EKWALL: Det går att hylla det här landslaget och ändå förstå att folk inte vallfärdar till Friends

2-0 på Ryssland, gruppseger och en avslutning som gav det i det närmaste perfekta året för Janne Anderssons fotbollslandslag.

Ändå: ett “jaha”.

Jag kan på alla sätt beundra vad det här fotbollslandslaget har gjort under ett års tid, allt från play off-sensationen på San Siro i november förra året, över det osannolika VM-resultatet till vändningen i den här Nations League-gruppen.

Men det var ju inte direkt så att segern mot Ryssland vände upp och ned på vare sig landet eller de svenska spelarna efteråt och det handlar ju inte enbart om att matchstarten var 20:45 en tisdagskväll.

Vi kan alltid tycka att det är fel på folk för att de inte engagerar sig tillräckligt mycket och det finns säkert någon som talar om Zlatan-effekten, men det var inte längesen – efter Z – Friends var fullsatt i en VM-kvalmatch mot Luxemburg.

Tycker kunden inte att diamanten gnistrar tillräckligt så innebär ju inte det per automatik att det är fel på kunden.

Eller för den delen på det här landslaget.

Nations League är ett bra koncept för de som tillhör A-divisionen, vilket ju Sverige kommer att göra nästa gång efter den här triumfen.

Och det är succé för de nationer som annars aldrig har en chans att vinna något i längden, som för Georgien, Kosovo och Finland.

Men däremellan är det rätt grått och trist.

I ett EM- eller VM-kval får du alltid någon match mot attraktivt motstånd.

Tillhör du inte A-divisionen i Nations League så sitter du med med två eller tre rätt grå motståndare, förutom då att Tyskland faktiskt är en B-nation nästa gång.

Det är ju inte så konstigt att matcherna i A-divisionen varit en succé, för det har ju bara varit kanonmatcher. Det är skillnad på Spanien-England och Spanien-Armenien eller annat valfritt “Bulgarien”.

Och Sveriges Nations League-avancemang var en oerhört stark prestation sett till alla förutsättningar, men framgången går ju inte riktigt att “ta på”. Den är inte greppbar eftersom den dels är lite diffus (ett play off längre fram som KANSKE betyder något) och dels en bra bit bortom horisonten (spel i A-divisionen om ett par år).

Jubel. Kul. Snyggt. Bra. Applåder. Hyllningar. Men ändå “jaha”.

Rysslands förbundskapten Stanislav Tjertjesov var inte ens arg på presskonferensen efteråt och han är gärna just väldigt arg.

Nu utstrålade han bara att det gick som det gick och sen var det inget mer med det, han avslutade presskonferensen med att ta några selfes med ryska sportjournalister.

För att han kände att han inte hade förlorat någonting. Eller ingen har ännu en aning om den här matchen betyder något för Rysslands EM-framtid.

Där är Nations League på den här nivån lite för diffust för att spelare och ledare ska ta det till sig med större emfas och då tror jag inte vi kan kräva att folk ska göra det; uppoffra en  kväll för att lägga pengar på en landskamp l eller resa flera mil för att vara en del av den här sena kvällen.

Hade det stått en EM-plats på spel igår, då hade det varit annorlunda.

Eller hade det gått att greppa hur viktigt och varför, ja, då kan bli som mot Luxemburg: 50.000 pers.

Jag har full förståelse för att folk väljer bort Sverige-Rysslkand en tisdagskväll i november på Friends Arena och det behöver inte ha ett dugg att göra om vilka som spelar i landslaget eller hur de spelar – det handlar om att den spänning som finns egentligen inte är på riktigt.

***

Ja, Ryssland var sannerligen direkt dåliga. Det här var i flera avseenden den enklaste svenska hemmasegern mot hyggligt motstånd på länge.

Å andra sidan kan det inte alltid vara så att motståndarna är dåliga mot Sverige, det är förstås också så att Sverige gör dom lite sämre.

Med det sagt, ryssarnas meningslösa “långa bollar på Bengt”-fotboll och avsaknad av energi var så påtaglig att tillochmed svenska spelare påpekade det efteråt.

Nu blev det mumma för en sån som Kristoffer Olsson som fick stå väldigt oattackerad och spela fotboll, det passade honom perfekt.

Jag tyckte Olsson var helt OK och jag tyckte det var extremt kul att se en allsvensk spelare  – dessutom en helt annan spelartyp – få vara en del av ett startande landslag i en tävlingsmatch. Det var ett tecken på att allting inte alltid behöver vara svart eller vitt i den Janne Anderssonska fotbollsfilosofin.

Och jag förstår att det lätt hyllas och uppmärksammas, för det är naturligt.

Men SÅ bra var förstås inte Kristoffer.

Han vårdade bollen fint, han letade efter instick, han vågade spela på markerad spelare och jag tycker väldigt mycket om han när han byter riktning efter sina mottagningar för att skapa nya ytor och överraskande moment.

Men gav sällan särskilt mycket mot det där försvarsspelet som stod ett par meter framför sin egen målvakt.

Victor Nilsson Lindelöf var planens outstanding spelare mot Ryssland.

Det kändes som om han kunde ta matchen i sin egen hand och göra lite vad han ville med den.

Prickfri i defensiven men framförallt skönt driv i sin offensiva roll.

Dels när han själv valde att ta fram bollen (som han gör så bra i landslaget, men inte får lov att göra i United?), älskar hur han alltid har hakan uppe, hur han aldrig tycks titta på bollen och på så vis blir majestätisk i sin framfart och alltid hittar/ser bra alternativ.

Andreas Granqvist gjorde även han ännu en strålande landskamp och ryska journalister frågade sin förbundskapten efteråt: “varför bara slå inlägg på Sverige, när ni visste att Granqvist skulle vinna allt i luften?”.

Jag tyckte Marcus Berg var bra. Igen. Han har haft två väldigt bra landskamper i den här samlingen.

Och ett mål betyder såklart rätt mycket inför nästa år.

2019, alltså. När Sverige ska spela EM-kval.

Som, trots allt, är lite mer på riktigt.

***

Mina betyg:

5 svåra: Victor Nilsson Lindelöf

4 svåra: Andreas Granqvist, Sebastian Larsson

3 svåra: Robin Olsen, Micke Lustig,  Kristoffer Olsson, Jacob Johansson, Marcus Berg

2 svåra: Martin Olsson, Ludwig Augustinsson, Viktor Claesson

1 halvsvår: –