KRÖNIKA: ”Säkerhetstänk bakbinder AIK:s offensiva kvalitetsspelare”

Ett AIK som jagar förstaplatsen mot ett Östersund vars formkurva kan liknas med att åka kana nedför Åreskutan i en sopsäck. En grön och till synes fin matta på Friends Arena som visade sig vara lika hal som nyss nämnda skuta. 

Det var en märklig känsla efter de första 45 minuterna, det måste jag säga. AIK hade ledningen med 1-0 efter en rejäl bjudning från den före detta AIK-spelaren Noah Sonko Sundberg som för ögonblicket verkade ha glömt att han bytt tröja. Även om det ”ingår” i ÖFK:s sätt att ”spela sig ur” trängda lägen kan man inte spela in bollen framför eget mål i det läget, det är riktigt dumdristigt. Nabil Bahoui tackade, tog emot och kunde enkelt rulla in ledningsmålet.

Det märkliga med halvleken var att AIK bara gick på tomgång och ändå hade matchen helt i sin hand. Man skapade chanser utan att vara skarpa, man försvarade sig bra utan att  behöva slita ihjäl sig. Det var så klart tacksamt för hemmalaget men det var ett besynnerligt blekt Östersund. Det blekaste jag sett på väldigt länge.

Den till synes gröna mattan på Friends var inte av lika bra kvalitet som den såg ut. Det var halt, bakhalt och slipprigt värre. När spelare skulle sätta fart försvann marken under skorna och det blev ingenting. Det förstörde mycket för framför allt AIK i den första halvleken när ytor och lägen uppstod.

***

Fotboll är ett dynamiskt spel och saker kan förändras ganska snabbt och enkelt på så många olika sätt men det var i princip ingenting som talade för att matchen skulle ändra karaktär i den andra halvleken. Möjligen att AIK skulle slå sig till ro. Möjligen att ÖFK omöjligt kunde vara lika trötta och trubbiga i den andra halvleken.

***

Dynamik hit och dit. Den andra halvleken blev annorlunda och frågan är vad det berodde på?

Det dröjde till den 54:e minuten innan ÖFK drog iväg i en offensiv omställning där man faktiskt kände att det var lite tempo, men det gav ingen utdelning. I den 62:a minuten visade Ken Sema sin spets när han för första gången, med fart, tog sig runt och spelade in bollen till ett läge som mycket väl kunde ha resulterat. Fram till dessa två möjligheter var det stora frågetecken på Östersunds offensiv, eller kanske snarare avsaknad av offensiv.

***

AIK har visat sig vara extremt starka på att bevaka en ledning, i synnerhet på hemmaplan vilket så klart är en styrka. Jag får ändå känslan av att detta ”säkerhetstänk” bakbinder ett lag vars offensiva kvalitetsspelare lider enormt när man sjunker ner så djupt mot eget mål som man gör, ibland helt utan anledning.

Nu är Östersund i grund och botten ett bra lag, med ett bra passningsspel och flera spelare som kan hota offensivt det ska man inte glömma här. I en match som den här känns det dock som att AIK bjuder in ÖFK helt i onödan. Ledning med ett mål är såklart skört och det gällde i synnerhet i den här matchen också.

***

Åreskutan reser sig 1420 meter över havet och om nu ÖFK har åkt kana ned för denna skuta formmässigt så var kanske den där omställningen i 53:e minuten och Ken Semas vunna 1 mot 1 i den 62:a minuten de första stegen på väg upp till toppen igen. Samtidigt som AIK gav intrycket av att backa hem för att bevaka sin ledning fick Östersund upp tempot en aning. Det var inget tempo som gjorde att man blev fartblind men det hände mer och det hände snabbare.

***

Till slut fick så Östersund utdelning via en frispark som Saman Ghoddos fick bra träff på men som helt ställde Budimir Janosevic i AIK-kassen när den träffade huvudet på Kristoffer Olsson och ändrade riktning. 1-1 i en match som AIK kunde, och kanske borde, ha ”dödat” redan i den första halvleken.

***

AIK vaknade till liv igen, gjorde ett par rejäla försök att återta ledningen men det stannade på oavgjort och självklart missnöje hos hemmalaget. Det blev bara en poäng och nu väntar derby mot Hammarby kommande söndag. En fördel för AIK är att man har ett par vilodagar extra (Hammarby möter Malmö FF på onsdag) och vill man vara ”sån” kan man väl säga att den här matchen inte var någon fysisk kraftmätning heller. AIK kommer med andra ord att vara revanschsugna, återhämtade och derbyladdade.

***

Graham Potters lag går inte riktigt att känna igen även om det fanns visa glimtar i den andra halvleken som påminde oss lite om vad laget har för kvaliteter. Saman Ghoddos form är nog på gång och det ger så klart en massa möjligheter för laget. Ken Sema får klarhet i om han ska med till VM eller ej, jag tror att det har inverkat på hans form som inte alls har varit bra. Dessa två herrars humör och form är av största vikt om Östersund ska försöka snygga till tabellraden innan VM-uppehållet.

***

Åreskutan är ett urberg och det kan man väl kalla ÖFK:s spel under stora delar av förra hösten också. För att man ska kunna stå på toppen igen krävs det hårt jobb och det är den enda vägen jag ser för det här laget. Man måste ta löpningar utan boll för att skapa ytor till det fina passningsspel man har i grunden och man måste bryta mönstret då och då. Jag vet inte hur många vägar det finns till toppen men att det är dit man siktar igen. Det jag också vet är att utsikten är mycket bättre när man väl är där.