Ett Sverige vi drömt om – ett av Europas bästa på 2000-talet

Jag har varit på plats när Sverige tagit sig till mästerskap så många gånger att det är svårt att sortera när, var och hur.

Men vissa avgörande matcher går inte att glömma.

3-2-matchen (Kim Källströms-frispark!) på ett iskallt Råsunda, Danmarksdramat i Köpenhamn och självklart rysaren på San Siro för två år sen, för att ta några i någorlunda modern tid.

Men det här, det var någonting annat; annorlunda, smått häpnadsväckande, osvenskt.

När vi slog Holland den gången var holländarna redan klara och hade inget att spela för, triumfen i Parken var i mångt och mycket ett verk av Zlatan Ibrahimovic och 0-0 mot Italien handlade om att stå i eget straffområde, lita på en hel del flyt, en stark vilja och Robin Olsen.

Men det vi såg i första halvlek på Arena Nationala var ju inte det Sverige vi vant oss vid att se vinna, det var det Sverige många har önskat sig se segra.

Sett till förutsättningarna, en avgörande match mot ett Rumänien som nästan aldrig förlorar mot annat än Spanien och sånt inför 50.000 uppeldade åskådare i en enorm Bukarest-gryta…det här skulle bli till att spjärna emot, döda ytor, ligga i raka 4-4-2-led, avvakta, bevaka och kanske 1-1 efter en Sebastian Larsson-straff.

Ungefär så, en pinne, precis vad som hade varit nödvändigt.

Istället: Samba-Sverige!

Hade vi sett Brasilien eller Spanien spela som Sverige gjorde under första 45 så hade vi stått på händer och jublat över vilken fotboll “de där artisterna” kan bjuda på.

Nu var det Emil Forsberg, Marcus Berg, Kristoffer Olsson, Robin Quaison, Victor Nilsson Lindelöf och vem du vill i Sveriges startelva som gjorde det jag inte kan minnas att jag sett förut, inte i den här typen av match, inte mot det här motståndet, inte på bortaplan.

Vi vet alla att Zlatan Ibrahimovic kunde trolla fram kaniner, han kunde cykelsparka bort England så att världen gapade av häpnad, han kunde manövrera bort ett halvsvagt danskt lag på egen hand eller klacka in en boll över italienare på ett sätt som ingen normal människa på denna jord trodde var fysiskt möjligt.

Ingen i det här svenska landslaget skulle någonsin kunna göra det Zlatan gör med apelsiner.

Men tillsammans kan de göra underverk. Uppenbarligen.

Jag trodde inte att det här laget var kapabla att göra vad de gjorde.

Inte bara vid de fantastiska målen, för vi såg ett pärlband av formidabla anfall där bollen dansade fram mellan svenska spelare.

2-0-målet var ju ett sådant, ett CCCP-anfall. Krutov till Makarov till Larionov, eller som i det här fallet Lustig till Berg till Quaison.

Det är lätt att hojta högt om ett skott i krysset men den här typen av mål slår det i min värld.

Och Emil Forsberg, så bra som vi vet att han kan vara. 

Som en Brolin i Brolin-rollen.

När han balansfintade bort sina två rumänska övervakare på kanten i samband med 1-0 såg det ut som om han hade kunnat ta sig an tre-fyra rumäner till och de hade aldrig haft en chans att ta bollen.

Inlägget var precist, Marcus Bergs löpning likaså, målet en vidunderlig fotbollspärla.

Det vi såg från det här svenska laget var sannerligen mästerligt, hur de spelade bort rumänerna i första halvlek, hur de kontrollerat städade av den i andra utan att bjuda på något litet som hade kunnat ge hemmalaget det hopp och den gnista de behövde.

Det var ju inte ett nickmål på en hörna, inte en otrolig lobb på fransk målvakt som gått bort sig eller ett tursamt skott som bytt riktning på en schweizisk fot.

För Sverige var ett annat Sverige, ett nytt Sverige, ett förlösande charmant Sverige.

Ja, Rumänien såg inte ut som världsmästare, men de fick heller aldrig chansen att göra det.

I Bukarest kom Spanien undan med blotta förskräckelsen och en missad rumänsk straff. Annars förlorar de nästan aldrig på sin hemmaarena, inte mot vem som helst, framförallt inte så här.

Rumänska mediekolleger som jag talade med efteråt var imponerade av vad de hade sett från Janne Anderssons manskap.

Alla ska såklart nämnas såklart (vi ska inte rusa iväg och vara för “osvenska”), från Robin Olsen till Pierre Bengtsson och hela vägen till materialare-Roger, media-Ester, säkerhets-Janne och Adidas-representanten Anders Goding, om ni så vill.

Men det är klart att det värmer att bespottade, utskällda och hånade veteraner som Marcus Berg, Sebastian Larsson, Micke Lustig och Andreas Granqvist nu får avsluta sina långa landslagskarriärer med ett mästerskap.

Inte bara för att de är lite äldre, utan för att de i allra högsta grad bidragit till att vi är där.

Och så som vi sett Marcus Berg i detta kval, mot Norge borta, Spanien hemma och i den här avgörande tillställningen…han har varit en av Sveriges ledande spelare, den enda missen Janne Andersson gjorde var när han petade honom mot Norge hemma och vi fick ett anfallsspel utan kompass.

Vi som försvarat honom har också fått ta del av den populistiska dynga som Twitter-förbundskaptener och soffexperter spridit.

De är tysta idag, precis som olika unkna förgreningar i agentvärlden, före detta landslagskaptener och vanligtvis respektabla medierepresentanter som helt tappat omdömet under resans gång.

Inte ens ett grattis får de ur sig idag, men när det gått mindre bra har de stått först i kön med sina populistpoäng på sociala medier. 

Som sagt, det är aldrig fel med perspektiv, inte minst när ett sådant finns svart på vitt.

Sverige har nu kvalificerat sig till alla EM-slutspel på 2000-talet, det är sex raka sen magplasket i Belgien/Holland.

De andra nationerna som lyckats med det är Spanien, Italien, Tyskland och Tjecken. Vi kan såklart räkna in Portugal och Frankrike också, även om de aldrig tvingades kvala in till sina mästerskap.

Det är där vi har svensk fotboll i stort, i sällskap med några av de allra största fotbollsländerna i fotbolls-Europa, där några (England, Holland, Belgien, Ryssland tex) inte orkat med samma bedrift.

Så vi kan gnälla på vår lilla allsvenska, på konstgräs, på SvFF, på tråkig fotboll, på klimat, domare, ungdomsfotboll, Hamréns halsduk, korta hörnor, sådant som Janne Andersson “raserat” på ett år och på allt annat som vi tycker är åt helvete.

Men svensk fotboll är för jävla bra, det går inte att komma ifrån.

Och den här ljumma novemberkvällen i Bukarest var vi bättre än vi ens trodde var möjligt.