EKWALL ser en ny X-factor i MFF – ett guldvapen i elfte timmen
Utskällda, nedtryckta och mitt i ett tryck där vindarna börjat blåsa så snålt och kallt som de bara kan göra i Malmö.
Då reste sig Malmö FF.
1-0-segern mot AIK och det känns som om MFF är tillbaka i matchen igen – av flera skäl.
Det var Malmö för hela nästan hela slanten i första halvlek. Och det där “nästan” handlade om den chans som AIK skapade precis i inledningen, för den var sylvass.
Zachary Elbouzedi fick läget långt inne i straffområdet, men Johan Dahlin kunde parera på mållinjen.
Sen tog AIK:s offensiv slut.
Som den så ofta kan göra.
Passivt, lite ängsligt och i grunden med en lite för stor tro på att den egna defensiven ska räcka i längden.
Den låga utgångspunkten och den väldigt avvaktande modellen passade MFF perfekt.
Då fick spelare som Christiansen, Pena och Nalic kommandot till skänks och det tog de gärna emot.
För det var mumma för den typen av spelare som älskar att ha bollen mycket och gärna i lugn och ro.
Pena visade sin förväntade klass för första gången, Christiansen var så bra som han kan vara och Nalic snillrik, påhittig i ständig jakt på öppningar.
Och när Malmö FF fick trycka på med bollen från alla håll – inte minst via Martins Olssons vänsterfot – så föll AIK allt längre ned i famnen på Kristoffer Nordfeldt i egen målbur.
Det gav MFF större och enklare möjligheter till återerövring – till slut gav det också 1-0.
Veljko Birmancevic mötte upp för en kort frispark på vänsterkanten utanför straffområdet och klippte in den stillastående i en smart båge mot Antonio Colak.
Kampen om bollen var så nära mållinjen att när ingen fick träff seglade bollen hela vägen in i mål.
AIK med ett mål i baken, på bortaplan…då är det inte mycket som brukar tala för Bartosz Grzelaks lag.
Något behövde AIK göra.
Som att vinna närkamper, titta framåt i planen och få grepp på mittfältet.
Möjligen kom en öppning när Nabil Bahoui dunkade en frispark i huvudet på Christiansen.
“AC” fortsatte förvisso halvleken ut, men tvingades lämna in (säkerhetsåtgärd) i paus.
Och vill man “slippa” någon spelare i Malmö så faller förstås valet alltid på Christiansen.
Nu handlade det inte bara om det, förstås, för AIK kom ut med ett annat mod och en helt annan frenesi, men det blev en aning lättare att sätta lite tryck på MFF.
AIK gjorde ett försök och snickrade ihop sin bästa halvlek på bortaplan sen väldigt lång tid tillbaka.
I viss vetskap om att Malmö aldrig känt sig riktigt ryggt med 1-0 den här säsongen. Samt det faktum att MFF sällan håller nollan.
Jon Dahl Tomasson insåg faran och valde att ladda lite mer defensivt, in med Niklas Moisander och Oscar Lewicki för att täta de himmelsblå hål som blev större och större.
Samtidigt som AIK fick bra bett på sina byten med Yasin Ayari och Henok Goitom.
Men det räckte inte hela vägen fram för gästerna som inte har den offensiva kraft som krävs för att penetrera tillräckligt vasst.
Dessutom skulle Malmö haft en straff (den var solklar, åtminstone på TV-repriserna) när Colaks tröja stod som en strut i Erick Otienos hand i samband med att Malmö-forwarden skulle lägga in bollen i tom bur.
För Malmö FF var det ett lyft som de behövde.
Dels var det en match de var “tvingade” att vinna, dels var det ett efter en halvlek där de bjöd på en fotboll de inte varit i närheten av på väldigt länge.
Dessutom såg Malmö-fansen Sergio Pena trampa igång och där har de en spelare som efter skadebekymmer kan göra skillnad i guldstriden.
I den befinner sig AIK fortfarande förstås, men de har fler borta- än hemmamatcher kvar och de måste vända den usla bortastatistiken om de överhuvudtaget ska ha en chans.
Just nu finns det inte mycket – om än något – som tyder på det.
Och bakom smyger helt plötsligt Hammarby och flåsar AIK i nacken.
Den här allsvenska guldstriden slutar aldrig att förvåna.
Snart bara fem omgångar kvar.
Vad kan hända?
Allt, känns det som.
Den här artikeln handlar om:
