FD KRÖNIKA – ”Sebs fantastiska civilkurage – och allsvenskan som medelklassport?”

Jätteskandalen mellan Blåvitt och MFF är rent sorglig men inte alls överraskande. Snarare en tidsfråga innan nya allvarliga händelser inträffar. Politikers flathet genom åren har allt mer trissat upp den farliga utvecklingen. Och, jo, som det såg ut i går så får allsvenskan för mig gärna bli en medelklassport med ännu högre biljettpriser som i Premier League, trots att jag inte skulle gilla det.

Tio minuter före slutet så kastades smällpjäser in på planen mellan IFK Göteborg och Malmö FF.

Mot Tobias Sana och mot assisterande domaren Mathias Klasenius.

Båda var nära en allvarlig olycka. MFF-stjärnan tappade fattningen totalt och ryckte upp hörnflaggan och drog i väg den som ett spjut mot Blåvitts ståplats.

Huvuddomaren Jonas Eriksson valde att bryta matchen och på det planstormade en person Gamla Ullevi – en som sedan visade sig vara Frölundas färske guldhjälte Mats Rosseli Olsen.
Ja, ni hör det var en närmast bisarr gårdagskväll i det klassiska stormötet – en kväll som ytterligare förvärrade allsvenskans problem med stökiga fotbollsfans.

Vad har egentligen hänt sedan mardrömmen i den allsvenska premiären för två år sedan? Där och då inför Helsingborg-Djurgården blev en supporter dödad.
Manifesterandet som följde där efter gav ändå hopp om att på allvar få bort mörkerkrafterna i den allsvenska supporterskulturen.

Men har egentligen så mycket hänt? Jag tror inte det.

Och detta trots ett rejält oroligt fjolår med alla möjliga varningssignaler med pyroproblem som eskalerade och gisslet med maskerade fans?
Det ena förbjudet sedan 2006, utan verkan. Förbud mot maskering finns också, utan verkan. Ja, det är inte utan att känslan av laglöshet infinner sig.

Våldet har minskat, vilket är bra, men det kan knappast politiker kreddas för. Men på så många andra vis har absolut ingenting hänt.
Bengaler fortsätter att eldas på ett vådligt sätt och lagen om maskeringsförbud dröjer. Inrikesminister Anders Ygeman tror inte heller att den lagen kan vara genomförd förrän tidigast 2017.

Och det är just det här som är det förmodligen allvarligaste av allt.
Trots ett så mörkt fjolår med en så tydligt farlig utveckling – så händer ingenting.

Ingen ny handlingsplan. Ingenting.

Illa, illa när precis allt borde handla om en kraftsamling och så finns knappt någon skillnad jämfört med inför förra årets allsvenska premiär.
Ingen färdig plan för legal pyroteknik, inget maskförbud.
Hur kan det vara möjligt? Vad är det som krävs för att någonting ska hända, vad vore tillräckligt allvarligt?

För vilken gång i ordningen får man känslan av att ytterst ansvariga ännu en gång försöker tiga ihjäl problemen och hoppas på en form av självsanering…?

Till det här ska adderas hur risksupportrar sannolikt känner att de i dag kommer undan med det mesta på en allsvensk fotbollsarena; någonting som gör så att gränser och aggressivt beteende hela tiden flyttas fram.

Att elda bengaler – trots att det är förbjudet. Att maskera sig – trots att det är förbjudet.

Jag kan inte komma på ett enda annat sammanhang utanför fotbollen där man inte kunnat kontrollera och garantera en produkt.

Och så här fortsätter det år efter år med en rundgång mellan klubbar, förbund, polis och myndigheter och där alla inblandade hävdar att man gör precis allt som går.
Precis allt som går? Och ändå ser det ut som det gör?

Bara i år, jag kan missa något nu – men bara i år efter fem omgångar så eldas det med pyroteknik, utan i stort sett reaktioner (det är som att ansvariga ger upp) – lägg till det attacken på TV4-journalisten, lägg till det slagsmål på öppen läktare mellan Dif- och Hammarby-fans, lägg till det hur nyligen Norrköping-Hammarby fick avbrytas – och lägg till det gårdagens totalkaos mellan Blåvitt och MFF.

Nu väcks då snabbt frågan på närmast autorepeterat vis, vad kan vi göra? Går det att göra någonting?

Ja, det är klart att det gör. Det måste det ju göra även om det är obekväma lösningar som kostar.

En väg är det allra mest grundläggande – civilkurage hos varenda inblandad.
Det är nog det jag personligen har saknat som allra mest genom åren. Inte från alla – men från många. Ja, från mig själv också. En ängslan inför problemen.

Men det finns ju undantag som gör skillnad.
Malmö FF har tagit stark ställning genom åren, Djurgårdens Bosse Andersson och Hammarbys Nanne Bergstrand har gjort det – och definitivt IFK Göteborg i går kväll. I synnerhet Sebastian Eriksson och Jörgen Lennartsson.

Ingen ängslan, bara utan pardon kraftfulla fördömanden. Här har Stockholmsklubbarna mycket att lära sig av – med några få undantag –  där en närmast genant ängslan dominerar.

Det IFK Göteborg visade i går och i dag – hur man nu så kraftfullt ställer sig upp mot det här – tror jag är det viktigaste som hänt i den allsvenska fotbollen på flera år. Det borde ju ha hänt tidigare och framförallt så borde det ha varit politiker som reagerade så här.

Men här har även många av oss journalister misslyckats.
Det finns några (Johan Esk och Robert Laul, för att nämna ett par) som inte ögontjänar mot hårdföra fans – men på tok för många gör ju det.

Det här tillsammans med hur styrande politiker in i det längsta prioriterar annat skapar en allt mer ohållbar situation.
Hur det här ska lösas är en fråga som gång på gång kommer upp och där alla står lika rådlösa.

Värdegrunder är bra men är tyvärr för många inte mer än tomma vita blad med vackra ord, utan större verkan. I alla fall inte på kort sikt. Hur lång tid tar ett värdegrundarbete, 3 år, 5, 10 eller en hel generation?
Men i väntan på att attityder ska förändras så tror jag på hårdare lagstiftning. Klubbarna måste få den hjälpen.
Frågan är bara om ansvariga politiker är beredda att satsa resurserna som krävs och genomföra kraftfulla lagändringar som ger allsvenska klubbar det stöd som är ett måste.

Kontentan är att en fotbollssupporter som missköter sig på en allsvensk fotbollsarena måste känna att det blir dyrbart.
Med det ska som exempelvis en supporter som får tillträdesförbud inte kunna sätta på sig lösskägg och utan problem fortsätta att gå på matcher.

En sådan person ska ha som ett villkorligt fängelsestraff och under straffets tid tvingas infinna sig på en polisstation flera mil bort varje gång favoritklubben spelar matcher.

Den utvecklingen är egentligen ingenting som i grunden tilltalar men om det här tillåts fortsätta och enda alternativet är en mer kontrollerad utveckling som mot England och Premier League – så borde svenska politiker styra åt det hållet.
Jag kan inte se annat – trots att det egentligen går emot de ideal jag har.

Men med gårdagskvällens bilder så föredrar jag allsvenskan som en medelklassport med högre biljettpriser – hur mycket jag än känner för den ursprungliga läktarkulturen.

Det sorgliga är bara att det här drabbar så många oskyldiga på ståplats. Men förhoppningsvis så försvinner inte dessa fans om allsvenskan skulle få en ny skepnad.

Så det går att komma tillrätta med problemen. Frågan är bara vilken väg vill vi gå och vilket samhälle vill vi ha?

Hur långt är vi beredda att gå för att stänga ute fel människor från allsvenska fotbollsarenor? Det får alla fotbollsfans fråga sig, vi journalister, klubbarna, spelarna och som allra mest våra politiker.

Men, men det finns glädjeämnen som det civilkurage IFK Göteborg så omgående visade i går kväll och delar av publiken som såg ut att protestera genom att helt enkelt lämna matchen innan den var slut.

Det är som sagt – och det förtjänar att upprepas –  så oerhört viktigt symboliskt det IFK Göteborg visade i går. För när den riktigt allvarliga olyckan är framme, en storbrand eller en allvarlig personskada – vem vill då ha det blodet på sina händer?