LÅNGLÄSNING: ”För helvete, Kalle, du måste bli AIK nu – och jag älskade det”

ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 5:
Champions League med AIK, fansens pris och en egen ramsa. Landslaget, nettopengar i Italien, mordvågen i Neapel och en livslång kärlek till både Örgryte och ”Gnaget”. Karl ”Kalle” Corneliusson tvingades lägga av redan vid 31 års ålder men är tacksam för alla minnen.
– Jag minns när Patrick Englund skrek: ”Kalle, för helvete! Bli AIK nu – sån skit tolererar vi inte här!”. Jag bara älskade det, säger han till FotbollDirekt.se. 

Namn: Karl ”Kalle” Corneliusson
Ålder: 41
Bor: Göteborg
Position: Ytterback, yttermittfältare
Moderklubb: Masthuggets BK
Klubbar: Örgryte (94-98), AIK (99-03), Salernitana (04-05), Napoli (04-05), Landskrona (05-07) följt av spel på lägre nivå.
Meriter som spelare: 9 A-landskamper, 20 U21-landskamper, spel i Champions League, Uefacupen och Intertotocupen.
Gör idag: Driver eget företag inom kontorstjänster.

Tidigare i ALLSVENSKANS HISTORIA:

Del 1: MFF-hjälten Håkan Lindman: Kan inte sätta mig huk längre – gör för ont”
Del 2: Stefan Rehn och Blåvitt och Djurgården: ”Han har betytt allt”
Del 3: Leif ”Foppa” Forsberg: ”Jag är fortfarande större än Emil”
Del 4: Steve Galloway: ”Folk flinar åt mitt namn – aldrig brytt mig om pengar”

Karl ”Kalle” Corneliusson spelade i AIK i fem säsonger (1999-2003) och hann göra ett stort avtryck hos fansen innan han flyttade till Italien. Med sin riviga spelstil och hundraprocentiga arbete blev han snabbt en favorit på läktarna på Råsunda. Han fick till och med en egen ramsa som levde med under alla hans år i klubben.

”Vi e svarta, vi e gula – Kalle, Kalle, Kalle Kula”. 

– Det var en ashäftig känsla. Jag minns att i några matcher kunde ramsan rulla i 20 minuter. Samtidigt som jag blev glad varje gång så var man tvungen att sätta dövörat till för att fokusera på matchen. Det var jättekul och jag kände mig alltid uppskattad av fansen och trivdes väldigt bra i AIK, säger han till FotbollDirekt.se.

172 centimeter lång slog han igenom i Örgryte (moderklubb Masthuggets BK) som en vass yttermittfältare i slutet på 90-talet. Samma år som AIK vinner guldet 1998 får Kalle veta att AIK är intresserade av en övergång inför nästa säsong. Men det ska bli en utdragen process som nästan skiter sig.

– Det var en väldigt strulig övergång. Öis hade ont om pengar och jag hade en del klubbar efter mig. Jag fick beskedet av den dåvarande sportchefen Stefan Allbäck (pappa till Marcus Allbäck) att jag kunde göra klart med den klubb jag ville. Och för mig var AIK det enda erbjudandet jag ville ta.

Karl Corneliusson jublar för Öis 1998

– Allt var klart tre veckor innan serien var slut. Problemet var att Stefan inte förankrat beslutet i styrelsen. Vi mötte AIK med Öis i sista matchen 1998 och jag spelade mot mina kommande lagkamrater. Jag trodde att Helsingborg skulle vinna mot Häcken (förlust samtidigt som AIK vann och tog guldet) så det var bara att försöka göra sitt bästa och visa publiken och tränarna i AIK att man var duktig.

– Vi gick till kval med Öis för att hålla oss kvar. Problemet var att Olof Lundh hade ryckt loss att jag var klar för AIK. Då ville inte Stefan stå för sitt ord och det blev en jättesoppa. Erik Hamrén hade kritat på en förlängning med löftet att inte tappa några spelare och slog näven i bordet. Vi höll oss kvar mot Umeå FC men det var infekterat. Jag ville till AIK, Hamrén ville riva sitt kontrakt för att Öis lovat att spelarna skulle stanna…

Corneliusson fick vara kvar i Öis från november till januari innan Örgrytes hedersordförande Benny Rosén tog Kalles parti och lät honom gå till AIK.

