Vad hade ett rött kort på Turay betytt för guldstriden i stort?
STOCKHOLM:
Så står vi där igen i allsvenskan; en utvisningssituation, ett felaktigt beslut och ett system som gör att ett fel blir två fel.
Vem försöker vi lura när ett beslut ska gälla för att ett beslut har tagits även om det visar sig vara helt fel beslut?
Det är förstås omöjligt att avgöra vad ett rött kort på Djurgårdens Mohamed Buya Turay hade betytt för matchen mot Helsingborg eller för guldjakten i stort.
Men situationen på Tele2 väcker återigen den bisarra verklighet som vi tvingas leva med så länge vi inte har VAR i svensk fotboll.
Djurgården besegrade Helsingborg med 2-0 på Tele2 Arena och återtog den allsvenska serieledningen.
Det var i många avseenden en intressant match.
Dels för att det var Olof Mellbergs första som allsvensk tränare, dels för att Djurgården sattes på prov som de till slut löste när sommarvärvningen Emir Kujovic gjorde matchens bägge mål med sina två första bollkontakter i matchen, Emirs första ligamål på två år.
Mellberg hade fått en enda träning med hela truppen men lyckades ändå sätta sin prägel på laget med ett försvarsspel där ALLA fick ta jobbet (anfallaren Alhaji Gero var ibland en femte mittback i defensiven) och där de rödblå bjöd på ett blixtrande kontringsspel, HIF gick från box till box med mera speed, större smartness och metodik än de gjort i något enda anfall under hela 2018.
Max Svensson flög iväg, Alex Farnerud hittade fina små instick. Gero stred om varje millimeter, Mamudo Moro kom till avslut, Abubakari vann närkamper, Markus Holgersson dribblade (jo!) och den blott 17-årige Armin Gigovic tog ett enormt ansvar på centralt mittfält; jäklar, vad bra den killen kan bli med god utveckling.
Det gav tre ypperliga tillfällen framför Tommy Vaiho, där åtminstone två av dom (Moros) borde resultera i mål.
Men i sanningens namn så var det två smått osannolika räddningar från Anders Lindegaard som räddade HIF från att släppa in två tidiga mål i den här matchen.
När Helsingborg inte fick det mål som ett bottenlag behöver för att hota Djurgårdens maskin på Tele2:s biljardmatta så kunde stockholmslaget systematiskt trycka tillbaka HIF i andra halvlek.
Det kändes till slut som en tidsfråga innan matchen skulle avgöras.
Huruvida det hade slutat så om Mohamed Buya Turay åkt på det röda kort han skulle haft är i sig ointressant och lite för hypotetiskt för att vi ska dra någon slutsats överhuvudtaget.
Det som är mer intressant är istället varför vi i svensk fotboll fortfarande tycker att ETT fel ska bli två?
Situationen: Buya Turay tar sats mot boll på väg mot Helsingborgs bakre linjer, han obstrueras en aning på vägen av Helsingborgs mittback Fredrik Liverstam och väljer något senare att dra en armbåge rakt upp i ansiktet på HIF-spelaren.
Det är en helt onödig och dumdristig attack.
Den är en bit från en boll som Buya Turay aldrig hade nått och – lyckligtvis för djurgårdsspelaren – så är det också långt från domarna, som inte har någon som helst anledning att vara nära just den situationen i det läget.
En linjeman är på andra planhalvan som sig bör, den andra följer den linje han ska följa och domaren Stefan Johannesson är också på ett relativt långt avstånd.
Jag har full förståelse att de inte ser exakt vad som hände. Jag tror ingen gjorde på arenan när det väl hände. Var det en knuff i en närkamp, sprang de ihop, filmade Liverstam och sådana frågor ställde åtminstone jag mig direkt.
Problemet var inte att Johannesson inte såg den där armbågen – utan att han anade att han kanske gjort det.
För mig är det en sådan situation som antingen är rött kort. Eller ingenting.
Nu blev det ett gult.
Och därför blev/blir det fel hela vägen.
Inzoomade bilder visade ett givet rött kort. Det hade inte bara gett HIF en man mer, det hade också gett Djugårdens skyttekung två-tre matchers avstängning i normala fall (även om man aldrig vet med Disciplinnämnden).
Nu fick Buya ett gult kort, klarade sig kvar i matchen, spelade fram till 1-0 och i och med det där kortet så finns inte situationen längre.
För då utreds inget eftersom “domaren gjort en bedömning.
Även om alla kan se att domaren gjort en felaktig bedömning.
Ett fel har begåtts, låt oss blunda och göra ett till när vi ändå är på gång,
Det är ju det som är så bisarrt med inställningen till de här situationerna.
Och något vi måste se över framöver.
Vi har ju inte VAR i svensk fotboll än, men vi har åtminstone bilder från alla matcher som ger oss ett VAR i efterhand i frågor som berör grov utvisning.
Men istället väljer vi att säga att vi såg vad som hände men egentligen hände det inte för att någon har uppfattat att han sett något och då såg han rätt även om han såg fel.
I just exakt det här fallet så innebär varningen att Buya Turays armbåge inte utreds, men också att han blir avstängd mot Sundsvall efter sitt tredje gula. Hade han fått det röda (eller inte blivit varnad) så hade han fått en avstängning och stått kvar på sin två gula inför guldracet.
Det är förstås lite skillnad och jag tror att han och Djurgården kan leva med en avstängning mot jumbon?
Sen är jag inte ute efter Mohamed Buya Turay här.
Han blir snarare ett exempel på hur vi tillåter ett fel att bli två.
Kan vi inte bara komma överens om att det som har hänt faktiskt har hänt eftersom vi kan se att det hänt.
Hur svårt kan det vara?
Den här artikeln handlar om:
