”Vi måste inse det; spelarna själva, ledarna, mediapacket och alla andra”

En skithalvlek och ett pissmål till trots; det finns en hel del ljus i höstens landslagsmörker.
Nu handlar det mest om att tro på den egna förmågan, tro att ett svenskt landslag kan ta sig raka vägen fram även mot en motståndare som Kroatien i Zagreb.
Allt det som Dejan Kulusevski symboliserar.

Det går inte att säga annat än att Sverige har noll poäng efter tre matcher i Nations League, att vi förvisso mött motstånd i absolut världsklass men bara förmått att göra ett mål på 270 minuter.
Till stor del handlar det om det självklara, att Sverige inte är en fotbollsnation i paritet med Frankrike, Portugal och Kroatien.
Men hur mycket sämre är vi egentligen?
Inte så mycket som vi tror.
Ibland har det här svenska laget haft lite för stor respekt för sina motståndare. Jag tycker till och med att det här Janne Andersson-landslaget undervärderar sin.egen förmåga.
Det var väldigt signifikativt mot Kroatien.
En första halvlek som var passiv, initiativfattig och helt utan tron på ett eget offensivt spel.
Och sen 45 minuter som var raka motsatsen, när Sverige anfört av Dejan Kulusevskis driv, Kristoffer Olssons självklara spelfördelarfötter och Emil Forsbergs fotbollsintelligens tydligt visade att de kan spela strålande fotboll även mot en nation som ligger 8:a på världsrankingen.
Janne Andersson menade efteråt att den andra halvleken var en av de allra bästa under hans förbundskaptensperiod, sett till vilket motstånd som bjöds.
Jag är beredd att hålla med honom.
Sverige gjorde en av sina bästa halvlekar mot bättre rankade lag.
Men också en av sina sämsta.
Med “bästa” menar jag att Sverige kunde spela bort Kroatien via ett eget klokt, snillrikt och effektivt bollinnehav.
Istället för att vara bäst på att ligga kompakt, avvakta och kriga oss till bra resultat.
Och med “sämsta” att Sverige var så passivt och tafatt under första 45 minuterna – med de spelare som Janne A ställde på benen.

För det är "nya tider".
Sverige är ett annat lag än en tid då vi "bara" hade en världsklassforward som allt skulle kretsa till eller, för den delen, en startelva som förväntade att skapa resultat ur ett taktiskt perspektiv.
I Kristoffer Olsson har vi en playmaker som fortsatt att växa i Krasnodar och numera uppträder med stor auktoritet internationellt.
Emil Forsberg är i sina bästa stunder europeisk toppklass och Dejan Kulusevski är 20 år och bevisar med all tydlighet att han är framtiden.
Där har vi tre mittfältare som kan bära en fotboll som är "osvensk".
Vi måste inse det; spelarna själva, ledarna, mediapacket och alla andra.
Sverige har tillräckligt bra spelare för att utmana vilken nation som helst med mer än disciplinerat försvarsspel i grunden.

Det går ju definitivt att se på 20-årige Dejan Kulusevski att han inte funderar på vad Sverige har varit förut utan vad Sverige kan vara här och nu.
Bortsett från hans exceptionella talang så vill han framåt. Alltid.
Kulusevski vet vad han vill och tror på det.
Det behöver inte innebära att allt han gör är klockrent, för det blir lätt lite omständligt ibland.
Men drivet, viljan och tron på att lyckas.
Jag är övertygad om att det är och blir en väldigt viktig ingrediens för det här svenska landslaget.

Så här: Sverige är inte så dåliga som första halvleken i Zagreb.
Däremot är Sverige så bra som i en andra.
Det handlar om att tro på det, för det är nämligen sant.