– Benny sa att vi (Öis) måste tänka på grabben, han har växt upp i Öis och måste få välja själv.

– Problemet var att IFK Göteborg också ville ha mig och kunde betala dubbelt så bra. Men jag ville absolut inte spela i Blåvitt. Till slut löste det sig och dagen efter satte jag mig på ett plan och mötte upp mina nya lagkamrater på Irland där AIK låg på träningsläger.

Du är från Göteborg men ville inte till Blåvitt?

– Jag hade fått byta ut hela min bekantskapskrets om jag gått till Blåvitt. Alla jag umgåtts med i laget, stadslaget och pojklandslaget – de hade slutat prata mig… Nej, men det fanns inte på kartan. Jag kände att jag ville byta miljö också. Jag hade alltid gillat AIK för det är en klubb som berör alla. Jag menar, det är väldigt få som inte har en åsikt om klubben. Antingen älskar man eller så hatar man AIK. Öis är en mer familjär klubb som ingen har något större agg emot.

– Jag gillade hela grejen med AIK. Jag minns en match i Svenska cupen när jag var typ 17 år och vi spelade på Råsunda. På den tiden värmde man upp bakom målet framför Norra stå. Det haglade kommentarer liksom. Då kan man välja att bli nedstämd eller så blir du eggad av energin – även om den var negativ. Jag kände, fan vad häftigt – tänk att få spela inför den publiken.

På den tiden hade AIK den legendariske sportchefen Stefan ”Hatten” Söderberg.

– Hatten var väldigt grundlig i sina rekryteringar. Han pratade med gamla lärare, en gedigen bakgrundskoll, vilket var ganska ovanligt på den tiden. Han hade en väldigt bra uppfattning om vem spelare var och sa det rätt ut också. Vi kan inte bara värva bra spelare, de måste ha rätt mindset för att klara av att spela i AIK också med all press det innebär. Att prestera i en klubb som AIK handlar inte bara om kvaliteter utan om mental styrka.

– När det är tufft kan du bli ifrågasatt och nästan häcklad, när det går bra så blir du hyllad. Jag gillade ju det.

Tunga nyförvärv inför 1999: Mattiasson, Åslund, ”Kalle Kula”, Tjernström och Johansson

Och så blev det alltså AIK. Men ”Kalle Kula” hade till en början svårt att ta plats i ett stjärnspäckat ”Gnaget”. Inför Champions League-säsongen 1999 värvades spelare som Daniel Tjernström, Martin Åslund, Andreas Johansson, Christer Mattiasson och löftet Karl Corneliusson, 22 år. På sommaren spenderade AIK stora pengar och då anslöt både Andreas Andersson från Newcastle och Pontus Kåmark från Leicester.

– Laget hade vunnit SM-guld redan innan säsongen startade om man ser till spelarna vi hade. Vi var riktigt bra och så fylldes det bara på under sommaren inför Champions League. Ola Andersson kom tillbaka från skada också.

Vad minns du från den stjärnupplagan – var det stor skillnad mot Öis?

– Jätteskillnad. Hela laget bestod av landslagsspelare eller kommande landslagsspelare som jag själv. Det var underbart att komma till en klubb med en sån hets på träningarna. Man tolererade inte dålig kvalitet i passningarna eller positionsspelet. Varje tillslag och varje passning skulle göras ordentligt. Det passade mig jättebra för jag ställde alltid höga krav på mig själv.

– I Öis var det mer familjärt och man var lite jobbig om man gnällde på en passning i knähöjd. Jag minns någon av de första träningarna när Patrick Englund skrek på mig efter en dålig passning: ”Kalle, för helvete! Bli AIK nu – sån skit tolererar vi inte här!”. I början tycker man kanske att det är jobbigt men då visste jag direkt att jag också kunde ställa krav på andra.

Corneliusson hade svårt att platsa under sitt första halvår. Han var det enda av nyförvärven som inte slog sig in i elvan direkt.

