Men 180 minuter Malmö FF-Wolfsburg slutade inte 1-5 för att en skotte vinkade för tidigt, för att Rasmus Bengtsson var tre millimeter onside eller för att Video Assistant Referee seglade in på Stadion i Malmö som ett jävulens verktyg.
MFF lämnade Europa för att allsvensk fotboll inte kan värja sig mot Bundesliga-kraftwerk, inte en avgörande sextondelsfinal, inte i slutet på februari.

"Stay in the game" hade Jon Dahl Tomasson propagerat med all tänkbar tydlighet och vi såg det i drygt 130 minuter.

90 i Wolfsburg, 40 i Malmö.

Jag köper den inställningen, JDT insåg förutsättningarna och så länge MFF kunde ge sig själva chansen att avgöra den här matchen så fanns det en öppning.

Enda sättet var att hålla matchen vid liv, sen en hörna eller nåt i 77:e minuten, en nick, ett mål, för Malmö; 1-0, stäng igen och skratta hela vägen till banken.

Men så kom den där övermodiga (han var stundtals briljant, men slog också ett par indianare som lätt kan döda på den här nivån) passningen från Anel Ahmedhodzic.

Den som Oliver Glasners Wolfsburg väntat på, ett blixtrande svar på det och 0-1.

Och då var det inte längre "stay in the game", då blev det "save the game" och då blev Malmö FF fullständigt uppätet av glupska tyska wolfs.

MFF hade inte orken och det såg vi även i slutskedet mot Chelsea förra året och till viss del i Tyskland för en vecka sen, det är en effekt av att man inte är i kontinuerligt ligaspel.

De hade heller inte det flyt som krävs i ett avgörande läge, för det hade varit mer än nödvändigt.

Men framförallt fanns inte kapaciteten och den sanningen är ju knappast en sensation sett till förutsättningarna, men ändå väldigt brutal i all sin enkelhet.

Ser vi över bägge matcherna spelade sig Malmö knappt fram till en enda hundraprocentig målchans. Målet på bortaplan var ett långt inlägg som Sören Rieks nickade på en arm för en straffspark.

I Malmö var tanken att MFF, understödda av sin Europaflammande publik, skulle hitta andra lösningar.

Men det var aldrig riktigt nära.

Det hade krävts större offensiv spets i Malmö för att rubba ett lag av Wolfsburgs kaliber.

Marcus Antonsson är ingen kantspelare, Sören Rieks var helt under isen, Adi Nalic är ännu inte färdig som 10:a för att luckra upp Bundesligamotstånd och Isaac Kiese Thelin fick ett omöjligt uppdrag som ensam forward.

Fouad Bachirou fick aldrig igång sitt Europadriv och Anders Christiansen blev en ensam härförare, det var aldrig tillräckligt någonstans.

På den här nivån vid den här tidpunkten var det inte oväntat, eftersom skillnaden ska vara markant. Men så länge matchen stod 0-0 hade ingenting varit omöjligt. När det väl blev 0-1 kändes ingenting ens möjligt.

Allsvenskan är inte Europa League-slutspel men jag tror säkert att Jon Dahl Tomasson funderar på vad han har, vad han inte vill ha och vad han sannolikt behöver.

För i nuläget ser jag ingen enorm skillnad på det som Hammarby, AIK, Djurgården och Häcken har att erbjuda. Inte jämfört med vad MFF har i en 4-2-3-1-formation.

Det skiljer åtminstone inte 100-tals miljoner, om man nu vill räkna så.

JDT har en forward som fungerar som "nia", Isaac Kiese Thelin, han är på lån. Jag är övertygad om att han vill se något hända där innan allsvenskan drar igång.

Han har väl egentligen bara en "tia", dessutom, den begåvade Adi Nalic. Som kan bli väldigt bra, men som får svårt att bära Malmö FF till ett SM-guld.

Jag tror att Malmö FF/Tomasson/Daniel Andersson inser att de kommer behöva agera på spelarmarknaden innan allsvenskan drar igång.

Men de "slipper" förstås VAR.

Det var ju till viss del det som eftersnacket kring den här matchen skulle kretsa kring.

Det där inledande målet. Som först offisdevinkades av för tidigt av skotsk domare som inte kör VAR i egna ligan, men som sen kollades och dömdes som mål.

Stannade MFF-spelarna upp när vinkningen kom? Blåste domaren innan bollen låg i mål? Var det en eller tre millimeter som skiljde? Och hela den debatten, vi kan den nu.

Pontus Jansson rasade på Twitter och blev topprubrik, folk på plats vansinniga, kollegor gick bananas.

Jag har min ytterst bestämda åsikt om VAR och den har jag förmedlat i den här spalten några gånger nu.

Jag är för VAR men vill att det ska vara ett hjälpmedel för domarna i de stora besluten och inte att det ska ge sig in och påverka fotbollens naturliga rytm eller skeenden.

Som att millimeter hit eller dit inte är avgörande för huruvida spelare styr sina handlingar på plan.

Sen finns det en kategori människor som tycker att rätt ska vara rätt. Alltid. Om ett halvt öra är offside så ska det vara offside. Personligen tycker jag att den rättvisan är orättvis gentemot fotbollen. Den tillfredsställer endast paragrafryttare.

Men nu är de som det är och då får man leva med det.

Och det kan också vara så att vi sportjournalister i många fall är romantiker? 

På presskonferensen efteråt så frågade (jag var i princip den enda som ställde frågor överhuvudtaget, vilket ju är tacknämligt för min del - men finns det ingen annan utsänd på plats som undrar någonting som de vill fråga klubbarnas tränare?) jag Tomasson och Glasner om VAR.

Glasner berättade att Wolfsburg haft sex-sju tuffa VAR-domslut emot sig denna säsong, men att han var för.

Malmös tränare menade att det INTE var offside och därför blev det rätt, samtidigt som han också påpekade att han är anhängare till VAR.

Det är ju som det är, VAR finns och VAR kommer att användas. Många kommer vara emot, andra kommer vara för, debatten kommer aldrig tystna.

Men det kommer inte ta död på fotbollen, för fotbollen står starkare än så.

Nu fick svensk klubblagsfotboll ta del av VAR på riktigt och det gav inte direkt VAR-hatarna någon anledning att tänka om. Tvärtom.

Får dom bestämma kommer VAR aldrig i närheten av allsvensk fotboll.

Å andra sidan är VAR på en svensk arena redan nu en touch av det som idag är fotboll på hög europeisk nivå.

Ska vi vara med och dansa med stora elefanterna även i fortsättningen får vi lära oss att leva med VAR.

Det är också en sanning som svider en aning.