Omöjliga är möjligt, borde betyda så mycket för alla andra

Supervärvningen från Serbien som gör mål på allt, Malmösonen Oscar Lewicki på gammal fin landslagsnivå,  en dansk lagkapten i tårar, en målvaksdebutant från Stora Valla till Champions League.

Malmö FF:s nya fotbollssaga hade så många hjältekapitel”

Själv läser jag det om mannen som gjorde det omöjliga möjligt.

Jon Dahl Tomasson kom till Malmö FF förra året som en relativt oprövad 43-årig tränare.

Några mer eller mindre lyckade korta säsonger som huvudcoach i Holland för Roda och Excelsior.

Oavsett de odiskutabla meriterna som spelare så var Dahl Tomasson ett oskrivet kort.

Och ännu en chansning av sportchefen Daniel Andersson.

Han hade två svårbegripliga tränarval bakom sig i Allan Kuhn (kan någon förklara den?) och Magnus Pehrson.

Eldklotet Uwe Rösler trycktes in med framgång för att få fart på en slocknad låga, men det är klart att han aldrig var en man för en långsiktig lösning.

Malmö FF gick all in på den (i Danmark) omstridde Jon Dahl Tomasson.

Ingen visste om det var ett ess eller en nytt svagt kort på den här nivån.

Det blev högsta vinsten.

Först ett allsvensk guld.

Och nu Champions League.

Jon Dahl Tomasson har sannerligen stått för sin linje och inte vikt undan en millimeter från sin övertygelse.

Framförallt har han påvisat en synnerligen cynisk approach, en sådan som vi hör talas om ute på en kontinent som är långt från det mys-pys vi kan uppleva i allsvenskan med saft och kanelbullar på kansliet.

Och idag kan vi säga att han var det som Malmö FF behövde för att ta nästa steg i den utveckling de leder i Sverige.

JDT brydde sig noll om nostalgi och tryckte bort Behrang Safari från startelvan, han tog inga fångar när en klubbhjälte som Rasmus Bengtsson hamnade i konflikt, han tog in Anel Ahmedhodzic i en stor famn, valde sina danska spelare först och främst och gjorde Anders Christiansen till den givna ledaren.

Jag tror inte att det är ett omklädningsrum där spelarna funderar på att bjuda hem tränaren på fredags-tacos.

Men det är nog den typen av tränare som ett lag på den här nivån behöver.

Den högsta av alla nivåer, Champions League-nivå.

Jag vågar påstå att det funnits många fotbollskunniga - på alla olika nivåer - som gett upp hoppet och trott att det aldrig skulle vara möjligt för ett svenskt lag att nå Champions League igen.

Och i ärlighetens namn, sett till resurser, ekonomiska förutsättningar, ranking och liganivå så borde det knappt vara görbart.

Sätter vi oss ned inför ett CL-val för att syna lottningar och eventuella motståndare så kan vem som helst räkna ut att det krävs smärre mirakel för att lösa det.

Det stora med Malmö FF:s avancemang den här gången är att de tog sig hela vägen in i finrummet för att de var bättre än sina motståndare.

Rangers borde knappt vara realistiskt, ekonomi-dopade Ludogorets med extremt mycket större budget var och är klart bättre än de flesta ville göra gällande; MFF gjorde bulgarernas mästare sämre.

För det var en stökig och mentalt påfrestande match i Razgrad för Malmö FF.

Och ett bevis på att alla matcher lever sina egna liv i europaspelet.

Avgörande VAR-beslut som gick emot, Johan Dahlin ut skadad för debutanten Ismael Diawara, livsfarliga hörnor som kunde studsa hur som helst och sådant som gav en feeling om att det här skulle sluta illa.

Det var en styrka att lösa matchen som Malmö löste den.

Nu står vi inför en lottning på torsdag i Istanbul där hela Europas stora kanoner ligger i potten och ett allsvenskt lag finns med som motståndare till Real Madrid, Bayern München, Juventus, Manchester City, you name them.

Det är såklart bra för Malmö FF.

Men det är självklart också exakt den boost som svensk fotboll behövde.

Det omöjliga är möjligt, det borde betyda så mycket för alla andra.