REPORTAGE: 13 år sedan Bajen blommade på talangfronten – nu riktas stark kritik: “Katastrof”

Hammarby har genomgått en hektisk vinter. Ny tränare har kommit in och nyligen hoppade dessutom sportchefen Mats Jingblad av. Men allt är inte bara oro i Bajen. För första gången sedan 2004 finns hela fyra talanger i A-laget, födda 1998. FD:s Casper Nordqvist har gjort ett reportage om Hammarbys största akademisuccé på många år, men det är långt ifrån endast positiva tongångar kring klubbens talangverksamhet. 

Året var 2004. Redan under lägret i Los Angeles i januari var det vibbar som doftade något alldeles extra om Hammarby. De var kaxiga, målmedvetna och framförallt bra.

Spelarna som jag syftar på är de dåvarande supertalangerna Björn Runström, Fredrik Stoor, Haris Laitinen, Nadir Benchenaa, Erkan Zengin och Petter Andersson. En fantastisk gyllene generation där endast Andersson kom utifrån. Övriga fem spelarna hade sedan ung ålder fostrats i Hammarby och inför den allsvenska säsongen för 13 år sedan var det något speciellt som hängde i luften.

Hammarby spelade under den kommande säsongen en underhållande och anfallsinriktad fotboll. 19-åriga Petter Andersson slog igenom stort redan 2004, hans jämngamla lagkompis Erkan Zengin året därpå. Tillsammans med Fredrik Stoor visade sig trion bli de mest framgångsrika från den gyllene generationen.

Erkan Zengin lämnade Hammarby 2008 för proffsäventyr i Turkiet och har sedan dess blivit kvar i landet. I landslaget blev det 19 matcher mellan 2013 och 2016 innan han efter EM i somras valde att sluta i Blågult.

Fredrik Stoor startade EM-matchen mot Spanien 2008 och Petter Andersson har många lyckade år bakom sig i Holland och Danmark.

De övriga tre, Björn Runström, Nadir Benchenaa och Haris Laitinen, lyckades aldrig lika bra, men de förstnämnda två har ändå varit ute i Europa och var länge uppsnackade som generationens mest lovande stjärnor.

***

13 år har gått sedan den gyllene generationen kom fram i Hammarby. Sedan dess har klubben knappt fått fram en enda spelare ur egna leden till A-laget – förrän nu. 98:orna Dusan Jajic, Isac Liderg, Leo Bengtsson och Marcus Degerlund är alla uppflyttade till A-laget. De 18-åriga talangerna spelar alla i P98-landslaget och Bajen-fansen drömmer nu om en ny gyllene generation som är lika bra som den förra.

En som dock inte är allt för optimistisk gällande detta är Greger Casselborg, som tidigare var ungdomstränare för Hammarbys 84-lag och som därmed hade Björn Runström, Erkan Zengin, Fredrik Stoor, Haris Laitinen och Nadir Benchenaa under sina vingar. Casselborg är numera pensionär och han är skeptisk till hur Hammarby skött sitt talangarbete.

Vi bestämmer att vi ska ses inne i Globens galleria. Den numera pensionerade Casselborg har inte bara varit en framgångsrik tränare i Hammarby, utan 65-åringen har även jobbat som poliskommissarie med inriktning på den grovt organiserade brottsligheten i Sverige.

Kritisk. Greger Casselborg har mycket att säga om Hammarbys talangverksamhet.

Greger tar täten mot ett café som visar sig vara ett stammishak för honom och hans gamla Bajen-kollegor. Han berättar hur han och klubbikonen Kenneth “Kenta” Ohlsson brukar sitta på fiket och “snacka skit” om Bajen. När jag nämner att Hammarby, efter 13 långa år efter törst av flera egna talanger, nu äntligen fått fram fyra 98:or i A-truppen, har Casselborg ändå svårt att släppa hur dåligt Hammarby skött sitt talangarbete och nämner i stället antagonisten AIK som en förebild, ett AIK som han själv under två år var verksam i som talangutvecklare efter att han lämnat jobbet som ungdomstränare i Hammarby.

– I AIK fanns en uttalad filosofi att de skulle ge talangerna chansen i A-laget när de kom upp. De hade också ett samarbete med Väsby (AIK:s dåvarande farmalag) för de som inte nådde hela vägen fram. Men de unga spelarna i AIK fick chansen och tog chansen och det som retar mig med Hammarby är att de unga spelarna verkar behöva prestera mer än de andra. Vissa spelartyper ska man kunna hitta i föreningen eller i närområdet. Du ska inte behöva plocka in agentvärvningar för att fylla upp truppen som Hammarby har gjort. Det måste vara jävligt jobbigt för Hammarbys ungdomstränare som sliter med sina spelare fem, sex gånger i veckan och så får de aldrig chansen.

– I slutet av förra säsongen hade laget inget att spela för då de varken kunde åka ur allsvenskan eller nå en Europaplats. Det som framförallt retar mig är man inte ens då lät spelare som Dusan Jajic och Isac Lidberg spela från start. Låt dem göra bort sig så att de åtminstone får chansen. Varför ska man spela med spelare som de absolut ändå inte skulle behålla som Alex och Philip Haglund? De var ju inte aktuella för det. Det enda de yngre spelarna saknar är erfarenhet och kanske lite muskler, så det gjorde mig jävligt irriterad, säger Casselborg som tar en klunk av kaffet innan han fortsätter:

– Man kan egentligen inte skylla på Nanne (Bergstrand, Hammarbys dåvarande tränare som lämnade efter fjolårssäsongen) men jag tycker att han skulle ha ett omdöme om att utveckla egna spelare i stället för att göra de här b-värvningarna som jag tycker att man gjorde. Det var inga värvningar som stack ut utan det var 15-20 stycken mediokra spelare som värvades in. Framförallt tycker jag att man ska rikta kritik mot styrelsen. Har man inte en tränare som tänker på det här, då måste man ju ha tydliga direktiv som fotbollsklubb att runt 15-20 procent av spelartruppen ska vara från egna föreningen. Det borde vara kravet liksom… Det är bedrövligt att man inte har någon som säger åt tränaren och frågan är vad de har för organisation. Jag har ju tidigare sett hur illa ställt det är i Hammarby med scouting av spelare och så. Man kan ju inte bara åka ner till elitpojklägret och hoppas att man hittar en spelare som Petter Andersson som de gjorde.

Det råder inget tvivel om att Greger Casselborg är skeptisk till hur Hammarby skött sitt talangarbete och som nämndes ovan är han heller inte särskilt förtjust i hur tränaren Nanne Bergstrand jobbade med att få in fler talanger i sitt lag. En Hammarbytränare som Casselborg dock imponerades av och som han jobbade mycket nära är Anders Linderoth, som var Hammarbys A-lagstränare mellan 2002 och 2006. Just Linderoths mod att plocka in spelarna födda 1984/1985 redan 2004 hyllas nu av Casselborg.

– De kom ju in under Linderoth och tog startplatser trots att Hammarby var ett topplag på den tiden. De var ju bland de fem bästa lagen varje år. Erkan Zengin, Fredrik Stoor, Björn Runström och Petter Andersson var ju alla ordinarie. Haris Laitinen hade visserligen svårt att knipa en startplats och Nadir (Benchenaa) trodde tyvärr att han kunde leva på sin talang lite för mycket. Men de andra unga spelarna fick alltså chansen trots att Hammarby hade ett jättebra lag, men nu? Inga unga spelare har ju fått spela trots att Hammarby haft mycket sämre lag än under Linderoths tid. AIK har ju till exempel låtit sina unga spelare få lira från start, men Hammarby, som har en mycket sämre trupp, där spelar de inte alls. BP är ett annat exempel. Hur många spelare har inte de tagit fram de senaste åren?

Greger Casselborg är inne på ett viktigt spår. Brommapojkarna är den klubb i Sverige som i särklass varit bäst på att få fram egna talanger. John Guidetti, Albin Ekdal, Ludwig Augustinsson, Nabil Bahoui, Miiko Albornoz och Kristoffer Nordfeldt är några av spelarna som kommit fram det senaste decenniet.

Jag bestämmer mig för att undersöka saken närmare. På Grimsta IP, nästan så långt ut på den gröna tunnelbanelinjen västerut som det bara går, ligger Brommapojkarnas högkvarter. Klubbens akademichef Andreas Engelmark och ungdomssidans sportchef, den smått berömde talangutvecklaren Tommy Söderström, tar emot mig i klubbhuset på Grimsta. Jag nämner intervjun med Casselborg och dennes stora respekt för BP:s framgångsrika talangarbete och Engelmark förklarar närmare klubbens fantastiska representation i Sverige och internationellt – vilket onekligen skiljer sig enormt från Hammarbys dito.

– Vi har just nu 55 spelare som är fostrade hos som lirar professionell fotboll (bäst i Sverige). Vi har ungefär fem spelare från varje kull som blir yrkesspelare och ungefär lika många som spelar i ungdomslandslagen. I senaste tävlingslandskamperna hade vi tre i U21-landslaget som fick speltid och tre i A-landslaget. Dessutom satt Kristoffer Nordfeldt på bänken mot Frankrike och spelade i träningslandskampen mot Ungern några dagar senare. Det är många spelare… Det är ungefär tre spelare som går igenom vårt eget A-lag och två som blir yrkesspelare någon annanstans, säger Engelmark och drar upp ett exempel som aldrig lyckades på elitnivå i BP men som nu är proffs i Serie A.

– Stefan Silva spelade ju inte i vårt eget A-lag. Alltså Stefan Silva som nu gick till Palermo. Han var väl rätt otränad där ett tag, eller hur var det Tommy? frågar Engelmark sin kollega.

