KRÖNIKA: AIK måste orka glömma, för de är bra nog att nå Europa ändå

Ingen svensk klubb i Champions League den här gången heller.

Och dramat på Friends var ytterligare ett exempel på hur svårt det är för allsvenska lag att nå hela vägen till fotbollens mest åtråvärda pengaregn.

Du behöver lite tur med lottningen. du behöver ha god dagsform, du behöver ett hyggligt bortaresultat och du behöver ha lite flyt.

Allt det där krävs på en och samma gång, även mot mästare från Slovenien – men AIK hade inte flytet.

Är det så enkelt?

Ja, ibland är det inte svårare än så.

Vi kommer inte kunna kräva av svenska mästarlag att de ska vara överlägset bättre än de bästa klubbarna från ligorna i Europas mellanskikt, för vi står där vi står i näringskedjan och då blir det en kamp mot slovener, rumäner, ungrare, tjecker, österrikare, norrmän, kroater, vitryssar, bulgarer, schweizare, skottar och sånt.

Där alla är ungefär på samma nivå.

Då kan ett bra inlägg i slutet på en förlängning vara det som avgör i slutändan.

AIK hade ett gyllene läge i det här kvalet. 3-1 en bit in i förlängningen mot Maribor och klart överkomliga Rosenborg som motståndare i nästa omgång.

Och Gnaget gjorde sin absolut bästa europamatch på två år.

Aggressivt, bestämt och gärna lite småfult.

Som om man hade bestämt sig för att inte skänka bort något kommando, att det skulle kännas att komma till Stockholm och spela fotboll den här kvällen.

Min känsla var att matchplanen fungerade, att AIK hade spets med Henok Goitom i superform, med Tarik Elyonoussi som djupledshot och med hela laget på hugget i återerövringsspelet.

Men en hel del av det föll en aning när Chinedu Obasi tvingades gå ut med en vadskada. Han betydde mycket i sitt fysiska spel och han var oerhört betydelsefull i presspelet.

Kolbeinn Sigthorsson är en helt annan forwardstyp och det innebar bland annat att Goitom fick ägna mer tid i defensivarbetet, vilket innebar att han tappade lite kraft. Samtidigt dom islänningen, som knappast är i fullgod form, kändes hopplöst feltajmad i det mesta.

Ändå: AIK hade Maribor i brygga efter Sebastian Larssons smarta frisparksmål och Elyonoussis 3-1 i första förlängningskvarten.

Sen kom det ett Maribor-anfall där Oscar Linnér först gjorde en makalös räddning på skott mot öppet mål och hela Friends andades ut i ett par sekunder för att sen tystna totalt när ett inlägg damp ned och hotade rätt i röran för det avgörande andra målet på bortaplan.

Faktum är att AIK hann få ett ypperligt läge till 4-2 (som hade räckt) när Elyounoussi fick chansen i straffområdet i det absoluta slutskedet.

Det var nära, men ändå fortfarande så långt borta från Champions League.

Visst, nära att ta sig förbi Maribor och visst, knappast omöjligt att betvinga Rosenborg i nästa omgång.

Men sen hade det krävts ännu en omgång mot riktigt tufft motstånd för att ta sig hela vägen till Champions League.

Då är vägen in till Europa League enklare.

Inte lika charmig och inte lika penningstinn, men ger ändå tillräckligt i form av cash och en skön touch av att vara en del av Europa.

Det är lätt att glömma att Malmö FF åkte i Champions-kvalet förra året, mot Vidi från Ungern som väl var ungefär i klass med Maribor.

Det vi minns är att de var framgångsrika i sin Europa League-grupp och fick kröna det med en februarimatch mot Chelsea.

Kan AIK trycka bort den här smällen ur skallarna så sitter de ändå i ett läge som ser hyggligt gynnsamt ut.

Förvisso med en extremt tuff lottning; FC Sheriff Tiraspol (utgår från att de slår ut albanska Partizani) är liksom inte som vilket moldaviskt gäng som helst och inget du stökar iväg utan problem, framförallt en jobbig bortamatch i en miljö som är speciell.

Men AIK har god form, visade prov på fotboll den här gången som fungerar i europaspelet (de vann trots allt matchen) och får in Nabil Bahoui till det mötet.

Än finns det ett Europa som hägrar för AIK, trots allt.

***

Självklart präglas rubrikerna efter matchen av att ett 20-tal maskerade hoppade över avspärrningar och sprang längs ena långsidan för att ta sig an en liten klick Maribor-fans.

Det kommer också att prägla efterspelet för den klubb som de här maskerade männen menar att de företräder.

Risken finns att det blir spel inför tomma läktare i nästa omgång med allt vad det innebär i förlorade intäkter. Plus hiskeliga böter. Och då har jag inte räknat in de böter som Uefa per automatik ger för bränning av bengaler.

Jag tror vi talar om miljoner i slutändan.

Och det går inte riktigt att skylla på någon här.

AIK som klubb får ta skiten.

Alla heder åt Riktard Norling som dels insåg faran i situationen (“jag såg att domaren kunde vara på väg att bryta matchen”) och rusade bort för att försöka få bort de maskerade männen samt ta ett snack med några i klacken och dels var tydlig efteråt om att det som skedde inte var OK, att alla måste försöka tänka efter eftersom deras handlingar skadar klubben.

Inte för att det var annat än väldigt uppenbart för vem som helst.

Utan för att det var viktigt att Rikard Norling tydligt tog avstånd från det som ingen vill se på en fotbollsmatch.