KRÖNIKA: Också trott att de är bättre än vad de är

Två matcher, 0-7, noll poäng och välkommen till verkligheten; det är exakt så här det kan se ut när den fattiga kusinen från landet får leka med de stora, rika pojkarna.

Efter 4-0-smällen är det uppenbart att regerande svenska mästarna nu helt resignerat i nån sorts uppgivenhet och pratar om att se och lära.

Jag kan tycka rätt illa om den inställningen, trots att jag ser vad alla andra ser.

Inför Juventus i Malmö var MFF så som malmöiter gärna är, på gott och ont.

Ingen skulle här och komma och tro att de är nåt.

Juve hit och Juve dit, MFF hade nog en liten chans ändå efter italienarnas svala ligastart.

Jag skrev en krönika inför den matchen om att exakt så där har det låtit inför alla MFF:s tidigare Champions-försök.

Inte för att skriva någon på näsan, bara för att påminna att vi glömmer snabbt hur stora skillnaderna är.

Och nu var det "bara Zenit".

Jo, tack. Ett lag som köper en spelare för 400 miljoner kronor, samtidigt som Malmö tvekar  om de ska riskera 30 miljoner för Antonio Colak.

Pengar är aldrig allt, det ser vi dagens allsvenskan och det såg vi på Santiago Bernabeu igår, men det är klart att Zenit i jämförelse är en mäktig koloss i jämförelse med Malmö FF.

Ganska ofta blir den skillnaden så skrämmande tydlig på planen att det gör ont och nästan blir löjeväckande. Inte alltid, för ibland går det att göra en Sheriff, en Östersund eller en heroisk match på Ibrox.

Malmö FF:s problem mot såväl Juventus och Zenit har förstås varit att de i grunden är mycket sämre, men också att de trott att de är bättre än vad de är.

Det har varit skrämmande naivt.

MFF har gett motståndarna exakt vad de vill ha och såväl Juventus som Zenith hat tackat för bjudningarna.

Det handlar såklart om att Malmö FF inte haft en chans, men också om att de inte gett sig själva en möjlighet.

0-3 i paus hemma mot Juventus, 0-1 efter nio minuter borta mot Zenit...då är det svårt att få matchen att leva så länge som möjligt.

Utvisningen på Anel Ahmedhodzic tog såklart helt död på den här matchen och den var oturlig även om han själv satte sig i den situationen.

Men redan där och då så var MFF en patient som gick på syrgas.

Det går absolut att säga att Malmö hade en period under första halvlek som kändes trygg och bra, när de väldigt väl höll spelet uppe och bland annat satte Anders Christiansen i ett ypperligt skottläge i straffområdet.

Så vi säger väl det.

Men det är också så att det där skottet från "AC" är den enda hundraprocentiga målchansen som Malmö FF skapat under 180 minuters Champions League-spel.

Samtidigt som motståndarna gjort sju mål och haft bud på fler.

Det är svårt att ta poäng då.

Och nu har Malmö vänt.

Nu heter det att Champions League-matcherna är en bonus och är den gamla klassikern "se och lära".

Jag vet inte vad de lärt sig av de här bägge matcherna som de kan dra nytta av framöver.

Men jag är lite allergisk mot att man öppet accepterar att man är strykpojke, det känns inte som en hållning som klär Malmö FF.

Situationen är som den där, vi känner alla till spelreglerna och förutsättningarna i en ding-ding fotbollsvärld men jag tror inte Malmös fans vill gå på Champions League-matcherna som om de gick på en cirkusföreställning.

MFF måste trots allt tro att det är möjligt och själva inse att de är i Champions League av en anledning.

För att de förtjänat det, för att de kvalificerat sig.

Glasgow Rangers och Ludogorets hade hellre varit i Malmö FF-spelarna skor, jag lovar. Men är inte det. 

Eftersom MFF besegrat dom på vägen.

Och det går inte att göra mycket mer än att kvalificera sig för den turnering man ställer upp i. 

Zenit, Juve och Chelsea är klasserna bättre, vi vet ju det. Större och starkare på alla tänkbara sätt.

Men det viktigaste är ändå att försöka vinna, inte att kämpa väl.

Allt annat känns inte värdigt.