Är det så illa ställt med landslaget?

Jag ställer den frågan eftersom det har varit extremt svårt att hitta starkt skinande ljusglimtar i Janne Anderssons landslag 2020.

Vi kan hävda att den startelva som Sverige ställde på benen var reservbetonad och felbalanserad, men rätt många glömmer att vi mötte ett danskt C-landslag, där sju spelare satte sig i bilen till Köpenhamn på matchdagen och några av dom hade aldrig spelat en landskamp.

Detta Danmark kunde med enkelhet styra den här matchen. Dels för att de var överlägset bättre spelare ur ett tekniskt perspektiv.

Och dels för att de VILLE mycket mer.

Jag vet inte vad som känns mest oroväckande.

Förbundskapten Andersson har sannerligen tjatat om att få till fler träningsmatcher och det är klart att även en sån här träningsmatch ger svar, även om det var sådana som han INTE ville få i sitt febertöcken hemma på Lidingö.

Nu fick han veta:

...att Alexander Isak och Robin Quaison återigen visade sig vara iskalla som anfallspar.

...att just de bägge inte fick särskilt mycket vettigt att jobba med, men också att de såg väldigt ointresserade ut, tog få egna initiativ i offensiv, defensiv eller styrning av press. Det har pratats mycket om vem av Isak och Quaison som ska komplettera Marcus Berg mot Kroatien, men jag tror att det blir Jordan Larsson och det var också därför som han inledde på bänken mot Danmark.

...att Gustav Svensson är en komplementspelare som måste ha en kreativ spelare vid sin sida, han kan inte leda ett svenskt mittfält. Jag ställer mig tveksam till om Svensson har tempo i kroppen för att ens vara komplement.

...att Marcus Danielson går att lita på, trots ett undanskymt år i Kina.

...att Oscar Hiljemark inte är på A-landslagsnivå.

...Mattias Svanberg måste spela centralt i en sån här svensk uppställning.

...att det var lite synd om Jens Cajuste att få debutera i den här miljön, men att han spelade upp sig och visade klass i närkampsspelet, för att vara generös.

...Martin Olsson inte varit vänsterback på ett tag.

...att det räckte med en kvart för Sebastian Larsson och Dejan Kulusevski att bevisa varför de ska vara ordinarie mot Kroatien.

Med andra ord, de enda som tjänade något på den här träningslandskampen var de som slappa spela den.

Samt SvFF och TV4 som i fin symbios poängterade att pengarna som drogs in på den här matchen rann rakt ned till svensk gräsrotsfotboll.

Återigen, den finns många argument för att fotboll ska spelas i dessa tider och den viktigaste handlar om existens. Eftersom alternativet skulle vara klart sämre.

Men just den här landskampen hade vi kunnat lägga ned och spara till ett annat tillfälle.

Inte så mycket för att matcherna riskerar smittspridning, för matchtillfällena är i stort sett sterila efter omfattande testning.

Men när en träningsmatch hamnar i ett läge där omständigheter innebär att du måste kalla in spelare för landslagsspel för att de råkar bo i närheten, då blir den inte längre meningsfull i något sammanhang.

Ja, vi vet att SvFF/TV4 kan åberopa ekonomiska incitament och jag köper det.

Men den här typen krystade landskamper, som inte en spelarna ser ut att vilja spela, sänker också värdet på landslagsfotbollen.

Hur många orkade ens ta sig igenom den här matchen och vad tyckte de om underhållningsvärdet, tror ni?

I en förlängning tror jag att den här typen av evakueringsmatcher snarare kan sluta med en förlust.

Och ser vi till Sveriges resultat det här året så ska vi förstås ha i beaktning att vi mött högklassigt motstånd.

Men nu ställdes vi mot hastigt hoprafsad dansk andrasortering och Sverige var fullständigt chanslöst.

Nu krävs det minst en seger i de två återstående matcherna, mot Kroatien och Frankrike, om inte vi ska sammanfatta det här som ett av de sämsta svenska landslagsåren på väldigt många år.