Finns ingen strömbrytare som får SM-guldform att klicka igång
Det finns inga knappar man trycker på så trillar trepoängare in. Det finns ännu mindre någon strömbrytare som får SM-guldform att klicka igång. Djurgården vet nu att 2020 blir ett helt annat år än det härliga 2019 man minns.
För det är ju minnen som lätt spelar guldlagen ett spratt året efter framgången.
Det är långt ifrån bara Djurgårdens som åkt på en smäll som den de regerande mästarna gjorde mot Mjällby på Tele2 Arena den här lördagen.
Just minnet, eller snarare bristen på rätt minne, är en tung orsak till att Lennart Johanssons pokal sällan hamnar i samma allsvenska klubbrum två år i rad.
En mästarsäsong byggs av hårt jobb, lite flyt och tillfälligheter - och ett växande självförtroende som till slut blir avgörande i täta matcher då säckar ska knytas ihop under höstarna.
Den trenden är svår att förutse, och ännu svårare att återuppliva.
När Djurgården möter den allsvenska nykomlingen Mjällby i en direkt avgörande gruppmatch i Svenska Cupen så spelar just detta in. Allsvenskan har blivit en allt mer segregerad liga, men det är fortfarande så pass tätt mellan topp, mitten och botten att det inte finns något utrymme för någon självbelåtenhet eller - ännu värre - underskattning.
Då står den publik som jublade åt det galna guldet i Norrköping den 2 november 2019 den här gången på hemmaarenan och buar ut sitt lag efter 1-2 och uttåg ur Svenska Cupen. Så små är marginalerna, inte minst på våren. Och det var ju ett resultat som inte går att snacka bort.
För visst ska Mjällby och tränaren Marcus Lantz hyllas för sin förlamande defensiva taktik, som styrde Djurgården ut till oräkneliga ofarliga höga inspel från kanterna.
Och de ska hissas för snabba omställningar som den där Mamudo Moro vräkte in 1-1 via ribban, och uppoffringar som Jesper Löfgrens språngnick som gav segermålet i den 70:e minuten.
Djurgårdens målchanser var…., ja, vart tog de vägen?
Ledningsmålet kom relativt tidigt via en Kim Källström-frispark i krysset av vikarierande mittbacken Jonathan Augustinsson, men utöver det så var det tamt.
Snällt sagt.
Så Mjällby ska ha kredd, mycket kredd - men vi ska i samma tanke minnas att det var AFC (åkte ur allsvenskan i 2019) som var i final av Svenska Cupen i fjol (förlust mot Häcken), och att cupen visst är tävlingskul med det är fortfarande en annan version av allsvensk försäsong.
Det finns inga färdiga lagbyggen i dag.
Inga toppade former eller väloljade spelsystem.
Inga guldvinnande trender. Det är sådana man bygger upp under pågående säsong, och dit är det fortfarande ett bra tag. För Djurgården och för Mjällby och för resten av allsvenskan.
De bör därför finnas ödmjukhet i framgången för Mjällby och tålamod i nederlaget för de svenska mästarna Djurgården.
Men det är klart att man undrar, hur ska blåränderna ersätta den enorme Marcus Danielson under 2020?
För det är ju minnen som lätt spelar guldlagen ett spratt året efter framgången.
Det är långt ifrån bara Djurgårdens som åkt på en smäll som den de regerande mästarna gjorde mot Mjällby på Tele2 Arena den här lördagen.
Just minnet, eller snarare bristen på rätt minne, är en tung orsak till att Lennart Johanssons pokal sällan hamnar i samma allsvenska klubbrum två år i rad.
En mästarsäsong byggs av hårt jobb, lite flyt och tillfälligheter - och ett växande självförtroende som till slut blir avgörande i täta matcher då säckar ska knytas ihop under höstarna.
Den trenden är svår att förutse, och ännu svårare att återuppliva.
När Djurgården möter den allsvenska nykomlingen Mjällby i en direkt avgörande gruppmatch i Svenska Cupen så spelar just detta in. Allsvenskan har blivit en allt mer segregerad liga, men det är fortfarande så pass tätt mellan topp, mitten och botten att det inte finns något utrymme för någon självbelåtenhet eller - ännu värre - underskattning.
Då står den publik som jublade åt det galna guldet i Norrköping den 2 november 2019 den här gången på hemmaarenan och buar ut sitt lag efter 1-2 och uttåg ur Svenska Cupen. Så små är marginalerna, inte minst på våren. Och det var ju ett resultat som inte går att snacka bort.
För visst ska Mjällby och tränaren Marcus Lantz hyllas för sin förlamande defensiva taktik, som styrde Djurgården ut till oräkneliga ofarliga höga inspel från kanterna.
Och de ska hissas för snabba omställningar som den där Mamudo Moro vräkte in 1-1 via ribban, och uppoffringar som Jesper Löfgrens språngnick som gav segermålet i den 70:e minuten.
Djurgårdens målchanser var…., ja, vart tog de vägen?
Ledningsmålet kom relativt tidigt via en Kim Källström-frispark i krysset av vikarierande mittbacken Jonathan Augustinsson, men utöver det så var det tamt.
Snällt sagt.
Så Mjällby ska ha kredd, mycket kredd - men vi ska i samma tanke minnas att det var AFC (åkte ur allsvenskan i 2019) som var i final av Svenska Cupen i fjol (förlust mot Häcken), och att cupen visst är tävlingskul med det är fortfarande en annan version av allsvensk försäsong.
Det finns inga färdiga lagbyggen i dag.
Inga toppade former eller väloljade spelsystem.
Inga guldvinnande trender. Det är sådana man bygger upp under pågående säsong, och dit är det fortfarande ett bra tag. För Djurgården och för Mjällby och för resten av allsvenskan.
De bör därför finnas ödmjukhet i framgången för Mjällby och tålamod i nederlaget för de svenska mästarna Djurgården.
Men det är klart att man undrar, hur ska blåränderna ersätta den enorme Marcus Danielson under 2020?
Den här artikeln handlar om:
