Vi ställs mot ett uppretat land som spelar för ljusare tider
BUKAREST: Äntligen, en landskamp som är på riktigt.
Det som väntar; ett inferno av uppretad, uppeldad och uppjagad hemmapublik på ett mäktigt skrytbygge som heter Arena Nationala.
En match där något står på spel, allt från stolthet, upprättelse och en plats i nästa års EM-slutspel.
Det har gått ett tag sen dess och Janne Anderssons landslag har varit bra på att hantera de utmaningarna – håller den trenden i sig?
Bukarest möter mig en tredje dag med ytterligare svår melankoli, en dysterhet i nyanser av grått, regn som strilar elakt, människor som hukar och håller tomma blickar rakt nedåt i ett november-svårmod som känns med eftertryck.
Vad finns det att se fram emot härnäst?
Ja, inte är det mycket i ett land som trots EU-pengar inte riktigt hunnit ifatt och som fortsatt kämpar med en forcerande korruption, trots att det är 30 år sen kommunistdiktatorn Nicolae Ceausesco och hans fru Elena föstes in på en bakgård, genomgick en summarisk rättegång, ställdes upp mot en vägg och avrättades genom arkebusering på juldagen 1989.
Det visade sig senare att Ceausesco och hans familj levt ett liv i överdådig lyx med en stark faiblesse till guld, samtidigt som han i alla år låtit folket lida helvete med ransoneringar, tvångsförflyttning, censur, folkkontroll via fruktade Securitate, tortyr, fattigdom, hungersnöd.
Men fotboll har en sällsynt förmåga att lysa upp tillvaron, även i de mörkaste av tider.
Då. Såväl som nu.
Så när 50.000 rumäner vallfärdar till landets nya mäktiga palats - om än inte i så mycket guld - som heter Arena Nationala så gör man det med starka förhoppningar om en positiv framtid.
Om ett landslag i ett EM-slutspel på hemmaplan.
Man gör det också för att visa sin ilska mot de - som man själva känner - illasinnade "ryktena" om rasism på läktarna.
En kamp mellan de onda från mörkrets Rumänien mot de goda af Skandinavien.
Rumänien har tvingats spela sina senaste kvalmatcher inför tomma (nästan, endast barn tillåtna senast) läktare mot Malta och Norge.
Det är ett straff som Uefa utdömt, delvis för att det skanderats rasistiska slagord men också för förbjuden pyroteknik och att publik tagit sig in på planen.
Rumänerna är indignerade.
De anklagar Norge och Sverige för att underblåsa något de själva ställer sig helt främmande till.
Jag har svårt att förstå ilskan gentemot norrmän och svenskar, det är straff som Uefa dömt Rumänien till.
Däremot råder det ingen tvivel om hur fotbollen i stort ställer sig till all form av rasism; bort med skiten, ut med packet.
Befriande tydligt.
Men rumänerna ser det annorlunda.
Den rumänske förbundsrepresentanten och tolken på gårdagens presskonferens talade bara om "so called racism" när han förmedlade frågor, för att understryka att allt bara är hittepå.
Det beror förstås på var man vill sätta sin gräns eller hur man ser på andra människors värde.
I samband med skandalscenerna under Bulgarien-England var inte bulgarernas förbundskapten, Krasimir Balakov, ensam om att varken se eller höra någonting som var rasistiskt.
Lite apljud, jovisst, de engelska fansen var också elaka.
Ungefär så.
Det är ju inte så att alla bulgarer eller rumäner ser det så, även om det fanns svenska kollegor som kollektivt ville bestraffa ALLA eftersom i Bulgarien ska minsann alla klassas som skyldiga, till skillnad från hur det är på svenska läktare.
Dessutom är ju vi i skimret av paradiset Staffanstorp inte helt fläckfria, väldigt få svenska krönikörer (om ens någon) har lagt någon större vikt vid den rasism som någon/några i AIK-publiken utsatte Celtis Boli Bongoli för i samband med Europa League-kvalet på Friends Arena (som AIK offentligt bett om ursäkt för).
Men vi vet ju hur lätt det kan vara med fördomar i dessa tider, det som är några rötägg i en svensk publik är "alla" bulgarer och sannolikt också rumäner.
Så, jodå det finns tillräckligt med incitament för att att ana vad som väntar alla svenska landslagsmän nere på den fina matta som ligger lite som en stor grön gladiatorscen under läktarna på den mäktiga Arena Nationali.
Och jag har verkligen längtat efter en landskamp som ställer saker och ting på sin spets.
Som play off-matchen i Milano eller ödesmatchen mot Mexiko i VM.
Allt eller inget. Nerv och dramatik.
Hur någon än försökt, så går det inte att låtsas-dramatisera avgörande matcher i Nations League.
Eller ens VM-kvartsfinal mot England, då vi redan kände att vi var väldigt nöjda med vad Sverige sensationellt nog åstadkommit.
Nu är det upp till bevis igen.
Och det kommer krävas något utöver det vanliga, för den här gångens spelar Sverige inte bara mot elva motståndare.
De spelar mot 50.000 uppretade hemmafans.
Och ett helt land som drömmer om ljusare tider.
Den här artikeln handlar om:
