FD LÅNGLÄSNING – Jonas Olsson: ”Jag, Kim och ‘Isak’ tar inte över – men jag hoppas vi påverkar”

STOCKHOLM. Han hade inga planer på att spela i allsvenskan igen. Men när Andreas Isaksson och Kim Källström skrev på för Djurgården bytte han inställning. Jonas Olsson är tillbaka i Sverige och har guld i sikte.

34 år gammal kände Jonas Olsson att tiden var kommen att lämna England, som varit hans hemland i nio år sedan flytten från NEC Nijmegen, och Premier League för att komma hem till Sverige igen.
– Egentligen har jag aldrig haft någon jätteambition att komma hem och spela, men Stockholm har alltid lockat som stad och Djurgården är en klubb jag haft koll på. Framförallt sedan Kim Källström och Andreas Isaksson skrev på föll det sig ganska naturligt i slutändan, säger han till FotbollDirekt.se.

Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån

Olsson fick inte mycket speltid under den sista säsongen i West Brom och det, i kombination med utmaningen att vända på Djurgårdens svaga tabellplaceringar, bäddade för att flytta hem.
– Jag kände också att jag aldrig har spelat ut ett kontrakt under min karriär. Jag har aldrig tyckt om den osäkerheten att stå kontraktslös. Nu hade jag fyra månader kvar på kontraktet med West Brom och den här chansen var för bra för att missa. Fotbollsmässigt var det viktigt med en nytändning. Man höjer insatsen när man kommer som hemvändare, kraven och pressen är med all rätt högre på mig, Kim och ”Isak”. Det har jag alltid svarat bra på under min karriär så det är en spännande utmaning på det sättet.

FotbollDirekt träffar Jonas Olsson på Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs under årets hittills varmaste dag. Trots att han tvingats stå mycket på sidan av fotbollsplanen på grund av skador är skåningen vid gott humör när han slår sig ned på uteplatsen utanför omklädningsrummet. Att förväntningarna på honom och laget är högre ställda än på väldigt många år är en utmaning han bara ser positivt på.
– Det är ett härligt drag kring klubben och stämningen på Tele2 Arena har varit otrolig. Jag trodde faktiskt inte att skulle vara så pass bra drag i allsvenskan och framförallt i Stockholmsfotbollen.

Från att ha mött världsstjärnor som Harry Kane, Sergio Agüero och Eden Hazard på veckobasis ställs Olsson på helt andra utmaningar i och med sin flytt. Att det inte är samma sorts utmaning att stångas med Mikael Boman i Blåvitt är inget han säger emot.
– Nej, det ska man inte sticka under stol med. Man kan alltid argumentera om vilken liga som är bäst, men Premier League är i alla fall störst sett till intresset. Jag hade nio år i England som jag är otroligt stolt över och jag trivdes egentligen bra från dag ett. Samtidigt är det här en annan utmaning. West Brom var aldrig mer än ett mittenlag i tabellen och nu kommer jag hem till ett Djurgården som har ambitionen att slåss om titlar varje år. Det ger en härlig tändvätska.

Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån

Kan det vara frustrerande att se lagkamraterna göra misstag som aldrig skulle hända i Premier League?
– Någonstans så är det villkoren du skriver under på när du kommer hit. Men jag håller inte med dig riktigt för jag tycker att kvaliteten är riktig bra. Sen kan det ju vara andra saker man kan störa sig en del på, säger han och blickar ut över ståhejet på träningsanläggningen bakom sig.
– Efter halva träningen i dag kommer det ett korpengäng eller något sådant och står uppställda för att träna efter oss. Det är ju lite märkligt kan jag tycka och då kan jag bli lite… Alltså, jag är inte en sån person som behöver ha jättemycket struktur runt allt. Men när det kommer in ett annat lag efter oss och ska träna. Det skulle aldrig hända i England (skratt). Det känns lite konstigt på den här nivån och när det gäller de bitarna kanske jag kan vara med och ställa krav på klubben.

Förutom korpengäng på Kaknäs. Vad har varit den största omställningen för dig?
– Det är nog just öppenheten. Som spelare i Premier League är du väldigt avskärmad från allt. I West Brom låg var träningsanläggning långt ute på landet och träningarna var i princip alltid stängda. Du träffade bara supportrarna på matchdagen och media var inte mer än i mixade zonen. Här på Kaknäs är det öppet för alla och fansen kan komma och titta på träningen. Det är en stor skillnad mot England.
– Jag trivs med det samtidigt som det kan vara jobbigt med den öppenheten när det vissa veckor inte går så bra och man egentligen vill vara för sig själv. Men jag tror det är viktigt för svensk fotboll att fansen får vara delaktiga. Jag har alltid trott på dialog och öppenhet för då är det lättare att förstå varandra.

Har allsvenskan högre status i dag än när du lämnade den 2005?
– Helt klart. Jag spelade i och för sig i Landskrona… Men det känns som allt har steppats upp. Intresset är generellt sett högre, arenorna har blivit mycket finare och de yngre spelarna är välskolade vilket höjer kvaliteten i kombinationen med alla hemvändare. Det var väl ”Mackan” (Rosenberg) som ledde den vägen. Nu har vi Safari i MFF, Bjärsmyr i Blåvitt, Hamad i Bajen, Kim och Isak här. Klart som fan allsvenskan vinner på det.

Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån

Lagets huvudtränare Özcan Melkemichel har tidigare bara varit tränare i allsvenskan under några säsonger i Syrianska. Samtidigt har Djurgården plockat hem mångåriga utlandsproffs med runt 300 A-landskamper tillsammans. Finns det en risk att Olsson, Isaksson och Källström går in och dikterar villkoren i klubben?
– Det är inte så att vi tar över men jag hoppas att vi påverkar. När man plockar hem erfarna spelare handlar det inte bara om att höja kvaliteten på planen. Med vår erfarenhet kan vi dela med oss av grejer i samband med träning och upplägg. Självklart har man ju en del funderingar kring det efter alla år utomlands. Samtidigt har jag en stor ödmjukhet inför det. Jag har inte varit hemma och spelat sedan 2005 och både Kim och Isak är också nya i allsvenskan som den ser ut i dag.

Vad är det bästa med Özcan?
– Egenskapen jag kanske uppskattar mest hos honom är hans optimism. Det måste du vara som fotbollstränare för att om vi har en dålig match, media skriver ned oss, fans och spelare är besvikna – då kan du inte ha en tränare som trycker ned gruppen. Han är väldigt positiv och trycker på det som varit bra och den egenskapen tycker jag är livsviktig i en fotbollstränare. Jag tycker även om att han lämnar en del ansvar till spelarna som har erfarenhet. Han är även optimistisk i sin approach till matcherna. Özcan vill vinna och är inte intresserad av att försvara sig i 90 minuter. Vi vill framåt och spela vårt spel oavsett motstånd. Han har en lite osvensk attityd i att vi är ett bra lag som inte ska anpassa oss för mycket till motståndarna. Sedan är han även en väldigt empatisk och varm människa vilket gör det lättare att knyta an hans filosofi.

Ni har några unga intressanta spelare som Kerim Mrabti, Jesper Karlström och Jacob Une Larsson. Försöker ni äldre spelare coacha de lite extra med tanke på potentialen som finns?
– Så är det absolut. Man försöker lyssna på spelarna och komma med små tips i träningsmiljön. I matcherna faller det sig mer naturligt för då tänker jag inte på om jag spelar i Premier League, landslaget eller i Djurgården. Det finns en otrolig potential i laget med spelarna som du nämner. Med tanke på att Une Larsson är mittback så försöker jag kanske ha en extra bra relation med honom. Vi pratar mycket med varandra under matcherna eftersom vi spelar bredvid varandra. Överlag är det en grupp som känns väldigt ärlig inför att både ge och ta kritik vilket är enormt viktigt för att nå utveckling både kollektivt och individuellt.

Ser du det som omöjligt att ta guldet redan i år?
– Om vi kollar på det laget vi har… Får vi vara friska och hela så varför ska inte vi kunna var med i toppen? Det finns många bra lag, samtidigt har vi visat att vi med ett ganska ofärdigt lag har en väldigt hög högstanivå. Poängmässigt har vi lite mer att önska men vi är ändå med. Jag gillar inte det svenska sättet att prata målsättningar. Vi har ett lag för att slåss i toppen och det är bara att skapa onödiga mentala barriärer om man velar kring det. Vi ska vara med där med det laget vi har och är vi inte så har vi inte gjort tillräckligt bra ifrån oss. Vi har materialet som behövs så nu är det upp till oss att bevisa det. vara där.

Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån

Du fick inte vara med på EM i Frankrike och det har inte blivit någon landskamp sedan dess. Hur tänker du kring landslaget?
– Jag tänker väl att det inte är något att tänka på. Jag vill inte kommentera det för mycket, samtidigt kommer jag aldrig tacka nej till ett landslag. Men jag känner inte att det är direkt jätteaktuellt. Det är många där som gör det bra och de verkar ha något spännande på gång. Det är kul, jag följer det men mitt fokus är här.

Hade du gärna varit med?
– Jag kommer som sagt aldrig tacka nej.

Jag har läst att du gillar att spela gitarr. Är det rockstjärna som gäller efter fotbollskarriären?
– Ja, det hade varit något men det blir nog svårt att tjäna pengar på det (skratt). Jag vet väl inte riktigt vad jag vill göra. Tidigare kände jag väl att ville göra något helt annat än att jobba inom fotbollen. Samtidigt när man nu levt i den här bubblan så länge så är det någonstans där ens nätverk och kunskap finns. Jag tror nog att jag vill vara kvar inom sporten i någon form. Vad det blir får vi se, det är svårt att tvinga fram ett beslut utan när jag lägger av kommer jag nog att ha lite distans ett tag. Resa lite kanske, göra saker som man inte haft möjlighet till särskilt ofta som elitspelare.

Kan du tänka dig att bli tränare?
– Just tränare känner jag mig inte speciellt sugen på faktiskt. Däremot har jag ju jobbat med media en del och tycker det är intressant. Jag skulle även kunna tänka mig något kopplat till fotboll och ungdomar. Men jag känner ingen riktig stress kring det beslutet. Privilegiet med att ha varit utlandsproffs så länge är att man har det finansiellt stabilt och inte behöver jobba för att jobba, utan för att det är roligt.

Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån

Du har ett år kvar på kontraktet efter den här säsongen. Sätter du punkt på karriären efter det?
– Det vet jag inte nu utan det kommer falla sig naturligt. Går det bra och är kul så vill jag kanske spela vidare. Har suget försvunnit så slutar jag. Det är som sagt inget beslut jag behöver ta här och nu.

Du kanske spelar vidare tills Djurgården vinner SM-guld?
– Ja, kanske. Förhoppningsvis dröjer det inte längre än två år framåt i tiden, säger han med ett leende.

* Intervjun gjordes i maj för FD Magasin (en gratistidning som släpps under sommaren)