Senaste nytt
Matchrapporter
"Helt ärligt, det är ju galenskap"
Ordförande Peter Hunt hyllade sin relation med managern Jens Gustafsson i ett öppet brev.
Tre dagar senare lämnade Gustafsson sitt uppdrag i IFK Norrköping.
Ett bevis i mängden på att något är verkligt sjukt i klubben.
När jag läste Peter Hunts “svar” på alla interna avhopp och den svidande kritik han tagit emot från bland annat klubbikonen och före detta assisterande tränaren Stefan Hellberg så satte jag nästan kaffet i halsen av skratt.
“Jag ser inga stora personalförändringar framöver”, skrev Hunt bland annat.
Inga stora personalförändringar?
Hellberg, vd Jens Magnusson, fystränaren Dale Reese, lagledaren Stefan Thordarsson, SLO Fredrik Nilsson och marknadschef Robin Bornehav har alla klivit av, och med ord eller talande tystnad förklarat vad de anser om det rådande klimatet i IFK Norrköping.
Nej, det kanske inte blir så stora personalförändringar framöver för det finns inte så mycket personal kvar att förändra.
Och sen läser jag vidare:
“Jens (Gustafsson) och jag har så här långt under ett 4,5 års samarbete haft en alldeles utmärkt relation”.
Då har jag precis talat med några personer som varit i direkt kontakt med Gustafsson (han gick under jorden för ett tag sedan), som beskriver en fullständigt uppgiven manager, vars relation med Peter Hunt är en katastrof och Gustafsson gick bara och väntade på att få sparken.
Relationen fanns inte, allt var slut och det visste alla (och det var inte få) som hade någon typ av insyn i situationen.
Så antingen ljög Hunt rakt ut i det öppna brevet, eller så tyckte han på allvar att relationen med Jens Gustafsson var kanon. Jag vet faktiskt inte vad som är värst.
Och tre dagar så kom alltså beskedet att Gustafsson lämnar IFK Norrköping.
Helt ärligt, det är ju galenskap.
Nu ska vi inte kölhala Peter Hunt helt här.
Utan den starka och långvariga ordföranden så hade IFK Norrköping knappast varit ett etablerat topplag i allsvenskan och man hade definitivt inte befunnit sig i den gynnsamma ekonomiska situation där man nu kan planera storvärvningar och SM-guldattacker.
Klubben har sålt spelare för hundratals miljoner kronor, och man har något guldägg (läs Isak Bergmann Johannesson) kvar i organisationen.
Men ju mer klubbens kassakista fyllts på de senaste åren, så har Hunts betydelse för IFK Norrköping minskat.
Man är med en stark ekonomi inte längre beroende av Hunts miljoner, och detta är säkert något Peter Hunt känner av i det känsliga och infekterade läge föreningen befinner sig i just nu.
Så hur kommer det här att sluta?
Tja, kanske behöver några starka lokala näringslivsmänniskor, som Platinum Cars-pampen Sigge Bilajbegovic, Stadium-bröderna Eklöf eller miljardären Fredrik Lundberg (alla dessa har koppling till IFK Norrköping), kliva in och medla i processen.
Någon som v å g a r ta fajten, eller i alla fall diskussionen, med Hunt.
För det är det sannerligen inte alla som gör, vilket vi sett bevis på de senaste åren med avhoppade styrelseledamöter och en knippe stukade och förbrukade chefer på kansliet.
Den minsta frågan just nu är väl vem som tar över efter Jens Gustafsson, även om den inte är ointressant på något sätt.
Rikard Norling är en Hunt-man, och parterna har haft kontakt under året. Mikael Stahre har något år kvar på det fina kontraktet med norska Sarpsborg, men skulle säkert lyssna till frågan.
Henrik Rydström är det heta lediga namnet just nu, men pendlingen från Kalmar till Norrköping känns inte optimal.
Men - som sagt - föreningen IFK Norrköping har viktigare saker att hantera just nu.
Som att ta ut en riktning för framtiden.
Och må bra igen.
