Därför får Blåvitt skylla sig själva
Straff eller inte straff?
Rött eller inte rött?
Segt, tråkigt, tursamt?
Det går att tycka vad man vill om det, men AIK kan konsten att studsa tillbaka och därför lever AIK kvar i den här här guldstriden.
1-0 på en straff; Sebastian Larsson.
Som om vore det skrivit ur en nostalginovell om AIK.
Det är vad det är, men framförallt är det tre poäng.
Och det kräver sitt lag och sin karaktär att studsa tillbaka in i vinnarspåret efter en hejdundrande derbysmäll för bara några dagar sen.
AIK är och har länge varit allsvenskans Fågel Fenix och 2019 verkar inte vara något undantag.
Vi kan debattera i all oändlighet om hur de gör det, hur det ser ut och graden av underhållningsvärde men jag tror att Rikard Norling skiter i det.
Tre skitiga poäng är tre poäng så mycket som det finns att hämta.
Jag har full förståelse för IFK Göteborgs besvikelse men någonstans får de ändå gå till sig själva och titta i den där spegeln som finns i receptionen på Kamratgården.
De hade möjligheten att ta kommandot i den här matchen, de hade chansen att ta sig tillbaka in i den.
Giorgi Kharashvilis utsökta passning friställde Nzuzi Toko och när han skippade avslut valde han istället att spela in till Robin Söder, som från sex-sju meter bara hade Per Karlsson att passera på mållinjen. Fail.
Och när Karlsson kom snett sekunderna in i andra halvlek kom Lasse Vibe helt ensam med AIK-målvakten Oscar Linnér. Fail.
Det var inte två bra målchanser, det var två hundraprocentiga.
Misslyckas du att göra mål på den typen av uppenbara lägen så är det svårt att betvinga AIK på Friends.
Nu fick AIK en straff och till slut blev den helt avgörande.
Henok Goitom gick omkull i närkamp med Andre Calisir.
Det såg inte ut att vara mycket till världen, inte ens när Goitom tog ett extra varv i luft och på gräs.
Och det var inte särskilt mycket som Calisir ryckte i Goitoms arm.
Men han gjorde det.
Som jag ser det bjuder IFK Göteborg-backen in domaren att ta den straffen.
För domare Ekberg såg rycket i armen och då spelar det inte så stor roll om Gotiom överdrev sin rörelse.
Frågan är inte varför AIK:s kapten förstärker i det läget, utan varför Calisir väljer att dra honom i armen.
Och här har vi också en väsentlig skillnad på simulation/filmning och “förstärkning”.
Det är skillnad på att skapa ett domslut av ingenting, en ren bluff, hitte-på, dö som en svan mot att påvisa för domaren att jag faktiskt blev stoppad.
Om Goitom hade valt att stå på fötterna – vilket han såklart hade klarat – så hade han inte fått straffen.
Då hade försvarande spelare vunnit på sitt “fusk”, nämligen att stoppa upp sin motståndare genom att dra honom i armen.
Kontentan: Calisir får skylla sig själv.
Inget armryck i straffområdet, ingen straff.
Utvisningssituationen, när Calisir går upp och försöker bryta en framstormande Elyounoussi är lite mer tveksam.
Där var det inte mycket kontakt och för att vara “målchansutvisning” kan jag tycka att en “friläges” vid mittplan går att ifrågasätta.
Å ena sidan.
Å den andra är det en svårbedömd situation där Calisir går in med full fart och även där tar han en stor risk.
I våras var IFK Göteborg helt överlägset AIK när Rikard Norling gick bort sig i en taktisk syntax error på Ullevi.
Nu hade AIK större balans och höll ihop bättre, men det var Änglarna som svävade vackrast över planen.
Poya Asbaghi-bygget bevisade återigen att de kan störa precis vilket lag som helst. Med ett eget spel.
Den här gången handlade det mest om att IFK inte gjorde vad de borde ha gjort när chanserna dök upp.
Förlusten innebar att IFK Göteborg definitivt är borta från en guldstrid och med endast fem matcher kvar också väldigt långt från en Europaplats.
AIK?
Ryktet om deras död var återigen betydligt överdrivet.
1-0, 7-3 eller 6-0 spelar aldrig någon roll i slutändan.
Så länge AIK vinner är de i allra högsta grad med i guldstriden.
Den här artikeln handlar om:
