Senaste nytt
Matchrapporter
EKWALL: Svaret kan IFK Göteborg få i superettan nästa år
STOCKHOLM. Först skulle Poya Asbaghi bort, sen var allting Roland Nilssons fel.
Vem ska IFK Göteborg ge skulden nu?
Är det Micke Stahre som är fel eller är det spelarna som inte är bra nog?
Svaret kan vi få i Superettan nästa år.
Efter Hammarbys bekväma 3-0 på Blåvitt finns det all anledning att ställa rätt många frågor i rikets andra stad. Återigen.
IFK Göteborg är som ett lag som slagits i spillror.
Nu kom de till Stockholm för andra gången på fyra dagar för att hålla ihop laget.
Det tog två minuter att släppa in första målet i söndags mot AIK.
Ikväll höll Blåvitt emot i ytterligare fyra.
Akinkunmo Amoo fick i ensam majestät ta sig framåt mot ett passivt IFK-försvar och när publiken vrålade "skjuuuuuut" gjorde den 19-årige nigerianen det.
1-0 i i sjätte minuten, kunde varit 2, 3 och 4-0 efter en halvtimme.
Så mycket bättre var Hammarby, så lamslaget var IFK Göteborg.
Det går absolut att rosa den fotboll Hammarby bjöd på, men det handlade till stor del om att de fick lov att göra det.
Av alla de lag jag sett på Tele2 i år är det bara ett gäng skrämda serber från ett kvartersgäng i Belgrad som sett sämre ut än det IFK Göteborg jag såg här.
Inget höll ihop någonstans.
I försvarsspelet förlorades duellerna i mitten och på vänsterkanten var nya "superförvärvet" från Värnamo, brassen Bernardo Vilar, aldrig riktigt närvarande.
På det centrala mittfältet var 3-5-2-Bajen en man mer från start mot Stahres 4-4-2, men det kändes som om de var minst det dubbla.
Gustav Svensson, som skulle skydda sitt försvar, var steget efter i varenda situation och såg i ärlighetens namn ut som en skugga av det han en gång varit.
Men det handlade inte bara om försvarsagerandet.
Tobias Sana och Simon Thern kunde då och då fixera bollen och åtminstone slå en vettig passning framåt.
Resten av IFK Göteborgs spelare behandlade bollen som om den var gjord av glödande koll.
Nu fick Änglarna lite luft under vingarna efter en halvtimme i första halvlek, men känslan var hela tiden att det mesta var lite på chans.
Och att Hammarby hade så mycket bättre balans i sitt lag, så mycket mer spring i benen och överlägset med självförtroende att de när och hur som helst kunde straffa sin motståndare.
Exakt så blev det också.
2-0-målet var en frisparksvariant som hämtad från Mässcupen med St Etienne eller nåt på 70-talet; Jeppe Andersen tio meter från straffområdet mitt framför mål till Amoo diagonalt som drog in den direkt med insidan och där stod Mohammed Aziz tokren framför IFK Göteborgs mål sedan Gustav Svensson tappat bort honom totalt.
Micke Stahre har inte kommit till något dukat bort, han har vad han har.
Men tar vi spelare för spelare så är det inte så vansinnigt illa ändå, han har absolut material nog för att bygga en hyggligt solid defensiv åtminstone.
Det har han inte lyckats med.
Och då blir det knappast bättre när offensiven haltar samtidigt.
En hårt bandagerad Marcus Berg göra vad han kan men Robin Söder vid hans sida såg ut som om han redan gett upp sin spelarkarriär.
Det blev lite mer livfullt och spännande när Hosam Aiesh kom in och fick leka lite med Sana, men det var också att skramla med tunnor som var ganska tomma.
Istället seglade 3-0 in som ett nyfallet höstlöv i septemberkvällen när Vladimir Rodics inlägg gick över Ioannis Anestis i IFK:s mål.
3-0 i mål, 8-0 i avslut på mål. Ja, ni fattar själva.
IFK Göteborg hade ingen substans någonstans och jag vet faktiskt inte riktigt vad de ville med den här matchen?
Det hade krävts en tankeläsare för att reda ut det svaret.
Om inte Micke Stahre kan samla ihop sina styrkor och bygga något som liknar en stabilitet så lever IFK Göteborg mycket farligare än de anade när de trodde att Roland Nilsson var det stora problemet.
Hammarby?
Ja, de fick en kul kväll på jobbet.
Milos Milojevic hade sin vana trogen kört lite hela havet stormar i sin trupp, vilket gav bra utslag den här gången med Amoo, Aziz och Bojanic/Andersen som överlägsen trio på mittfältet.
Det såg väldigt mycket smidigare ut överlag än senast mot Varberg,
