och omåttlig kärlek till Blåvitt. När jag är på stan och folk kommer fram är det enbart positiva röster. De säger att de förstår och köper det vi håller på med. Det är många av våra supportrar som är väldigt fotbollskunniga. Ibland blir jag förvånad över hur mycket fotboll de kan.

Du är 28 bast nu och gör din nionde allsvenska säsong. Hur tänker du kring att spela utomlands?
– Jag har på nåt sätt närt en dröm om att jag vill spela fotboll utomlands, i ett annat land, annan liga och med annan kultur. Det har varit den ultimata drömmen. Jag hade inget riktigt favoritlag i allsvenskan utan det var Europa-fotboll som jag drömde om som mest. Jag har alltid haft den drömmen, sen har jag alltid varit väldigt noga med att jag inte ska lämna bara för att och jag trivs så förordat bra i den här klubben, staden och Sverige som land. Jag trivs väldigt, väldigt bra här med allt vad det innebär.

Du har ändå gjort säsonger som är jämnbördiga med många av dina utlandsflyktade ytterbackskollegor.
– Jag har aldrig riktigt hamnat i den sitsen, jag har haft ganska långt kvar på kontraktet och det har handlat om att jag ska spela tillräckligt bra för att någon klubb ska vilja lägga kanske fem plus miljoner på en ytterback som är äldre än 25, det är ganska mycket för de klubbarna. Hade jag varit 18-19 är det en annan sak. Även om jag tycker att min spelstil passar ännu bättre ute i andra ligor där det är ännu mer fysisk och snabbare fotboll med temposkillnader, där jag har min absoluta styrka i att orka springa snabbt och mycket.

– Klubben gör ett vägskäl nu så vi får se lite vad som händer. Men drömmen om att spela i utlandet försvinner inte, jag fyller 29 i år och jag ser inte mig själv sluta spela fotboll – peppar peppar ta i trä – på åtminstone sex, sju, åtta år till. Jag har sagt det här så mycket att folk nog är trötta på att höra det men: jag är inte uppfödd med Blåvitt, som många är, men min kärlek började 2011 när jag kom hit och att ha fått äran att representera Blåvitt, som är så pass mäktig klubb, gör att jag inser vad jag har.

Men du måste tackat nej till ett gäng klubbar genom åren?
– Jag har ju tackat nej till några klubbar under de här åren, utländska klubbar av olika nivåer, för ingenting har känts rätt. Sen har det funnits intresse som har varit något jag gärna hade hoppat på, men det har stannat vid just intresse. Till syvende och sist är det så att gör jag 20 mål som högerback så kommer vilket lag som helst köpa mig och Blåvitt kommer få de pengarna de kräver. Jag har inte varit tillräckligt bra för att få något som är bättre.

Ja, fast alltså…
– Självklart finns det omständigheter som påverkar. Men i tider då man snackar mycket agenter så vill jag ändå påstå att är man tillräckligt bra så får du gå någonstans. Jag vill inte tro att det har med en agent att göra, som säger ”ta den spelaren istället”. Har en klubb tre spelare att välja mellan så tar de den som är bäst, oavsett den smutsiga business som fotbollen är…

Men det har ju lite med din lojalitet att göra också?
– Visst, jag skrev på fyra för fyra år. Jag hade kunnat skriva två år och varit Bosman efter den säsongen jag gjorde sju mål och sju assist. Då har ju nästan alla klubbar råd, men frågan är om man vill gå under den premissen.

Din inställning är lite annorlunda.
– Vi är olika skapta, jag är familjekär. Jag spelar i IFK Göteborg, tjänar bra pengar, jag kan gå ut genom dörren och prata med första bästa granne och förstår hur allt i det här landet fungerar. Som den trygghetsmänniska jag är, ska man lämna något så ska det vara för något annat som är riktigt intressant. Pengar är viktigt men det är inte allt, utan att låta för kaxig kommer jag hitta saker att hitta på efter fotbollen. Jag har alltid haft lätt i skolan och har inga problem med att jobba och så vidare, jag har aldrig känt den stressen.
– Sen är det den rent sportsliga grejen. Det är kul att spela i en liga som allsvenskan. Det känns om den bara blir hetare och hetare för var år. Det är bara att se på vilka värvningar klubbarna kan göra och hur Östersund går in mot Arsenal, det gör inte direkt att den svalnar av. Allsvenskan är ju hajpens mamma. Jag älskar allsvenskan och jag tror jag kan varenda spelare i den. Det är min serie. Att vara en del av allsvenskan är fantastiskt. Ja, du hör ju på mig det ska till något extra för att jag ska lämna detta. Det är inte så att man kräks på situationen.
– Varje år låter det ”såhär mycket drag kring allsvenskan har det aldrig varit”. Visst, jag hade kunnat tjäna 100 000 kronor extra i månaden men om det hade inneburit att jag spelade för mindre publik, och att intresset runtom hade varit mindre, är det då värt det? Kommer jag se tillbaka på det med samma värme när jag slutar? Jag vill inte vara i en klubb och liga där jag bara är en legoknäckt. Man kan bara köpa ett hus, en bil och äta sig mätt. Om man inte blir ekonomiskt oberoende men så pass är mycket realist är jag att jag insett att det aldrig kommer hända. Huruvida jag bor i den finaste och dyraste delen av Göteborg, eller någon annan del, det är inte så viktigt för mig. Jag har tänkt mycket på detta men många gånger kommit tillbaka till att lejonet är en vän och det är gött att ha lejonet på bröstet.

