EKWALL: Han gör inga mål längre – därför borde han petas i landslaget

Idag presenterar Janne Andersson landslagstruppen som ska ta sig an Ryssland i Nations League och Slovakien i en träningsmatch (ni vet de där matcherna som skulle “försvinna”).

Det blir förbundskaptenens mest intressanta trupp någonsin.

Och kanske den viktigaste samlingen för honom själv.

Allting är “enkelt” så länge allting går ungefär som du förväntat dig. Så har det varit för alla förbundskaptener och så var det även för Erik Hamrén.

Och det finns ingenting som har rubbat det Janne Andersson har gjort under sin första år på det jobb som är Sveriges mest omdebatterade.

Han tog över ett på pappret medelmåttigt lag och tog det till en kvartsfinal i VM. Hur vi än vänder och vrider på det så var det ett facit som ingen ens vågade hoppas på.

Men då var då.

Nu är nu.

Som det gärna heter när Andersson predikar.

Och nu är ett jobbigt läge, det jobbigaste han har ställts inför.

Inte så mycket för matchernas betydelse, där har landslaget såklart haft betydligt mycket tuffare vinna-eller-försvinna tidigare och alla vet att vi vet, dom vet, alla vet att Nations League är precis vad det är. Det är inget som ställer någonting på sin spets; vi kan tjata hål i huvudet på varandra om att det KAN vara avgörande men ingen kan kom ifrån att det INTE är det, inte när nu är nu.

Det finns en del andra parametrar som Janne Andersson måste hantera i den här samlingen, som han inte riktigt har ställts inför tidigare. Och det är inte egentligen inget nytt sett i ett historiskt perspektiv, eftersom alla svenska förbundskaptener en dag hamnar där.

Nu handlar det om hur den här förbundskaptenen tacklar situationen. Det ska bli intressant.

Jag tänker på två detaljer:

1) Dumpa eller inte dumpa spelare som av olika skäl inte längre kan glida med på landslagets framgångar.

2) Vem bestämmer vad som gäller i och runt landslaget? Janne, några spelare eller rådgivare?

Det har funnits få anledningar att på fullt allvar kritisera Janne Anderssons uttagningar så här långt eftersom det mesta har gått väldigt bra.

Folk kunde såklart tycka…och tycka kommer de göra, oavsett vilket…vad de ville om Ola Toivonen eller Sebastian Larsson, men de levererade. Mål, segrar, framgång, ett VM-slutspel.

Men nu ställs Janne Andersson för första gången inför ett läge där landslaget gjorde två förhållandevis bedrövliga matcher senast, där ingen spelare med lite speltid visade något extra och där väldigt få av de “ordinarie” höll en nivå som var i närheten av vare sig kvalspel eller VM-flyt.

Ser vi dessutom över hur läget är på spelarfronten så kan vi konstaterar att några av de som alltid varit med inte direkt vänder upp och ned på tillvaron samtidigt som det finns några spelare som gjort tillräckligt den här hösten för att få chansen i en A-lagstrupp.

Får “VM-gänget” rakt upp och ned en chans till?

Ska vi gå efter Jannes ord i samband med förra samlingen så kan det inte bli så.

Då valde han att ta ut hela VM-truppen (minus Toivonen) och plussade på med tre spelare (Ken Sema, Robin Quaison och Sam Larsson).

Gamla meriter gällde.

“Men om man inte visar att man ska vara med nu så går det inte att leva på VM längre”, sa förbundskaptenen tydligt.

Det har gått ytterligare en dryg månad nu.

Här är några av de spelare som borde ligga risigt till om vi ska se till dagsform och till vad som är nu. Och inte då:

Kristoffer Nordfeldt, Swansea. Sparsamt med spel i Swansea även om han stod igår. Tveksam insats mot Österrike.

Gustav Svensson, Seattle. Har varit med och ryckt upp Seattle till slutspelsplats efter en bedrövlig start. Jag känner mer att det finns andra viktigare alternativ för framtiden på den positionen i ett läge där Svensson ska skeppas över halva jordklotet i ett läge då hans klubblag dessutom har en hel del att spela för i kommande matcher.

Marcus Rohdén, Crotone. Han var egentligen en av få som fick godkänt i senaste landslagssamlingen. Krigar nu rätt hårt för sin plats i Serie B-laget Crotone, som dalat efter ligastarten. Ordinarie men oftast utbytt, på bänken senast.

John Guidetti, Deportivo Alaves. Sensationell start för Alaves i La Liga. Guidetti med tre starter, tre från bänken. Men. Han. Gör. Inga. Mål. Vare sig i Alaves eller i landslaget. Sen 2012 har det blivit ett mål på 23 landskamper.

Inte jättemånga starter men Marcus Berg, om vi ska jämföra med en som fått kritik på senare tid i landslaget och som mest gjorde inhopp inledningsvis, så har han gjort 18 mål på 63 landskamper.

Guidetti har inte tagit de chanser han fått och gör han inte mål längre blir det svårt att motivera hans plats.

Martin Olsson, Swansea. Skadad senast. Skadad ofta. Off and on i Swansea. Det går inte framåt direkt.

Här är de spelare som Janne Andersson kommer få svårt att undvika:

Mikael Ishak, Nürnberg. Två mål i Bundesliga, två mål i cupen. En extrem straffområdesspelare och det är väl just exakt vad Sverige behöver sett till de senaste landskamperna.