– Första halvåret var tufft. Men Stuart Baxter var tydlig så det var inga problem. Jag var värvad som högerback och hade mest spelat yttermittfältare i Öis. I U21-landslaget var jag högerback. I alla fall så hade AIK släppt in minst mål säsongen innan och Stuart sa att han inte ändrar backlinjen om det inte behövs. Det var bara att köpa det och borra ner huvudet tills chansen kom.

En något kontroversiell intervju i DN skulle vara både negativ och positiv för Corneliussons del.

– Lars Grimlund på DN gjorde en intervju där han frågade mig hur det känns att inte få spela. Jag var lite ung och naiv och svarade lite för ärligt att jag valde AIK för att bli en startspelare och inte för att sitta på bänken. Det blev en bild där jag ser sur ut och en rubrik med att nyförvärvet missnöjd med utebliven speltid. Då hade jag ändå varit tydlig med att jag respekterade tränarens beslut och att spelarna här vunnit SM-guld året innan.

– Jag blev inkallad till Stuart och tänkte, vad fan nu blir det jobbigt. Han är jävligt snäll när man lär känna honom, men som alla engelska tränare ganska auktoritär och inger respekt. Han sa samma sak som han sagt tidigare. ”Kalle du är jättebra och har utvecklats, men det här jävla uttalandet – vad fan är det?!”. Jag svarade att du vet hur journalister är och frågade samtidigt om jag kunde få konkurrera på en annan plats än högerback där Mike Kjölö var stabil.

Sagt och gjort. Corneliusson fick konkurrera på yttermittfältet också. När chansen väl kom så tog han den med bravur.

– Jag tror att ”Tolle” (Thomas Lagerlöf, tränare i Sirius i dag) var skadad eller avstängd så jag fick på mittfältet starta mot Elfsborg. Då gjorde jag mål och assist. Jag gjorde mål tre matcher i rad.

I den första kvalomgången till Champions League mot Dnepr Transmash Mogilev började Kalle på bänken.

– Ola Andersson spelade då men han hade nyss kommit tillbaka från skada och kunde inte spela varje match. I returen hemma lyckades jag vinna två motlägg på mitten, komma fri och göra mål. Efter det spelade jag ungefär varannan match från start både i Champions League och i serien. Samtidigt som vi tog oss ut i Europa så tog jag mig från bänken till startelvan och blev en omtyckt spelare både i laget och av supportrarna. Från bänken till A-landslaget på fyra månader.

Vad har du för minnen av matcherna mot AEK Aten. 0-0 borta och 1-0 hemma efter mål av Nebojsa Novakovic? 

– När vi kom till arenan i Aten så var läktarna fulla två timmar innan match. Jag minns att det haglade halvfulla petflaskor och tändare när man värmde upp. Det var ett helt otroligt tryck. Riktigt häftigt och ett av mina starkaste minnen just att vi lyckades klara det.

– Hur firandet var? Jag minns det knappt måste jag säga. Vi var nog på Café Opera men det var nog inget jättefirande tror jag. Matchen var slut sent och vi hade ny match till helgen så det var mer att vi firade för att fira. Inget sjöslag.

Samtidigt som AIK slåss i toppen av Allsvenskan så lottas klubben mot Arsenal, Barcelona och Fiorentina. Redan i den första matchen håller AIK på att slå till med en enorm skräll. Novakovic chippmål mot Barcelona i den 72:a minuten får Råsunda att fullkomligt explodera.

– Jag satt på bänken och vi flög upp allihop och kände en otrolig glädjerus. Där och då trodde vi nog att vi skulle vinna matchen.

Men domaren Alain Sars från Frankrike ville annat.

– Jag var en av de som blev inbytta och jag hann fram till min position innan hörnan slogs, men det gjorde inte ”Kitten” (Christer Mattiasson). Jag hade fokus på min uppgift på den defensiva hörnan så jag uppfattade inte riktigt att Kitten inte hunnit fram till sin position förrän efter bollen hamnat i nätet. Målet som kändes lite snopet fick oss att tappa koncentrationen och gjorde att vi förlorade matchen.

Tränaren Stuart Baxter blev utvisad i samband med 1-1-målet och AIK tappade sedan matchen till förlust.

– Domarnas insats? Det är otroligt att fyra domare inte kan samarbeta, sa Stuart på presskonferensen efter matchen. Jag sa till domarna att ”this is fucking Champions League and no amateur match, take your responsibility”

Champions League-äventyret tog stopp i gruppspelet efter en enda poäng på sex matcher. Trots det minns Corneliusson det bara med glädje.

– Ja, herregud. Det var otroligt häftigt att få möta de lagen med många av sina barndomsidoler. Batistuta, Rui Costa och Di Livio i Fiorentina. Pep Guardiola, Cocu, Figo i Barca. Framförallt Bergkamp i Arsenal. Ganska bra lirare. Vi kände i vissa matcher att vi hänger med och inte är bara är där som statister. Enda matchen vi var helt utspelade var på Camp Nou mot Barcelona (5-0).

– Barca hade redan vunnit gruppen och vi hade sista omgången i Allsvenskan till helgen. Om vi vann den och Helsingborg tappade skulle vi vinna (så blev det inte). Barca vilade storstjärnorna och satte in sina unga som inte fick spela annars. Vi visste inte vilka de var då, men de var ju hur bra som helst. Xavi, Puyol mfl…

– Det kändes som att springa i världens största kvadrat. I dag är det ganska ballt att säga att jag spelat Champions League på Camp Nou och gamla Wembley.

Daniel Tjernström vs Fredrik Ljungberg

Vad var det som gjorde Stuart Baxter så bra?

– Han satte grunden redan året innan jag kom. Stuart ändrade sättet att försvara på genom att vi styrde motståndarna inåt för att vinna bollen centralt. Mot Mjällby, Krister Nordin och Thomas Lagerlöf. Då fick man motståndarna att slå inläggen med fel fot och kunde hålla upp backlinjen. Det var en ögonöppnare för mig som var skolad i klassiskt 4-4-2 med press och understöd á la Svennis.

– Stuart var lite annorlunda och var influerad av holländsk fotboll. Trianglar och motrörelser tränades in och användes beroende på var vi vann bollen. Som han sa, det är när man har en väldigt stark ram konstnärerna kan utföra sitt hantverk. Det ligger mycket i det. En spelare som ”Nebbo” (Novakovic) kom till sin rätta framförallt. Då kunde han lägga på sitt lager med fantastiska kvaliteter på detta.

Hur minns du hans ledarskap? 

– Engelskspråkiga människor har ofta ett lite mer auktoritärt ledarskap. Men det Stuart lyckades med var att han fick alla spelare att utvecklas. Även de som knappt spelade blev bättre även om de kanske inte gillade honom för att de inte fick spela. Hans stora styrka var kombinationen att utveckla spelare och även vara en duktig matchcoach.

Corneliusson stannade i AIK i fem säsonger innan han flyttade till Italien. Fem år utan titel – men med många starka minnen ändå. 2000 utsågs han till lagets bästa spelare av fansen (Isidorpriset), han blev landslagsman och fick göra nio A-landskamper (2000-01) och samma säsong gjorde han sitt snyggaste mål i karriären. 3-2-målet som avgjorde toppmötet mot Helsingborg.

– Once in a lifetime. ”Tjerna” slog en hörna som nickades ut och jag försöker bara vika ner kroppen och köra en karatevolley. Jag får en klockren träff och Sven Andersson hinner knappt röra sig. Kul att göra två mål i den matchen och kul att göra mål på Sven som var målvakt i Öis på den tiden jag var bollkalle.

– Jag gjorde ett snyggt chippmål på bortaplan med Salernitana också, men det var ju en sån cool match att göra det i mot Helsingborg. Fullt med folk, bra väder och en toppmatch. Jag minns att Sportbladet hade en 5-plus-bild på mig och jag tänkte att så ska det vara varje match!

AIK slutar aldrig bättre än en andraplats (1999) under Corneliussons tid i klubben. Sista två åren slutar AIK femma och han börjar snegla på utlandet. Efter säsongen 2003 går flytten till Italien och Serie B-klubben Salernitana.

– Det var stort. Italiensk fotboll var stark på den tiden och man växte upp med Don Tommaso (Thomas Nordahl) och ”Uno, kryss, due” på tv. Italien var ett land jag hade drömt om att spela i och när chansen dök upp tänkte jag, vad fan – laget ligger i toppen av Serie B och har chans att gå upp. Vi kör.

Magnus Hedman inspekterar Corneliussons handskada – som uppkom när han skar sig på en gurka. Något han inte gärna pratar om i dag…

– Det gick bra första halvåret. Jag fick spela innermittfältare i 4-3-3 och det funkade bra. Jag gjorde två mål och ett par assist. Vi missade i kvalet upp och efter säsongen fanns det lite intresse från Serie A men det blev ingenting. Då bytte vi sportchef och tränare. Plötsligt fanns jag inte med i planerna hos den nya sportchefen och hamnade på sidan.

Storklubben Napoli hade gått i konkurs och startade om i Serie C. Över en sommar skulle ett nytt lag värvas ihop och Corneliusson hamnade i ett läge där han fick välja mellan läktaren eller speltid i tredjeligan.

– Pierpaolo Marino kom in som sportchef i Napoli och Aurelio De Laurentiis som ägare. Marino hade varit i Udinese innan och han tog in massa spelare som han hade scoutat dit. Det var jag och en brasse, Leandro, som fick ett ultimatum. Napoli hade mycket pengar och Salernitana sa att antingen tar ni detta eller så hamnar ni utanför truppen. De tänkte inte ens lösa licens åt oss så vi hade bara fått träna med laget. Så kan det vara i Italien och det var bara att gilla läget.

Fint landslagshäng med Hedman, ”Bjärred” Andersson och Mellberg

– Jag var lagom sugen men fick höra från mina lagkamrater från södra Italien att de skulle krypa på sina knän för att spela i Napoli. Ni kommer vara stjärnor även fast det är Serie C och det kommer vara fullt på läktarna, sa dom.

Tränare var en viss Gian Piero Ventura, som fick sparken från det italienska landslaget efter uttåget mot Sverige i våras.

– Det var väldigt utvecklande. Det var den första tränare jag haft som spelade ett väldigt tydligt 4-4-2 i defensiven och 3-5-2 i anfallet. Man hade en position i anfall och en annan i försvar. Jag var vänstermittfältare i försvar och innermittfältare i anfall. Nu är det en del lag i Sverige som gör så typ Dalkurd förra året.

Napoli gjorde ett par dåliga matcher och Ventura fick kicken efter en halvsäsong.

– Edy Reya tog över och sportchefen köpte in åtta nya spelare. De sa till fem spelare inklusive mig att ni som är på lån kommer inte vara prioriterade. Så jag hamnade i en sits där jag var med och konkurrerade men ändå inte.

Hur var fotbollslivet i Napoli och med De Laurentiis som ägare?

– Mycket intressant. Vi missade i kvalet det året men året efter gick Napoli upp. De Laurentiis sa att inom fem år ska Napoli spela i Serie A och Champions League och folk skrattade. Det tog några år till men han fick rätt till slut.

– Nej, men det var otroligt häftigt och nästan fullsatt på matcherna. Salerno och Napoli är som Malmö och Helsingborg i avstånd ungefär. Men medan Salerno har typ 200 000 invånare så har Napoli ett par miljoner invånare, ingen vet hur många exakt. Salerno har en maffiafamilj som styr och i Napoli finns det väl 5-6 familjer. Där är kriminaliteten synlig och när vi var där var det den värsta mordvågen på länge. Rött ljus på gatan betyder inte stopp. När man är i Neapel så är man väldigt långt ifrån livet i Sverige så vi valde att bo i Pozzuoli ett par mil utanför i stället.

Poserar med nya landslagsstället bredvid Pontus Kåmark

Du fick bära nummer 10 ett par gånger.  Maradonas gamla nummer, har du någon tröja sparad?

– Jag har flera, säger han glatt.

Det blev två säsonger i Italien innan han, både rikare på erfarenheter och på lönekontot, flyttade hem till Sverige och Landskrona Bois sommaren 2005.

– Ja, det var väldigt bra pengar på den tiden. I Italien fick man nettolöner så det man förhandlade till sig fick man i näven. Nu tror jag inte alls de har samma snittlöner i Serie B som då. Det är inte så att jag kan luta mig tillbaka och sluta jobba i dag men det blev absolut en del över från karriären.

– Jag hade anbud både från AIK och ÖIS men var för fin var att spela i Superettan… Tanken var att jag skulle växla upp igen i Landskrona och inte stanna mer än ett halvår eller ett år. Men det blev tvärt om. Det gick dåligt för laget, ganska bra för mig personligen, men det spelade inget roll. Vi torskade kvalet mot Gais och det fanns intresse från Allsvenskan. Men Bois ville behålla alla spelare för att kunna gå upp direkt. Jag och Jörgen Pettersson blev stoppade och på försäsongen började jag få problem med hälsenorna. Jag skulle fylla 31 när jag la av 2007.

Var det tomt? 

– Nja, samtidigt debuterade jag i Allsvenskan när jag var 17 så jag hade en lång karriär. Jag hade precis blivit pappa och läkarna sa att om du fortsätter spela så kan du bli halt för resten av livet. Så jag fick vara ärlig mot mig själv, det hade bara varit att förlänga karriären men jag hade inte kunnat prestera som jag velat. Det var mycket smärtor sista åren och många sprutor. Några år senare fick jag veta att jag hade kompartmentsyndrom, opererades och blev bra. Nu är jag frisk och är redo att börja satsa igen…

”Kalle Kula” kom snabbt in på att studera ekonomi och i dag bor han i Göteborg där han driver ett företag inom kontorstjänster. Någon roll inom fotbollen har inte för tillfället, men för bara något år sedan var han styrelsemedlem i Örgryte.

– Jag var med i två år och det var väldigt intressant. Jag var sportsligt ansvarig i styrelsen.

Är du inte sugen på att bli sportchef?

– De jobben växer inte på träd direkt. Jag var ju det ideellt i Öis ett tag när vi inte längre hade råd med en sportchef. Det var ett väldigt operativt styrelsearbete, vilket det ofta blir i klubbar med dålig ekonomi. För lite mer än ett år sen så valde jag att inte ställa upp för omval och är nu bara delaktig som sponsor och supporter till Öis. AIK och Öis är mina lag och jag har tänkt åka upp och se några matcher på Friends i höst, säger Corneliusson som följer sina favoritlag nära.

– Absolut. Jag håller både på Öis och AIK. I Landskrona trivdes jag inte så bra och det gick heller inte särskilt bra på det sportsliga planet där jag fick avsluta min karriär och hade väldigt ont. Vissa frågar mig hur jag kan hålla på två lag. Då svarar jag att jag har två barn också, de är olika men jag älskar båda två. Det går!

– 2009 när AIK vann dubbeln var det ett par spelare och tränare som jag kände. Att Tjerna fick avgöra var klockrent. Nu är det nog bara Per Karlsson som är kvar från den tiden. Björn Wesström och Rikard Norling också.

Lagkapten 2001

Blir det AIK eller Hammarby som tar guldet? 

– Jag tror att AIK tar det. Det är lite dags nu. Bredden i truppen är väldigt stark och det ser bra ut bakåt. Jag tror inte att Hammarby har den mentala höjden att ta det hela vägen. De kommer inte kunna lyfta sin prestation ytterligare från i våras. Sen är det väl mycket hjärtat som säger AIK ska jag väl erkänna.

Slutligen, vad är du mest stolt med från din karriär? 

– Att jag lyckades med alla målsättningar jag satt upp. Jag har spelat i Allsvenskan, Champions League och landslaget. Jag tog mig till Italien som jag drömde om. Sen kanske jag hade velat spela i Serie A och gjort fler landskamper. Men att från när man var sju år gammal fått höra att det inte är realistiska drömmar till att så småningom lyckas är en häftig känsla.

– Och allt man fått se och uppleva i världen. Som i AIK med Champions League och Uefacupen till Tipscupen (Intertoto) med Örgryte. Det är sånt jag kan uppskatta i efterhand, som när vi flög till Rennes över dagen för att spara pengar och hyrde ett plan utan toalett över dagen för att spara pengar. Jag har fått resa över hela världen i 15 år och göra det jag älskar. Det är jag väldigt stolt över i dag.