EKWALL: Den bistra sanningen om allsvenskan i Europa

Det finns alltid så många frågor och ibland är svaren lika många som på frågan om hur långt ett snöre är.

Men vi kan åtminstone räkna i pengar.

Som i sin tur har att göra med de resultat som AIK och Malmö FF når ikväll och i nästa vecka.

Där är MFF – och svensk fotboll överhuvudtaget – långt efter FC Köpenhamn.

Och AIK en bit bakom Malmö.

Av den enkla anledningen att FCK varit framgångsrikt i sitt europaspel över en längre tid och på så vis skaffat sig ett kapital som gör att de kan leka lite som de stora pojkarna; för några veckor sen köpte de Pep Biel från Real Zaragoza för drygt 50 miljoner kronor.

FCK har varit i gruppspel ute i Europa under tolv av de senaste tretton säsongerna, fyra av dessa i Champions League, och i längden klirrar det förstås till i kassavalvet.

Det lär rassla en aning även den här säsongen, FCK möter Riga i playoff till Europa League.

Malmö har haft en hyggligt framgångsrik period i Europa sen 2010, det har räckt för att göra laget till Sveriges i särklass mest förmögna.

FCK har haft den typen av framgångar under i stort sett hela 2000-talet, där har du en skillnad.

Om Malmö ska ha minsta lilla chans att haka på “Skandinaviens Real Madrid” så måste de spela i europeiska gruppspel år efter år. Efter år.

För att fortsätta göra det kommer det förstås krävas att MFF slår ut israeliska Bnei Yehuda, helst med en komfortabel segermarginal redan ikväll, nu när de lyckats skaka fram så goda europaresultat under några år att de faktiskt kan få den typen av “medelmåttigt” motstånd i ett playoff.

Ett annat skäl till att FCK spelar i en högre division än Malmö FF är också att danskarna varit betydligt bättre på att göra spelaraffärer de senaste åren.

Framförallt när det rör sig om förädling av inköpta spelare.

I somras sålde FCK Robert Skov till Hoffenheim för 105 miljoner kronor. Året innan köptes han in från Silkeborg för en spottstyver.

Och du kan rada upp ett flertal stora försäljningar där FCK fått både nytta (på planen) och nöje (i cash) när inköpta spelare gett god avkastning: Robin Olsen, Ludwig Augustinsson, Bryan Oviedo, Daniel Amartey, Nicolai Jörgensen med flera.

Vi får gå tillbaka till 2016 för att hitta den typen av MFF-affär, när Vidar Örn Kjartanson gick till Maccabi Tel Aviv för 39 miljoner och sen ett hack till 2014 när Emil Forsberg flögs till Leipzig och inbringade 35 millar.

Mattias Svanberg? Jodå, men han var egen produkt och sådana får du inte fram många på den här säljnivån, oavsett hur skicklig du än är på att ta fram talanger. Kan jämföras med FCK:s Andreas Cornelius, som de lyckats sälja med fin vinstmarginal två gånger.

Det går möjligen att räkna Andreas Vindheim som Malmö sålde till Sparta Prag i somras med utgående kontrakt, men det är småpengar (ca 15 miljoner) i sammanhanget.

Malmö FF har helt enkelt gjort alldeles för dåliga spelaraffärer de senaste åren. Och då bli effekten den dubbla. Dels sämre resultat på planen, dels ingen avkastning.

För det är självklart att i alla investeringar som FCK och Malmö FF gör så räknar man på ett eventuellt framtida värde. 

Där har Daniel Andersson och Co misslyckats kapitalt de senaste åren.

Under den perioden har alla “stora” Malmö-köp har inte slagit väl ut.

Och idag sitter Malmö FF med ett klart ålderstiget lag där lagets stora stjärna tänker lägga av efter en allsvensk höstmatch i Örebro.

De har överhuvudtaget inga spelare som i nuläget är föremål för riktigt stora försäljningar, framförallt inga av de som köpts in.

Tim Prica kan blir det över tid, annars är de yngsta spelarna Erdal Rakip, Bonke Innocent och Romain Gall. Ser ni några 100 miljoner där?

Det är också ett skäl till att MFF:s dyrare inköp ligger på cirka 10-12 miljoner kronor, där FCK numera köper spelare i en prisklass runt 50 miljoner.

Och idag har Ståle Solbakken ett lag som är mycket yngre och “talangfullare” än dagens MFF, med 20-årige Jonas Wind i spetsen.

Malmö FF måste fortsätta spela i europeiska gruppspel för att överhuvudtaget ha en chans att närma sig.

Malmö FF måste fortsätta casha in för att successivt kunna bygga ett nytt lag.

Ungefär så viktig är deras match ikväll mot Bnei Yehuda.

Och om MFF jagar FCK så måste AIK ta upp jakten på Malmö FF.

För även om Rikard Norlings lag nått fina framgångar i det allsvenska spelet, så är det andra klubbar som spelat in mest pengar (MFF och Östersund) de senaste åren.

AIK är rankat 192:a i Europa.

Den rankingen bygger på europaspel de senaste fem åren och på den nivån hittar vi klubbar som gjort ett eller två hyggliga år i europaspelet.

AIK har varit med under alla fem åren.

Men har alltså varit usla i europaspelet.

De behöver sannerligen ändra på det och nu har de möjligheten.

Celtic är förvisso en tuff uppgift – om än knappast omöjlig – men ska man ta sig hela vägen till ett gruppspel utan speciellt bra ranking så kräver det att man på vägen fram står för någon form av sensationellt resultat.

AIK behöver det.

De är i behov att dra in 30-40 miljoner utan att sälja av framstående spelare (/Alexander Isak, Kristoffer Olsson), de är i behov av att skaffa sig rutin av europaspel som betyder så mycket.

Och de är sannolikt i behov av ett tillräckligt bra resultat i Glasgow ikväll.

Så, hur bra är då allsvenskan?

Ja, det finns många värden i den frågan.

I vår egen lilla ankdamm är vi ju en fantastiskt underbar liten ful ungjävel, som är lätt att älska.

Ute i vida världen är vi europarankade nr 22 av 55 nationer.

Varav en del nationer framför oss har klubb eller klubbar som dopat sig till framgång via externa kommersiella krafter som aldrig skulle närma sig Sverige av skatteskäl: Cypern, Ukraina, Vitryssland, Bulgarien (Ludogorets) och några till.

Danskarna (FCK) är snäppet före.

Norrbaggarna precis bakom.

Topp 20 – och i sådana fall förbi Skottland – är knappast omöjligt i en framtid.

Det är väl ungefär så bra allsvenskan är.

Sett till ekonomiska resurser tror jag att det är bättre än vi egentligen borde vara och jag kan nog känna att Sverige är tillräckligt bra på att leva och spela fotboll.

Vi måste bara bli bättre på att tjäna pengar.

Det är – tyvärr – den bistra sanningen.