EKWALL: Isak, Larsson, Sema och Quaison ger hopp om nya spännande landslagstider

Å ena sidan Victor Nilsson Lindelöfs återbud, å den andra Alexander Isaks glädjande återkomst till en plats i strålkastarljuset.

Det har varit givna rubrikämnen att lyfta inför Sveriges EM-kvalpremiär mot Rumänien.

Och lätt att glömma att Janne Andersson plockat ut en trupp som ger hopp om nya, spännande och mindre konventionella tider.

Janne Andersson kommer inte att vända upp och ned på landslagstillvaron och han lär knappast frångå sina grundprinciper i sitt lagbygge.

Varför skulle han?

En kvartsfinal i VM, en gruppseger i Nations League – vad mer finns att begära, helt ärligt?Med de förutsättningarna?

Oavsett vad han har att välja på, oavsett avhopp och skador; vi får se ett landslag som inte kommer att ta några onödiga risker.

Men truppens utformning gav oss ändå en nyans av att inga spelare – inte ens de som fanns med och spelade skitgubbe i VM-gemenskapen – kommer att var givna för evigt.

Och att de som nu närmar sig startelvor mot Rumänien och Norge är spelare som både har god form och egenskaper som Janne Andersson inte har gödslat med, åtminstone väldigt sällan på en och samma gång.

Såväl Sam Larsson, Robin Quaison som Ken Sema hölls utanför VM-truppen. Antingen för att de ansågs sakna form eller för att de inte riktigt passade in i det lagbygge som Janne A/Peter Wettergren snickrade ihop då.

Nu är alla med. Tre av en annan sort. Tre som förvisso kan sin defensiv om det så behövs (annars hade de aldrig varit på den nivå är dig) men som hellre tänker ”jag ska göra min spelare” än ”jag ska se till att han inte kommer förbi mig”.

Alltså, inte Marcus Rohdén-stuket. Utan snarare tvärtom.

Och det finns inga fel på Rohdén någonstans, men det är naturligtvis en helt annan spelartyp.

Janne Andersson kunde mycket väl ha rullat vidare på det som en gång har varit och som lyckats utmärkt, för det hade varit svårt att klandra honom så länge framgångarna kommit.

Men hans val tyder på att han intre kört fast. Och att de nya (eller nygamla, om vi så vill) är spelare vars spetsegenskaper många har efterlyst.

Snart tror vi ser Mattias Svanberg och Victor Gyökeres i samma sällskap. Möjligen inte Simon Gustafsson, vars spelstil är allt annat än 4-4-2 men väldigt mera spännande än så, som jag mycket gärna hade sett.

Även uttagningen av Alexander Isak är ett tecken om något i skyn som du inte behöver vara indian för att kunna läsa av.

Janne Andersson har alltid gillat Isak och det har han deklarerat från dag 1 på det här jobbet.

Förbundskaptenen kunde mycket väl ha valt att vänta ett tag till, han kunde ha talat vackert om att ge killen en chans till lite mer speltid i Willem II…om att bida sin tid, inte skynda iväg och allt det där som tränare ibland kan rabbla in i all tänkbar oändlighet.

Så länge Isak knappt fick speltid i Dortmunds B-lag var det uteslutet att ta ut honom, utan ens en möjlighet att bevisa sin inneboende förmåga och högst troligt helt i avsaknad av självförtroende.

Några matcher i holländska ligan, ett par enkla mål i Eredivisies Vilda Västern-fotboll och så var allting på plats.

Isaks självförtroende. Janne förtroende.

Detta härliga Holland och förmågan den ligan har att bygga svenska forwards.

I modern tid tänker jag på Marcus Berg, Ola Toivonen, John Guidetti och Samuel Armenteros – det var i Eredivisie de lade grunden för vidare äventyr ute i världen.

Lätt att glömma Armenteros, trots att det inte var längesen han fanns med i Jannes landslag. Samuel gjorde 20 mål för lilla Heracles och blev trea i skytteligan.
Det gick inte bortse från honom och han blev också målskytt i sin debut (mot Norge).

Och det går att tycka rätt mycket om hur lätt det ibland kan vara att producera mål i den holländska ligan, där det är öppna spjäll och inte försvarsspel som värderas högst.

Men det kan ju vara skitsamma.

För på några få matcher kan det skaka liv och lust i spelare och då spelar det ingen roll om det. är ”enkelt” eller om målen görs mot Zwolle, de Graafschap eller Go Ahead Eagles (älskar verkligen att skriva just Go Ahead Eagles).

Alexander Isak är ett sådant tydligt exempel.

Han kunde givetvis ha gjort ett annat val än Borussia Dortmund från början, men det är lätt att säga när någon lägger fram cashen på bordet…det fanns söker väldigt många skäl till att valet just föll på dom.

Han kunde också ha försökt sig ut på ett lån lite tidigare, här tror jag dock att det tar sin tid för alla fotbollsspelare att komma till den insikten. Många ser det som en ”förlust”, när det väldigt ofta är exakt vad som krävs.

Men talang försvinner inte så snabbt.

Den rostar en aning och det kan ta ett tag att få alla sinnen välsmorda; timing, speed, split vision, den mentala spärren.

Det behöver inte betyda att Alexander Isak spurtar rakt tin i Bourussia Dortmunds startelva, han kanske ska fundera på att stanna på ”holländsk nivå” någon säsong till.

Det kan vara precis vad Alexander Isak behöver.

Och det kan absolut vara bra nog för ett svenskt landslag. Nu. Och lång tid framöver.