30.000 såg Hammarby-HIF – 30 år sedan hade det varit en utopi

Bortom pandemi, i skuggan av världshistoriskt elände och en missad VM-plats; allsvenskan, ändå!

I all sin usla lilla enkelhet något att glädjas åt och se fram emot.

Det var med glädje jag tog plats på Tele2:s pressläktare idag för att frysa arslet av mig.

Jag har sett 40 st allsvenska premiärer som sportjournalist och det här kanske var den som kändes som den största befrielsen av dom alla.

För första gången på två år utan publikrestriktioner, för första gången med alla tänkbara förutsättningar som vi vill att de ska vara.

30.000 kom för att se Hammarby-Helsingborg, som om vi tog det för givet sett till var svensk fotboll (och Hammarbys publikkraft) står just nu.

Hade någon påstått att den siffran skulle vara allsvensk vardag till oss som var med på 80- och 90-talet så hade det betraktas som en utopi.

Det är ju nästan så att 6 000 på en hemmamatch med Häcken är (nästan) samma sak.

Vi får aldrig glömma bort hur stor och stark den allsvenska fotbollsrörelsen står just nu efter många års arbete på många håll.

Jag har skrivit tidigare och kan skriva det igen: allsvenskan är den bästa lilla skitligan i hela världen.

Matchen?

Ja, är det någonting jag hunnit lära mig genom alla år så är det att du aldrig riktigt kan analysera en framtid utefter en premiär.

För att det är så säregen företeelse, där väldigt mycket annat än kvalitet, tydliga linjer och grunder spelar roll.

Det är väl det som alltid har benämnts som "typisk premiärmatch".

Jag har aldrig riktigt förstått exakt vad det egentligen är för något, men jag tror att Hif-HIF-mötet på Tele2 var en sådan match.

Hammarby var inte oväntat mycket bättre än den allsvenska nykomlingen på biljardmattan och borde ha avgjort matchen tidigare än i 91:a minuten när WIlliot Swedberg pricksköt in 2-0 (som sen blev 2-1).

Det är svårt att dra några stora växlar på Hammarbys seger. För det mesta var väl som vanligt, egentligen.

Gustav Ludwigsson premiärmålade med en nick, Astrit Selmani gjorde jobbet för tre, Swedberg hoppade in och gjorde mål och Darijan Bojanic var hjärnan och fötterna bakom det allra mesta i offensiv väg.

Men det finns en hel del annat som talar för att Bajen åtminstone har bredden med 19-årige Mayckel Lahdo som stark utmanare längst fram, Björn Paulsen, Edvin Kurtulus, Joel Nilsson och Loret Sadiku på bänken.

Det är också möjligt att vi kunde skönja en viss cynism, som nye tränaren Marti Cifuentes kan ha hunnit implementera - den som Hammarby kommer behöva för att etablera sig som topp 3 - men låt det gå några omgångar till innan vi sätter det på pränt.

Helsingborg försökte, men hade svårt att hänga med i svängarna, vilket Jörgen Lennartsson tydligt erkände. I avsaknad av riktigt skarpa cupmatcher och ovana med allsvenskans snabbaste underlag.

Men i slutändan också med ett spelarmaterial som inte är på samma nivå.

Nu tyckte jag att mittbacksparet Charlie Weberg och Ali Suljic såg riktigt bra ut, både med och utan boll. 

Jag tror att Armin Gigovic kan ha stor betydelse, liksom självklart Anthony van der Hurk (som annars var blek idag).

Men mest spännande är Taha Ali.

Han har väldig mycket fotboll i sina taniga ben (Atiba Hutchinson-spiror!) och en utmärkande fart som flyter fint längs underlaget.

Problemet är att Ali fortfarande är lite för mycket futsal (6 landskamper!) och även om han trollar bort sin motståndare så gör han det ofta lite för stillastående och då äts du upp i allsvenskan.

Det är möjligt att det blir annorlunda på naturgräs och jag ser fram emot att följa honom framöver.

***

Tänk att vi var en del som trodde att Häcken var en guldkandidat förra året med Alexander Jeremejeff som en stark kandidat att vinna skytteligan.

Istället gick allt åt helvete direkt på Hisingen, det tog åtta omgångar innan de tog en seger och Jeremejeff hade sex spelare framför sig i kampen om en skyttekungatiteln.

I år tror "alla" att de ska bli sjua.

Då blev det förstås 4-2-seger i premiären mot guldkandidaten AIK.

Och Jeremejeff gjorde tre mål direkt.

AIK såg ut som om de led av någon sorts baksmälla för att det inte gick att lösa John Guidetti till spel i vår.

Platta, tandlösa och väldigt spretiga.

Det går att ifrågasätta AIK:s bredd såväl som topp på forwardssidan, för där känns det tunt, men nu var det även svajigt bakåt och då är Gnaget inget topplag.

Men, som sagt, premiärer ger sällan eller aldrig några svar.

AIK har alltid haft svårt att vinna borta mot Häcken.

På tur nu: Norrköping, hemma, och Malmö FF, borta.
 

Efter de tre omgångarna kommer finns det anledning att analysera framtiden en aning.

För Häcken väntar nu Degerfors (i Örebro, på konstgräs) och sen derby mot IFK Göteborg.

Allsvenskan är här, något att se fram i sju månader från idag.