På tal om familjen. Vad betyder den?
– Min mamma, pappa och flickvän kan se varje match, sånt får man inte underskatta heller. Om jag hade dragit iväg 15 år som utlandsproffs och inte träffat dem lika mycket. Jag tror man sätts på planeten för att värna om de som gjort det möjligt, och familjen och vännerna är allt. En kväll med vänner är helt magiskt, och det är värt många kronor. Många tycker man är dum i huvudet och att sånt är konstigt, och för mig är det mycket mer värt än att jaga en maxad ekonomi.

Rent hypotetiskt. Säg att du lirar sju år till och alla blir med IFK Göteborg. Är du nöjd då?
– Ja, absolut. Att spela för Blåvitt och få vinna i alla fall ett SM-guld, då hade jag tagit sju år, inga problem. Om det är dealen så tar jag den här och nu. Kokar man ihop allt så handlar det om att vinna. Då kommer jag känna att jag i alla fall fick möjlighet att glädja folk och ge tillbaka för all stöttning och kärlek som jag fått genom alla år här. Att gå ge tillbaka i form av ett SM-guld, då hade jag varit så nöjd och tillfreds över min fotbollskarriär.

Jag skulle säga att du är på väg att bli den ”perfekta allsvenska spelaren”. Det enda som saknas är en misslyckad utlandssejour så att ”gett upp” det.
– Fan vet, men jag har ju säkert 250-300 allsvenska matcher. Det är klart att jag tänkt den där tanken.

Hur säker är du på att du hade ”färgat” utomlands?
– Säker är jag inte med jag är ganska säker på att jag passar in. Mitt ID som spelare, som spelar lite högre upp, med högre tempo och mer maxlöpningar. Sen är det mycket som ska komma in, jag vet inte hur det är bo utomlands, ny träningsmiljö och jag har bara haft tränare i Sverige. Man har inte varit udda fisken i omklädningsrumsdammen. Det är många såna saker man inte vet om hur det påverkar en som fotbollsspelare. Men hur min utveckling har varit och fysiskt sett skulle jag säga att jag är optimal nu, jag blir bättre och bättre för varje säsong.

När dina ytterback kollegor har lämnat för Danmark, MLS, Holland och så vidare. Finns det inget hos dig som känner ”varför inte jag”?
– Nej, det finns ingen bitterhet här. Livet händer. Jag sätter stolhet i att vara en bra människa, jag vill bete mig på det sättet man ska och jag missunnar ingen någonting. Om jag hade spelat i Barcelona men varit en vidrig människa istället för att spela här och vara den jag är nu, det hade jag aldrig tagit. Är du en bra fotbollsspelare så, fine, då kommer man få folk runtomkring sig som vill vara kompis med en för att man är det. Men jag har hellre vänner som gillar mig för den jag är, och det finns en grund som är så mycket större och djupare än det man håller på med som yrke.

Nu är du dock i en ”ny sits”. Ditt kontrakt går ut efter säsongen?
– Som du säger har jag aldrig varit i den sitsen tidigare och hade jag varit i klubben i typ två år och inte visste vad som skulle ske så hade jag nog haft en lite annan känsla. Men det har runnit mycket vatten under broarna under de här sju år, det är lång tid och det är många matcher. Jag vet vad det innebär att spela här, och jag vet hur jävla jobbigt det är när det går dåligt. Jag tycker om den här klubben så extremt mycket och kommer göra allt för det ska bli bra. Jag vill leda laget verbalt, med min spelstil, med… allt. Jag kommer göra det mer än någonsin i år. Jag kommer kriga som jag aldrig krigat förr. Många förknippar mig med den här klubben och det ska mycket till för att jag inte ska skriva på ett nytt kontrakt.