Kristoffer Peterson, Heracles. Ja, han leder den holländska skytteligan just nu och det säger väl en del om hans form. Vi har sett svenskar dominera målskyttet i Eredivisie förut (Samuel Armenteros senast), det är lite vad det är och ska inte överskattas.

Men Peterson har varit bra under en längre period nu, det vore tjänstefel att hålla honom utanför truppen så om läget är nu.

Och några andra nya som jag gärna hade sett i en trupp, sett till det lag som Janne Andersson måste börja bygga till vårens EM-kval:

Kristoffer Olsson, AIK. Vi behöver smyga in mittfältare med kreativa egenskaper. Framförallt när de finns. Olsson har formen och en magnifik säsong bakom sig.

Mattias Svanberg, Bologna. Har sensationellt nog tagit en plats i Bologna och har bra tryck i både fart och skott. Helt utesluten här sannolikt eftersom U21-landslaget har avgörande match mot Belgien när Sverige spelar träningsmatch mot Slovakien.

Johannes Hopf, Ankaragücu. Fortsätter vara en av turkiska ligans bästa målvakter. Bortglömd.

Simon Gustafson, Utrecht. Well, mest för att det är en personlig favorit. En spelartyp som helt avviker från 4-4-2-prototypen. Jag tror inte riktigt det finns en plats för honom i ett landslag av idag, Simon är nog lite för svag i defensiven. Men ändå.

Janne Anderssons andra dilemma har inget att göra med huruvida spelarna är tillräckligt bra fotbollspelare eller inte.

Det råder inget tvivel om att Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf är självklara och betydande pjäser i det här och i många kommande landslag.

Men när de valde att totalnobba all media vid senaste samlingen så gick de också helt emot den linje som förbundskaptenen tycker att en landslagsspelare ska förhålla sig till.

Janne är noga med att ställa krav på hur han tycker spelarna ska föra sig vid sidan av planen. Det kan var allt ifrån hur man uppträder i hotellfoajén till hur man bemöter en vaktmästare på en idrottsplats.

Och hur man tar sig an media. Som ju är en del av jobbet, oavsett om du vill fler inte.

När nu Robin och VNL inte ville prata med media överhuvudtaget gick de helt emot de “regler” eller åtminstone den miljö och riktlinje som förbundskaptenen uttryckligen sagt att man ska förhålla sig till.

Hur gör Janne nu?

Är det en ny linje som gäller för två eller tre spelare men som alla andra “tvingas” följa? Säger han till nyckelspelare som Olsen och Lindelöf att det “här” gäller i landslaget och hur reagerar dom då.

I en intervju för Viasat med Johan Kücukaclan säger Victor Nilsson Lindelöf att “jag måste göra vad jag vill för att prestera på topp”.

Gäller det då alla spelare, att de alltid gör som de vill när de representerar ett svenskt landslag? Hur ser Janne Andersson på det?

Jag har ingen aning om det var spelarna själva eller deras rådgivare Hasan Cetinkaya som initierade mediabojkotten under landslagsamlingen och det må ju vara skitsamma, det är vuxna människor som kan bedöma huruvida deras beslut känns rätt eller fel.

Jag har också full förståelse för att man som spelare kan vara rätt jävla förbannad på den sunkiga klickjournalistik som kan handla om att rubricera vad någon Twittertomte kläckt ur sig. Den är ju undermålig på alla sätt.

Men du kan också stå rätt högt över det som välbetald fotbollsspelare och du kan – inte minst – påtala det väldigt tydligt för den journalistikens företrädare/representanter när du ändå har dom framför dig: lägg av, vad fan pysslar ni med, vad är det för pissig clickbaitsörja, kan någon svara på det och varför?

Det finns någon sorts missuppfattning om att spelarna talar till oss journalister. Det är ju det dom inte gör, de talar till de som följer spelarna dag ut och dag in, till de som följer landslaget. Till dig.

Vi kan hävda att deras Instagramkonto ger dom vad de behöver, men några PR-bilder för skomärket eller ett tack till fansen när det gått bra är inte riktigt vad läsare/tittare/lyssnare nöjer sig med.

Jag minns när Peter Schmeichel kom hem till en dansk landslagssamling, som jag själv bevakade, och ville nobba några intervjuer.

Han hade varit i Manchester United ett tag och tyckte att det skulle vara som det var där (dvs stängt).

Den danska presschefen sa då frankt: Peter, detta för inte United, det är Danmark och det är inte ditt landslag, det är allas landslag. Du gör intervjuerna.

Schmeichel fick snällt göra sina intervjuer.

Gör Olsen och VNL några intervjuer vid den landslagssamlingen eller kommer de inte att kunna prestera på topp då?

Väljer i sådana fall fler spelare att göra “som de vill göra”?

Och hur hanterar Janne Andersson detta?

Jag tror inte att “mediabojkott” i sig är den stora grejen utan det faktum att det skapar en miljö i truppen som kan sätta sina spår.

Intressant.

Ett första läge för Janne Andersson där det inte kommer vara helt smidigt att vara förbundskapten, åtminstone inte som det har varit så här långt.

Eftersom resultat är den typen av färskvara som sätter sådana spår.

När nu är nu och inte vad det var då.