– Ja, så var det och han slutade när han var 18-19 år och spelade i Sundbyberg i division 4 med sju, åtta kilos övervikt. Jag kommer ihåg att Miiko Albornoz (chilensk landslagsman och tidigare SM-guldvinnare med Malmö FF) och de andra sa att “ni måste satsa på Silva, han vill satsa”. Då ringde vi tränaren i division 4 och han konstaterade att Stefan “kommer lite då och då”, sedan helt plötsligt exploderade han och var först i Sirius och sedan Sundsvall. Nu är han proffs i Italien…, konstaterar Tommy Söderström.

***

En av få lyckade utlandsproffs som slagit igenom i Hammarby är Petter Andersson, som blott 18 år gammal debuterade i allsvenskan. Norrlänningen värvades till Bajen från Skellefteå samma år, 2003. Säsongen därpå, då alltså Andersson tillsammans med de egna produkterna Erkan Zengin, Haris Laitinen, Björn Runström, Nadir Benchenaa och Fredrik Stoor samtliga var uppflyttade till Hammarbys A-lag, fick Andersson sitt stora genombrott då 19-åringen var en av lagets bästa spelare och en högt bidragande faktor till att Bajen slutade på en godkänd sjätteplats.

Andersson lämnade Hammarby för holländska Groningen 2008. Därefter blev det fyra säsonger i Holland innan han sommaren 2012 gick till danska Midtjylland. Väl i Danmark hade Andersson en del skadeproblem, men när han väl kom till spel var han en av lagets bästa spelare. Efter att varit skadad under säsongen 2015/2016 lämnade han Midtjylland i somras då tanken var att lägga skorna på hyllan.

Därför kom det som en överraskning när det i mitten av juli stod klart att Andersson, åtta år efter att han lämnat Hammarby, nu skulle återvända till klubben och vara spelklar inför 2017 års allsvenska säsong.

Glädjen bland Hammarby-supportrarna var stor och många såg fram emot att se den populära mittfältaren i Bajens grönvita dress igen. Därför kom nyheten två dagar före julafton som allt annat en tidig julklapp då Hammarby meddelade att Petter Andersson tvingats avsluta karriären på grund av skador. En tung smäll för både klubben och fansen, men framförallt för Petter själv som flyttat tillbaka till Stockholm och bosatt sig i Årsta, ett par hundra meter från Hammarbys träningsanläggning.

Stjärna. Petter Andersson slog igenom med dunder och brak i Hammarby 2004 som blott 19-åring.

Det är också i centrala Årsta som jag träffar Petter. Vi har bestämt träff på det lokala konditoriet och när jag äntrar in i värmen sitter han redan ner vid ett bord, klistrad vid mobilskärmen där det pågår VM i längdskidor. Jag tänker att han kanske inte orkar kolla på sitt Hammarby som möter Östersund på bortaplan i Svenska cupen, en match som sparkade igång timmen före vår träff på konditoriet och jag väljer att låta bli att säga något.

Andersson var alltså en av sex spelare födda 1984/1985 som spelade i Hammarbys A-lag 2004 och när jag visar upp den gamla bilden på talangerna från träningsanläggningen i Los Angeles 2004 börjar han skratta.

– Åh herregud. Fan vad fint. När är det här? 2004? Visst var det samma år som Sverige kom till semi i U21-EM och åkte ut mot Serbien? När Elmander och de var med? Jag tror att alla vi sex var med i de nya U21-landslaget som tog silver i Toulon efter att ha förlorat finalen mot Frankrike (Andersson startade på topp ihop med Mikael Dahlberg). Det blir nästa steg för Hammarbys 98:or och det är skitkul att de kommit fram. Jag var ju bara med nu under hösten men hann ändå skapa mig en bild av vilka typer de är så det ska bli kul att följa.

Någon av Dusan Jajic, Isac Lidberg, Leo Bengtsson och Marcus Degerlund som du tror extra mycket på?

– Överlag så tror jag att när man väl fått A-lagskontrakt är det så små marginaler som avgör. Alla har förutsättningar för att lyckas, men det är upp till de själva att göra det. Sedan är det viktigt för de unga spelarna att se Hammarby som en plattform för att kunna ta sig vidare och inte bara se det som en slutdestination.

Varför lyckades ni från 84/85-kullen så pass bra?

– Erkan Zengin och Haris Laitinen som kom upp från HTFF (Hammarbys tidigare farmalag som fungerade som en sluss in i A-laget för talangerna) hade egenskaper som inga andra hade. Extremt tekniskt skickliga och det är klart att de stack ut. Sedan hade alla också en enorm beslutsamhet, de ville någonting, det tror jag är genomgående. Man behöver en tydlighet i vad man vill för att kunna konkurrera ut folk. För det är ju det som det handlar om. Det är en konkurrenssituation. Man kan ju bara kontrollera sin egen insats och sig själv. Vet man inte vad man vill med fotbollen är det svårt att konkurrera ut dem som verkligen har bestämt sig för att satsa. Gemensamt för alla oss från den perioden var att vi hade ett ganska tydligt driv mot någonting större än att bara spela fotboll i allsvenskan.

På jakt. Petter Andersson (till höger) i ung ålder tillsammans med Björn Runström och Erkan Zengin. Foto: Bildbyrån.

Du slog igenom stort 2004 som 19-åring. Förutom att du var väldigt duktig var det alltså drivet som var framgångsreceptet?

– Jag hade lite andra alternativ innan jag bestämde mig för fotbollen. Det var hockey, fotboll, längdskidor och golf så jag kunde verkligen se mig göra något inom alla sporter och satsa, men sedan blev det fotbollen och när allt annat försvann visste jag att det var fotboll som gällde och jag bestämde mig för att bli proffs, det var min inställning. När jag sedan sökte klubb 2002-2003 letade jag inte efter den klubb där jag fick största “wow-känslan” utan jag letade efter den klubb som skulle hjälpa mig vidare, den beslutsamheten hade jag. Jag visste att det här steget var jag tvungen att ta för att komma ut i Europa och det vet jag inte om alla ungdomar i Stockholm har.

Du som kommer från ett litet samhälle i Norrland, hur skiljer det sig att utvecklas där jämfört med i Stockholm? Många säger att det är svårt att komma fram i Stockholm på grund av enorm konkurrens.

– Ja, det är väldigt stor konkurrens i Stockholm för det finns så himla många bra spelare. I mitt fall stack jag ut i Ljusvattnet (3,7 mil från Skellefteå) och då är det lättare att få den skjutsen och liksom få höra “honom tror vi på, han ska bara bli proffs”. Men i Stockholm är det så himla många spelare och det är också lättare att påverkas av andra saker och släppa fotbollen för något annat i livet.

Du hade kanske inte så många val?

– Jag hade ju hockeyn. I hockeyn var jag likvärdig. Att det skulle bli sport för mig visste jag men att det sedan blev fotboll var mer slumpmässigt. Men här i Stockholm finns det så himla många alternativ och det beror mycket på vad man har runtom sig. Här tror jag att det krävs mer av individerna själva och att de vet vad de vill. Vet man inte det så tror jag att man glider in på nya spår som gör att man leds in på något annat. Även om man håller sig kvar i fotbollen för att man har talang så tror jag att man kanske inte bli något i slutändan för att det egentligen inte är det som man vill.

Hammarbys assisterande tränare Stefan Billborn säger att det varit en ren katastrof att klubben inte fått fram fler egna talanger till A-laget. Vad tror du att det beror på?

– Det slog mig faktiskt nu. Jag har aldrig reflekterat över det tidigare men nu när man kom hem i somras till Hammarby så började man tänka i såna banor och jag började kolla på vad de sålt sina spelare för och vad det är för typ av spelare. Ofta är det spelare som kommer utifrån som i mitt fall. Charlie Davies och Linus Hallenius är två andra exempel. Jag frågar mig själv varför inte fler spelare slagit igenom. Sist var det ju typ Erkan, Stoor och Björn. Det är svårt för mig att svara varför för jag har inte varit inblandad i hur Hammarby jobbat men jag tror ändå att det bottnar i en kulturfråga i tron om att man kan slå igenom som ung spelare i Hammarby.

***

Att Petter Andersson önskar en kultur i Hammarby där talangerna ska hitta en större tro att nå A-laget är intressant och skickar tankarna återigen västerut till Grimsta. Duon Andreas Engelmark/Tommy Söderström är inne på att just Hammarby nu inspireras av Brommapojkarna och att de även plockat över en del folk från BP:s organisation.

– Jag vill inte påstå att vi är mer pedagogiska än AIK, Hammarby och Djurgården, det tycker jag blir lite överdrivet. Historiskt sett har våra tränare jobbat på ett annorlunda sätt för vi var ju först, men som jag ser det har även andra börjat inse att man måste vara pedagogiska så att säga att vi är mer pedagogiska i dag blir lite fel, men historiskt absolut, säger Engelmark.

– Hammarby håller just nu på att ta över alla våra tränare, det har blivit en sju-åtta stycken nu, men de med störst hjärta, fanbärarna, tar de inte, fyller Söderström i innan Engelmark fortsätter.

– Det går säkert att göra någonting bra där också, men det är en annan kultur i Hammarby. Man måste ju anpassa sig till den kulturen som gäller på samma sätt som om man besöker ett annat land. Bara för att det gått bra för personer som varit i BP tidigare är det inte en garanti för att det kommer bli bra nästa vända. Det är som att säga att en entreprenör här borta ska göra det lika bra någon annanstans bara för att han gjort det tidigare… Vi får se. Jag vill egentligen inte prata så mycket om Hammarby men jag hävdar fortfarande att vi ligger i framkant vad gäller spelarutveckling och kunskap.

Bajen har gjort en satsning på akademin sedan 2011. Något ni märkt av?

– De har sagt varje år att de ska bli bättre, men nu tror jag faktiskt att det kommer börja hända grejer. Deras lag har blivit bättre, det måste man ändå säga, säger Engelmark och Söderström fyller på.

– Förr i tiden hade Hammarby, Djurgården och AIK någon enskild årgång som var väldigt bra och som hade en väldigt bra tränare som Bajens 84:or eller Djurgårdens 73:or, men nu har Hammarby ökat sin knatteverksamhet jättemycket och de gör allt mycket tidigare än vad de gjorde förut.

Har Hammarby kanske till och med försökt kopiera ert koncept?

– Det var du som sa, kontrar Tommy blixtsnabbt.

Men det är inte fel?

– Att frågan lyfts är intressant utifrån den fakta som du har, så kan man väl säga. Sedan får alla dra sina egna slutsatser, men vi har inget emot Hammarby och ska jag vara ärlig så bryr jag mig mest om vår egen verksamhet. Det som jag tror kommer hända nu är att Hammarby får sitt utrymme i Söderort, vi får vårt här ute, AIK har visserligen lite här också och Djurgården har sitt. Förut tog BP spelare från hela Stockholm och alla kom till BP för att BP verkligen, verkligen, verkligen var nummer ett, men sedan har Hammarby och andra lag också gjort bra saker, så funkar det, det är naturligt. Däremot tycker jag att frågan som lyfts om att Hammarby har en så stark akademi är svår att ta ställning till, för vi vet ju inte än, det får vi ju se. Vi vet inte om kullarna 1998 till 2002 kommer bli starka generationer. Det vi vet är att våra 89:or till 94:or som bland annat Stefan Billborn (numera assisterande tränare i Hammarby) låg bakom blev väldigt, väldigt bra. Nu får vi se om de andra nya kullarna också blir bra, men det vet ju som sagt inte ännu så än så länge vet vi ingenting om Hammarby, berättar Engelmark.

Experter. Brommapojkarnas Andreas Engelmark (i mitten) och Tommy Söderström (till höger) är oerhört kunniga gällande svensk talangutveckling, här tillsammans med Ola Danhard som i december lämnade för Djurgården.

Tommy Söderström, som suttit tyst en liten stund, konstaterar att det gäller för Hammarby att låta sin talanger få speltid och jag har svårt att inte låta bli att tänka på det som Greger Casselborg muttrade om på fiket vid Globen någon vecka tidigare, att Hammarby varit alldeles för dåliga på att just låta sina unga spelare matchas in i laget. Andreas Engelmark kommer nu in på ett viktigt spår.

– Vi har en stor fördel, en mycket stor fördel som alla klubbar är medvetna om och det är att vi inte har samma press på oss på vårt A-lag från media, fans och huliganer som de andra Stockholmslagen har. Vi har inte den pressen på oss och därför kan vi sätta in våra unga spelare. Så fort det blir förluster i Djurgården, AIK och Hammarby får inte de unga spelarna spela. Det finns väl ett tydligt undantag och det är Alexander Isak (gjorde i fjol tio mål under sitt debutår i AIK och såldes i vintras som 17-åring till Dortmund för hissnande 90 miljoner kronor), men han är också en väldigt bra fotbollsspelare. De andra unga spelarna får inte spela så fort det går dåligt, men det får de hos oss. Det finns många nackdelar med att ha så litet intresse utifrån, men just det här är en fördel för oss. Sedan är det klart att vi vill ha fler fans, men det är en annan historia, men i dagsläget är det som sagt en fördel för våra ungdomar att komma upp i A-laget i lugn och ro, säger Engelmark och fortsätter.

– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi i BP inte vill jämföras med de andra Stockholmsklubbarna utan vi vill mäta oss med de stora ute i Europa. Sverige är okej på fotboll men just nu finns det 20 länder som är bättre så då är det mer rimligt att vi jämför oss med akademierna där ute och se vad som händer där.

Hur mycket tycker ni att era konkurrenter i Bajen, Djurgården och AIK kommit ikapp er vad gäller talangutveckling?

– Det beror på vad man jämför med för tidsspann, men det är klart att de kommit ikapp till viss del och närmat sig jämfört med hur det såg ut 2005. Det är också naturligt för de hade inte en lika bra verksamhet som de har i dag, i alla fall inte lika mycket pengar i verksamheten. Alla branscher funkar ju så. Först kommer någon med idén och lyckas jävligt bra med den. Därefter kommer andra närmare och kanske till och med går om, men i vårt fall tycker jag inte att de kommit ifatt. För några år sedan var det snack om att de andra klubbarna skulle gå förbi oss, men i slutändan har det ändå visat sig att vi är starkast, i alla fall om man kollar på resultaten. Vi är ju inte svagare än de andra, så kan jag säga, framförallt inte när det gäller Djurgården och Hammarby. Jag vill inte att vi jämförs för mycket med dem, men det är naturligt att ett gap stängs igen. Med det sagt är jag fortfarande helt övertygad om att vi har den bästa utbildningen för spelare i Stockholm och vi siktar som sagt mot Europa och inte mot de andra här hemma, konstaterar Engelmark.

***

Trots att Greger Casselborg börjar bli till åren har han ett nästan läskigt bra minne. Under vår dryga två timmar långa pratstund sitter han och rabblar resultat från Sankt Erikscupen från åren när han tränade 84-laget. Han skiner upp när han berättar om segrar och det märks att 84-laget var något extra för Greger. Något som dock får honom på sämre humör är när han börjar berätta om Emir Bajrami, yttern som året efter U21-EM 2009 lämnade Elfsborg för utlandet och som även representerat Sveriges A-landslag 18 gånger.

För första gången avslöjar nu Greger att Bajrami (född 1988) några år innan det stora genombrottet kunde ha hamnat i Hammarby, men att Stockholmsklubben helt enkelt nobbade den snabbe yttern från Köping – något som gjorde Casselborg fly förbannad.

– Jag försökte få Hammarby att värva honom men då tyckte de redan att de hade en vänsterfotad 89:a i Simon Helg (spelat i Hammarby och Sundsvall, nu i Åtvidaberg), men då frågade jag varför de inte kunde värva en till. Bajrami var ju bättre! Han var så jävla bra och han ville inte heller ha något betalt för att komma till Hammarby, han ville bara komma dit. Bajrami var verkligen klockren… Direkt när jag såg honom nere i Köping så ringde jag Hammarby och sa att de måste värva honom för han var så jävla bra och dessutom hur trevlig som helst. Han ville ingenting annat än att gå till Hammarby så när jag sedan hörde att han skrivit på för Elfsborg blev jag skitledsen. Han gjorde ju omedelbar succé där och sedan också i U21-landslaget och därefter kom han med i det riktiga landslaget…

Det är inte heller bara Emir Bajrami som Hammarby gått miste om. Greger Casselborgs son Johan, i dag verksam i IFK Lidingö, var tillsammans med Gregers vän och tillika Bajen-ikon Kenta Ohlsson tränare i Gubbängsskolan där Hammarby bedriver fotbollsverksamhet på skoltid. När jag frågar Greger om han märkt av något resultat sedan fotbollsklasserna sparkade igång för ett tiotal år sedan berättar han på nytt om Hammarbys “klantighet” när det gäller talangfulla spelare.

– När Johan försvann till AIK rekryterade han Noah Sonko Sundberg och Anton Salétros (båda A-lagsspelare i AIK sedan ett par säsonger tillbaka). Salétros gick ju i Gubbängsskolan, om Sonko Sundberg gjorde det vet jag inte. Båda är ju dock från Enskede och Johan hittade dem där ute. Kenta hade ju tipsat Hammarby om både Sonko Sundberg och Salétros men de nappade inte. Båda spelarna hade kunnat vara i Hammarby i dag om Bajen varit tillräckligt vakna, men nu plockade Johan över dem till AIK i stället.

Du som ändå tränade Björn Runström, Fredrik Stoor, Erkan Zengin, Haris Laitinen och Nadir Benchenaa under deras ungdomsår, vad tror du var framgången till att de ändå lyckades så pass bra som de ändå gjorde?

– Dels tränade vi ganska mycket och sedan hade vi en spelare som hette Max Mölder (fem säsonger i Landskrona på seniornivå), en liten rödhårig kille som verkligen hatade att förlora. Oavsett vad det gällde så skulle han bara inte förlora och på träningarna hade vi lite tävlingar och alla hängde ju på. Ingen ville förlora och det blev en sån jävla vinnarmentalitet av allihopa. Vi hade också bollen med i varenda övning, vi spelade aldrig utan boll. Dessutom var det viktigt att vi spelade mot ett år äldre för vi var alltid mycket sämre när vi mötte jämnåriga för då höll de i bollen för länge och så vidare.

Casselborg är en person som bekant lyckades fantastiskt bra med en specifik årgång, Hammarbys 84:or, eller “poppkull”, som Stefan Billborn väljer att kalla den. Vem är då Stefan Billborn? Tja, i dag är han assisterande tränare i Hammarbys A-lag och som även jobbar med klubbens talangutveckling. Just Billborn har en lång bakgrund som tränare och han lyckades också uträtta mirakel med en enskild kull.

Med små medel fick han Rågsveds 82:or att bli ett av Stockholms bästa lag. Billborn förfogade dessutom över en av huvudstadens bästa spelare, Stefan Ishizaki, i dag stjärna i AIK. Billborn berättar att hans lag tränade mest och hårdast, vilket också gav resultat. Gemensamt med både Casselborg, Engelmark/Söderström och Billborn är att alla pekar på viljan och inställningen som ett stort tvång för att kunna bli en framgångsrik fotbollsspelare.

Billborn vet vad han pratar om. När tränaren senare lämnade Rågsved för Brommapojkarna lärde han känna en viss John Guidetti, i dag landslagsspelare och La Liga-proffs i spanska Celta Vigo. Tillsammans med BP-fostrade Ludwig Augustinsson och Simon Tibbling skrev Guidetti och de andra U21-landslagsspelarna svensk fotbollshistoria när Sverige mycket överraskande vann U21-EM i Tjeckien sommaren 2015. Stefan Billborn, som tränat såväl Guidetti, Augustinsson som Tibbling, ser en gemensam nämnare för trion.

– De spelare som blir bra är ofta lite halvknäppa.

Jag börjar skratta och Stefan förstår att det han sa lät en aning märkligt, men han står fast vid sin ståndpunkt.

– Nej, men de är det. De lyckade spelarna som jag haft i BP: Ludde (Augustinsson), Ekdal, Miiko (Albornoz), Guidetti och Nabil (Bahoui) har alla kört väldigt mycket extra. Har de inte träning i dag vet jag samtidigt att de tränar extra på egen hand. Jag menar, när Guidetti är hemma i Sverige vill han ju träna. Det som man gör mycket blir man också bra på, sedan är det inte säkert att det räcker i alla fall. En spelare som Simon Tibbling var ju manisk, alltså helt manisk. När jag hade honom i Nybohovsskolan (BP:s fotbollsskola på grundskolenivå) stod han i ett hörn och gjorde vändningar när vi spelade match och föräldrarna fick till slut plocka bort bollen från honom.

Ett stort dilemma i svensk fotboll är hur man ska jobba med spelare i åldern då de växer väldigt olika. En 14-åring kan ju nästan vara vuxen medan en jämngammal fortfarande bara är ett litet barn storleksmässigt. Världsstjärnan Antoine Griezmann nobbades ju till exempel av Lyon i ung ålder då han ansågs vara för liten och slog i stället igenom stort i Spanien. Hur jobbar man för att inte sålla bort små spelare som på sikt kan bli jättebra?

– Nu ska man samtidigt komma ihåg att Lyons akademi är fruktansvärt bra. I Sverige och Stockholm hade han säkert kunnat vara topp 3 och ändå inte platsat i Lyon. Det är samma sak med spelare från Stockholm som inte platsar i Stockholms distriktslag men som i Dalarna hade varit deras nummer tio (stjärnan) och lagkapten. Ju bättre lag som du har på pojksidan, desto viktigare är det att vinna. Det är inget att sticka under stolen med att det är viktigt att vinna. Det skapar en vinnarmentalitet, men för mig är det viktigaste på vilket sätt som vi vinner. Ungdomsfotbollen måste bygga på bollinnehav för allt handlar om att ha bollen. Simon Tibbling (i dag proffs i holländska Groningen och stor svensk hjälte i U21-EM 2015) var otroligt dominant och avgjorde matcher trots att han var så liten. När jag hade möte med föräldrarna om att han inte fick träna med juniorerna var det för att BP:s juniorer skulle sparka sönder honom för att han var så liten. Jag tog upp honom till juniorerna året efter i stället, men det är alltid såna där parametrar som man måste ha i åtanke.

Trollkarl. Hammarbys Stefan Billborn lyckades med små medel göra Rågsveds 82:or till ett av Stockholms bästa lag.

Stefan Billborn är intressant. När jag träffar honom på Hammarbys träningsanläggning i Årsta är han väldigt avslappnad i sitt sätt att prata och verkar inte alls särskilt intresserad av att måla upp en ytlig och välmående fasad av Hammarby. I stället nämner han själv att han allt som oftast är väldigt skeptisk till hur svensk talangverksamhet bedrivits och för all del bedrivs.

När jag nämner Hammarbys fantastiska generation födda 1984/1985 skakar han nästan på huvudet. Han är inte imponerad.

– Vad är en fantastisk årgång? Jag förstår vad du menar. I mina ögon är den kullen mer av en Sanktan-saga (Sankt Erikscupen) där de vann väldigt mycket, men vad kom det egentligen ut i slutändan om man ska vara kritisk? Vad är det som är så fantastiskt? Jämför man med BP så hade de fem, sex såna kullar i rad.

Samtidigt har ju Hammarby knappt fått fram en enda spelare ur egna leden efter det…

– Nej, det har ju varit katastrof. Hammarby har fått fram pojklag, men sedan har det varit katastrof. För mig är det inte kärnfysik att få fram bra fotbollsspelare, det gäller bara att jobba målmedvetet och veta vad man håller på med. Man måste också vara medveten om att det kommer ta tid, säger Billborn som kommer in på lagets talangsatsning som inleddes 2011.

– Det var en anledning till att jag valde att tacka ja till Hammarby, för att jag ser en enorm potential och vilja. Som du själv säger har det inte hänt något sedan 2004. Nu känns det väldigt spännande och det var därför som jag ville vara med på det här. Det här kommer som sagt att ta tid, men ett bra tecken är att vi nu kan rekrytera landslagsspelare till våra ungdomslag som till exempel Marcus Degerlund (nu uppflyttad till A-laget) och Elias Durmaz. Detta är ett bevis på att vi håller en bra nivå i vår ungdomsverksamhet och det visar också att vi är på rätt väg.

Du säger att det varit katastrof i Hammarby vad gäller egna talanger. Vad beror det på?

– De har fallit i den vanliga Stockholmsfällan där de satsat på stora och tidigt utvecklade spelare som är otroligt bra när de är 13, 14 och 15 år gamla. Därefter krävs en ny rekrytering men då finns inga spelare kvar för då har de lämnat för andra lag och då ska man heller inte vara så chockad över att det gått så dåligt. Bajen hade väldigt starka årskullar i 87:orna och 91:orna men där har det egentligen inte kommit fram någonting.

Greger Casselborg anser att Hammarby borde ha en policy där 15-20 procent av spelartruppen i A-laget ska komma från föreningen. Hur ser du på det?

– Spelarna som spelar i A-laget måste vara tillräckligt bra för att vara där så jag tror inte på att kvota in spelare. Däremot är en viktig fråga om en A-lagstränare ska ha som karaktär att utveckla spelare eller bara förvalta. Det viktigaste är att tränaren ser potentialen. Ungdomsspelare som spelar i A-laget mår inte bra om de inte är tillräckligt bra för att vara där. De måste känna att de är tillräckligt bra för att kunna konkurrera. Det är stor risk att den mest talangfulla spelaren i A-laget har sämst förutsättningar för att lyckas. Vad menar jag då med det? Jo, om du är med som gubbe 17-18 i A-laget ska du vara med på förberedande träningar, matcher och resdagar. Du tränar då lite och spelar lite vilket blir döden. Det är ju 18-19 spelare i en matchtrupp och då är det ju egentligen två av dessa som ändå inte är aktuella för att spela. Visst, det kan vara kul att åka med på bortamatch i april, men i september är det inte lika roligt. Man vet ju att det försvinner tre dagar som en spelare som ändå inte får spela kan göra något bättre av. Det gäller att se helheten och därför tror jag inte på att tvinga in egna förmågor i matchtruppen. Det borde dock finnas en strategi att blanda yngre och äldre spelare så att inte laget bara består av spelare som är 27 plus.

Andreas Engelmark berättade att han tycker BP har en stor fördel jämfört med andra klubbar när det kommer till att låta talanger spela i A-laget och det är att pressen inte är lika stor från supportrar och media. Kan det vara en orsak till att Hammarby haft svårare att få fram egna produkter i allsvenskan?

– Ja, både och skulle jag säga. BP har som tradition samtidigt haft mycket bättre spelare än vad Hammarby haft så det är nummer ett. Sedan är det också en jävla skillnad att vara topp 3 i ett ungdomslandslag jämfört med att vara gubbe 8 och neråt. Det är faktiskt en enorm skillnad på de spelarna så att vara landslagsspelare i sig på den nivån säger egentligen inte så mycket, säger Billborn och fortsätter.

– Man ska också komma ihåg att BP inte har några pengar så de är tvungna att spela sina egna yngre spelare. Man ska heller inte glömma att BP hade allsvenskans äldsta trupp 2007 tillsammans med Helsingborg. Det var när Kim Bergstrand (nu tränare i Sirius) kom in som det hände något och han ska ha stor kredd för att han vågade satsa på juniorerna.

I stjärnornas fotspår. Hammarbys fyra 98:or spås en lysande framtid. Bakre raden: Isac Lidberg och Marcus Degerlund. Främre raden: Dusan Jajic och Leo Bengtsson.

Det går ändå inte att sticka under stolen med att Hammarby har något intressant på gång. Fyra 98:or finns i A-lagets trupp där Dusan Jajic, Leo Bengtsson, Isac Lidberg och Marcus Degerlund alla funnits med i matchtruppen till vinterns tävlingsmatcher i Svenska cupen och därmed är kvoten av egna spelare som Casselborg eftersträvade för tillfället uppfylld. Stefan Billborn vill dock ligga lågt med den “nya gyllene generationen” och inte haussa upp den till något utöver det vanliga.

– Det här ska inte vara någon engångsföreteelse med endast en bra kull utan vi ska veta att det ska komma fram ett par spelare från varje kull där i alla fall en eller två varje år når allsvenskan. Det krävs hårt arbete och hårda krav – då blir det också en annan kultur.

– Jag förstår att det ur ett journalistiskt perspektiv är intressant att jämföra poppkullen från 84 med 98:orna, men jag vill inte att 98-kullen ska anses unik och därför vill jag inte hajpa våra 98:or. Hammarby har riktigt bra 00:or också och även en del duktiga 99:or så jag ser fram emot framtiden med tillförsikt.

Fotnot: Missat FD:s reportage från Gran Canaria om just Hammarbys 98:or? Ny chans till läsning HÄR!