Flera tusen dollar per år i USA för att ett barn ska få plats

Att lära känna ett land där fotboll inte är en stor folkrörelse utan snarare en sport som verkar i skymundan bakom andra jätteapparater var skumt. Istället för att se collegestudenter och blöjpausande småbarnsföräldrar mötas på gräsplaner och spela spontanfotboll är det baseball eller amerikansk fotboll de ägnar sig åt (i vissa fall även fantasisporten quidditch). 

Som uppvuxen i Sverige har fotboll alltid varit invävt i mitt liv på ett eller annat sätt, både på skolgården när vi tjejer skulle tuffa till oss och spela med killarna, i tonåren när vi spelade fotboll enbart för att få åka på läger och busa med herrjuniorerna och i vuxen ålder när vi träffats i parker och grillat och spelat spontana matcher i kvällssolen.
Jag misstänker att de flesta i vårt fina land haft någon koppling till fotboll, om det så bara är den obligatoriska matchen på skolgympan eller att man motvilligt följt med på ett syskons helgturnering när man hellre varit hemma och lekt med kompisarna. 

I USA är relationen mellan gemene invånare och fotboll inte alls lika stark.
Jag hade ett långt samtal med en amerikansk fotbollsjournalist vid namn Arch Bell för att fördjupa mig i vilken roll vår älskade folksport har i Nordamerika. Arch har bevakat MLS i tio år och hade mycket att säga om den professionella ligan och dess relation till sportens tillväxt och status. För att den här bloggen inte ska bli elva meter lång, vilken den ju redan är på god väg att bli, så delar jag upp mitt och herr Bells samtal, och sparar några tankar till ett annat inlägg.

Det som verkligen fastnade hos mig under vår konversation var begränsningarna. Inte för MLS eller de som spelar där utan de barn och unga som blivit kära i sporten men inte har råd att utöva den. Att vara en del av en fotbollsförening i USA är inte alls samma sak som i Sverige. Majoriteten av alla föreningar är så kallade ”pay to play”-klubbar, där du betalar f l e r a tusen dollar per år för att ett barn ska få plats i en klubb. Jag vet inte riktigt hur det är med er, men jag hade aldrig haft råd med det om jag haft barn. Mina barn hade fått stå utanför, inte kommit in i gemenskapen vi vet är så givande.

Effekten av detta, tror jag, är att barnen inte uppmuntras till spontanfotboll efter skolan, för tänk om de skulle bli så fästa vid sporten att de skulle vilja spela organiserat och börjar drömma om en fotbollskarriär?
Och du som förälder inte har råd?
Visst finns det små, ideella rörelser och gräsrotsföreningar som gör allt för att barn och ungdomar ska aktiveras och hitta ett sammanhang, men om du inte tar dig in i en av ”pay to play”-klubbarna, eller har möjligheten att spela fotboll på college, kommer din dröm att bli fotbollsspelare i landets högsta liga vara oerhört svår att nå.

När Arch pratade om den ekonomiska obalansen pratade han nämligen inte bara om individerna, utan även om klubbarna. Kopplingarna till Nordamerikas system med stängda ligor var tydliga. Det finns ingen möjlighet för en organisation att komma från simpla omständigheter och kämpa sig till den absolut högsta nivån så som vi ser klubbar i Sverige göra, med Östersund som ett fint exempel. Du kan inte börja spela i en lokal klubb i New York, sätta MLS som mål och avancera genom ligor för att nå dit. Du måste vara en del av en akademi, ett collegelag eller en klubb med dyra årsavgifter.

Visst, pengar underlättar givetvis även i Sverige, men de är inte avgörande för att du som ung fotbollsdrömmare ska kunna gå långt i din karriär. Det har vi många exempel på, ett av dem finns här borta i Nordamerika och har precis fått en staty rest efter sig i sin hemstad.

Orden från Arch gör sig bäst på språket han talade på.
”In a closed system, this is what happens. It’s weird. As americans we are taught that everyone can succeed, just follow your dream. We believe in every mans opportunity to work hard for what he or she wants and that the hard work should pay off. There’s nothing more american than that. Yet our sporting structure is the complete opposite.”

Och en förändring ser inte Arch Bell på horisonten.
Nordamerikansk fotboll mår så bra ekonomisk att det inte finns någon anledning att byta system. Och så länge ligan är stängd kommer spontanfotbollen och gräsrotsrörelser inte ha någon plats i proffsfotbollens nät av drömmar och möjligheter i Nordamerika. Potentialen av vad fotboll kan vara i det här landet, från ''gatulattjande'' till högsta ligan, hämmas av det stängda systemet och får inte komma fram. Barnen aktiverar sig i andra sporter. Och fotbollen kommer aldrig att bli en folkrörelse.