Erton: ”Hade ingen aning om snubben”

STOCKHOLM. I går tog Djurgården årets första allsvenska vinst. Vid sidan av satt en halvskadad Erton Fejzullahu. Anfallaren som alla trodde skulle leda Djurgården i år. FotbollDirekts Mårthen Bergman har träffat Erton för en timmes intervju. Det blev ett samtal om att hantera press, undvika ångest och första mötet med Zlatan Ibrahimovic.
– Jag hade ingen aning om vem snubben var, säger Erton.

Erton Fejzullahu. En kaxig snackpåse med mer – och ofta fel – attityd än vad han har fotbollstalang.
Ett stort ego som bryr sig om sig själv och sin egen karriär mer än om lagets framgångar. Någonstans där låg min förutfattade bild om Djurgårdens 25-årige stjärna efter bara ett fåtal korta ”mixed zone”-intervjuer.

Flera fotbollsintresserade vänner skrev också under på det. Men efter ett timmeslångt samtal med anfallaren som inför säsongen hade hela Djurgårdens resultat på sina axlar, så revideras den bilden något kopiöst.

Erton är inte alls kaxig. Han har en stark tro på sig själv, en befriande ärlighet, en stor glimt i ögat och är i själva verket en såväl ödmjuk som känslosam person.

Erton föddes i Pristina, forna Jugoslavien, nuvarande Kosovo. När han var fyra år flyttade familjen till Karlshamn. Han växte upp med mamma, pappa, två systrar och en storebror.

– Min familj har alltid varit prio ett. Mina föräldrar har alltid stöttat mig utan att pressa mig. Det bästa har varit att de inte var så fotbollsintresserade, och det tror jag har varit en stor fördel till att jag har blivit den jag blivit. Jag har fått göra mina egna val och ta min egen väg. Jag har själv valt fotbollen, och de har ställt upp och skjutsat och hämtat men aldrig kunnat säga att ”du ska göra såhär eller fokusera på de här grejerna” eftersom att de själva inte haft något intresse av fotboll. De har aldrig kritiserat mig utan bara varit positiva, berättar Erton där vi sitter mittemot varandra i varsin soffa i Djurgårdens lokaler vid träningsanläggningen Kaknäs.

Är Karlshamn hemma?
– Jo, jag har ju bott där i 16-17 år så, det kan man säga. Mamma och pappa bor kvar där, så på ett sätt är det hemma. Men det är inte där jag ser mig själv i framtiden… Jag hade velat bo i USA, Los Angeles, jag tror jag passar in bättre där än i ett litet torp i Blekinge.

Hade du en bra uppväxt?
– Inte så att vi levde i lyx, vi levde som alla andra invandrare i det området. Men pappa och mamma försökte alltid kämpa så att vi skulle få det vi ville, de gjorde det verkligen för oss och försökte alltid lösa saker. Den kärleken har jag alltid haft och jag försöker ge tillbaka så mycket jag kan.

Foto: Johanna Lundberg (www.johannalundberg.net)

Han började spela fotboll först vid nio års ålder.
– Jag började spela mycket på rasterna i skolan, det var många som ville locka med mig till laget, Högadal, men jag diggade inte det av någon anledning. Men tillslut så övertalade de mig så jag gick och körde två träningar. Men sen slutade jag för jag tyckte inte att det var lika kul som på rasterna. Där fick man ju göra som man ville.
– Men tränaren i Högadal övertalade mig, han skulle hjälpa mig med allting runtom, fixa skor som jag skulle få gratis och så…
– Sen efter bara någon träning sa han åt mig att vi skulle åka på en cup och att han jättegärna ville ha med mig. Jag var fortfarande lite osäker men tänkte att jag väl kunde ge det en chans och testa cupen. Vi åkte dit, bodde i ett klassrum och… det var nog det som gjorde att jag fastnade, det blev så härlig gemenskap och jag fick massa nya vänner direkt. Vi hade roligt, var uppe och härjade i klassrummet med våra sovsäckar och luftmadrasser och gjorde hyss. Just det fastnade jag för. Sen kom vi tvåa i cupen, jag gjorde rätt så många mål och jag kände mig viktig, fick de härliga kramarna från lagkamraterna och sånt.
– Så jag fortsatte och kände efter varje träning att jag var bra och jag fick hela tiden uppmuntran av coachen. Jag kände att det här kan ändå utveckla sig till något stort.

Men det krävdes något mer för att Erton skulle påbörja den riktiga satsningen. En förebild.
– Vid 13-14 så kände jag mig ändå bättre än många andra. Då kändes det att det finns möjligheter att bli något. När jag väl såg Zlatan, vad kan det varit, 2001? Då fick vi biljetter från tränaren och han sa att vi ska titta på Zlatans avslutningsmatch, Då var det Malmö FF mot en klubb i Ronneby, Saxemara. Många spelare bara “wooow Zlatan!” men jag visste inte ens vem snubben var då. Jag följde inte tidningar och sånt, men jag tänkte att “man får väl åka med”.
– Så var jag där vid sidan av plan med massa andra ungdomar i min ålder. Så såg jag verkligen hur mycket de såg upp till honom, hur mycket han inspirerade. Jag blev en av dem. Då sa jag till mig själv att “fan vad nice att kunna vara den förebilden en vacker dag, att ungdomar springer in på planen och tar min tröja”. Det var just där jag bestämde mig i mitt huvud att ”nu är det bara att köra, det finns inget annat, jag ska också bli sån”. Sen dess har jag strävat efter det.

– Det jag gick igenom där… jag bestämde mig bara för att jag ska göra det. Den bestämdheten i mitt huvud och min kropp visade vägen vad som är rätt och fel och har påverkat alla mina val jag gjort i livet. Polare försökte få mig ut på nattklubb men jag höll mig hemma och tog hand om kroppen istället för att ta sönder kroppen, för jag tror att denna väg är den rätta för att nå mitt mål.
– Det var likadant när jag var en liten grabb. Jag tackade nej till mycket grejer, det var många som ville ha med mig på disco och sånt, men jag tackade nej till allt sådant. Jag var ute på gården och sparkade bollen på dörren, vaktmästaren fick byta glasfönster rätt så ofta där nere, men han köpte det, han gillade ändå mig så mycket så det var lugnt…

Redan som 14-åring började han spela med Högadals a-lag i division 4.
– Alltid efter träningarna med mitt pojklag så visste jag att a-laget tränade efteråt. Så jag stod alltid kvar och tricksade och ville impa på coachen. Jag frågade alltid honom om jag kunde få vara med och träna, då kollade han runt och svarade alltid ”nä, vi behöver inte fler man”. Så var det så, varje, varje dag och så tillslut så… alltså, han visste ju att han måste ge mig chansen någon gång. Så en dag så sa han att de behövde en spelare och att jag fick vara med.
– Då var jag riktigt liten alltså, jag tror jag var 14 år eller något. Så då fick jag deras träningskläder, de var så sjukt stora, jag var jätteliten då… Men jag fick vara med och impade rätt så bra, så jag började träna mer och mer med dem, kanske två pass i veckan. Det var en stor omställning, i pojklaget var jag överlägsen och gjorde 3-4 mål per match. Men i seniorerna förstod jag verkligen vad folk pratade om när de snackade om vikten av bra fysik.

Trots den stora omställningen fortsatte den unge Erton att gå sin egen väg.
– Man kanske blev tvungen att släppa bollen lite tidigare eftersom att jag föll rätt lätt i närkamperna.. men ändå så gjorde jag inte det utan jag tyckte om att dribbla där med. Det blev ju så att de började kalla mig lill-Zlatan i Blekinge för de såg massa likheter… jag har faktiskt en rolig bild här.

Foto: Johanna Lundberg (www.johannalundberg.net)

Han tar upp sin mobil och börjar bläddra bland bilderna innan han visar upp en ”Lika som bär”-bild på Zlatan och sig själv där båda ler från örsnibb till örsnibb.
– Det blev ju en cool grej, massa artiklar i Blekinge läns tidning… nye Zlatan hit och dit. Visst man tog det med en klackspark men det kändes ändå lite coolt att, ouff, det kan ändå finnas något i det. Men… ja, han är såpass stor nu att det är svårt att jämföra sig med han. Men det var ju kul i den åldern när man var ung, man kunde visa artiklar för vänner, ey, kolla! Det var extra motivation. Jag försökte gå hans väg, jag visste att han hade haft många motgångar men ändå höll sin väg och sin bana och gjorde det bra hela tiden.

Ryktet om ”den nye Zlatan” spred sig fort och efter att ha varit en av cirka tiotal killar som återkommande, under diverse lov, tränade med Malmö FF fick FC Köpenhamn upp intresset för den då 16-årige Erton.
– Jag var där och gjorde en träning med juniorlaget. Tränaren frågade om jag kunde träna dagen efter också så jag åkte tåg, tre timmar, hem till Karlshamn och sen dagen efter tre nya timmar till Köpenhamn. Efter den andra träningen ville han att jag skulle träna med b-laget, så de ordnade ett hotellrum och dagen efter var det dags. Jag gjorde precis vad jag ville den träningen och efteråt ville de skriva kontrakt.

Och vilket kontrakt sen.
– Det jag fick i lön då, när jag var 16-17 var väl vad en allsvensk snittspelare har i dag. Malmö ville också ha mig men när Köpenhamn, med sin storhet som klubb, sin akademi, ungdomslaget och den jättelönen i den åldern. Det gick inte att tacka nej.

Hur var det att flytta till eget boende och nytt land i den åldern?
– Det var mycket ensamt, tomt.. jag saknade familj och vänner. Då kände jag att nu är det på allvar. Innan hade man ändå allting runtom och ”haha hihi”, men nu var det mycket ensamtid och det var ju inte så att polarna hade råd att komma till Köpenhamn varje dag och chilla med en.
– När man fick ledighet kom man tillbaka till Karlshamn och hängde i skolan och träffade polarna. Då kände man sig som ett proffs ändå, jag hade mer betalt än vad en lärare i skolan hade, och mina polare gick i skolan. Men en vanlig vardag så kändes det mest tufft och jobbigt, men man måste följa sin väg och kriga på.

Erton var en av tre ungdomsspelare som fick chansen att träna med a-laget under en längre period.
– De behövde ha in tre spelare från b-laget som skulle träna med dem och då valde coachen mig, Michael Laudrups unge (Mads Laudrup) och en snubbe till. Då fastnade jag för den bilden jag fick av stämnningen där. Det var en härlig bild.. de hade verkligen kul de här grabbarna. Det var annorlunda att komma från reservlaget, där vill alla upp och spelar för sig själva. Nu var det mer roligt, folk drev med varandra, varje träning under smålagsspelet tävlade man om att det förlorande laget skulle gå till kiosken och köpa dricka. Det var roligt och avslappnat, men samtidigt seriöst med hög kvalitet.

FC Köpenhamn var under den här perioden väldigt bra och slog bland annat Manchester United i Champions League. Tobias Linderoth och Marcus Allbäck var två av stöttespelarna.
– Då när jag kom dit så var det mycket fysikträning, jag var riktigt kort innan men så började jag växa och jag fick pumpa till mig. Men jag var lite nervös, det var ändå spelare man hade sett upp till. Allbäck, Linderoth, Jesper Grönkjaer hade kommit tillbaka från Chelsea… det var riktigt stora namn.

Foto: Johanna Lundberg (www.johannalundberg.net)

Tog Linderoth och Allbäck hand om dig?
– Inte Allbäck, då tyckte jag han var kaxig, det är han inte i dag. Linderoth var mer den som gjorde det. Han kom och presenterade sig. Mackan var lite kaxig och gick bara fram och sa ”Tja. Mackan.” och sen var det inget mer med det. Han försökte väl hålla sig attityd uppe… men Linderoth var väl den mer ödmjuka av de två.

Har du påpekat det nu när du och Mackan träffats i landslaget?
– Haha, ja, jag har faktiskt sagt det till han… men han mindes inte det.. han sa bara att det var så längesen. Men det har blivit en rolig grej.

Det blev aldrig mer än en kvarts inhopp i en träningsmatch för FCK. Efter ett år lånades han ut till Mjällby.
– Det var min agent som tyckte att jag borde ta chansen att vända hem till superettan för att få speltid på seniornivå. Jag var först och besökte Öster men vi kom inte överens så då frågade han om jag inte kunde träna med Mjällby. Men det var jag inte alls så intresserad av för under den tiden jag var i Högadal och spelade ungdomsfotboll så hade Mjällby aldrig hört av sig till mig eller ens velat ha mig. Jag tyckte det var lite skumt.
– Men min agent övertalade mig. Mjällby skulle till Cypern i tio dagar och han sa att det väl vore skönare att dra ner dit än att fysträna med FCK, så kunde jag ta beslutet när jag kom hem därifrån. Så jag följde med och direkt när vi kom tillbaka så sa Mjällby ”vi vill ha dig”. Så de lånade mig i ett år.
– Jag tänkte att jag kanske blev tvungen att ta två steg tillbaka för att kunna ta tre framåt. Det var ändå 3000 pers på matcherna istället för 500-600 som när FCK:s reserver spelade. Så det var ändå mer hajp i Mjällby. Sen kunde jag bo hemma hos familjen igen, då blev det ändå lite lättare.

Det blev två och en halv säsong i Mjällby innan klubbarna flockades kring Erton som 2009 gjorde 13 mål de 14 första superettan-matcherna. Helsingborg var en av flera allsvenska klubbar som visade intresse, men Erton tog steget till holländska Eredivisie och NEC Nijmegen.
– Jag skrev på precis veckan innan säsongen startade och var inte tilltänkt att starta. Sen sålde de en spelare dagen innan och tränaren frågade mig ”är du redo att ta platsen?”. Jag hade ju mest tänkt att ”det vore kul att hoppa in en kvart” men sa att absolut så kör vi på det.
– Vi mötte Feyenoord borta, lite annat än Strandvallen, och jag ställdes mot Giovanni van Bronckhorst. Jag var högerforward och han var vänsterback. Honom hade jag ändå sett en del i Barcelona och Hollands landslag. Så sa tränaren “bara gå ut och gör vad du vill… du har inget att skämmas över”. Så jag kände “fuck it” och sen gick jag ut och gjorde precis vad jag ville och det gick sjukt bra alltså. Jag körde honom precis som jag ville. Det var den bästa matchen jag gjorde där.

Minns du vad du kände efteråt?
– När man kom tillbaka till hotellrummet och såg highlights så… då kändes det verkligen proffsigt.. ouff nu är man utlandsproffs. Då hade jag ändå nått en bit mot målet jag krigar för. Det var en sjuk känsla. Snacket om ”den nya Zlatan” började ganska tidigt där också. Jag gjorde någon sjuk grej efter fem-sex minuter i debuten, någon fint eller något och publiken blev helt ”hey heh hey, vem är det där?” och började kollat upp mig och så. Så det var rätt mycket snack i början.

Första tiden i Nijmegen gick bra. Sen bytte klubben tränare och Erton hamnade i frysboxen.
– Jag sa till min agent när vi snackade att jag är bättre än dem och dem och dem, det jag säger stämmer annars hade jag inte sagt det. Så det är konstigt att jag inte fick spela, trots att jag presterade på träningarna och kämpade på utan att gnälla.

Började du tvivla på dig själv?
– Nej nej, självklart inte. Mitt självförtroende är svårast att bryta ned, när det gäller fotboll är jag självsäker för jag vet vad det handlar om. Om det däremot är något som inte är min grej så har jag inte alls samma självförtroende. Men inom fotboll så vet jag vad jag kan.
– Det var frustrerande men jag fick lära mig mycket, och det är den biten jag är mest stolt över, att jag blivit starkare mentalt. Det går dåligt för alla någon gång. Nu när man läst om Zlatan och pratat med honom och så, så vet mant att hans första period i Holland också var dålig och han fick värsta kritiken. Han kostade nio miljoner euro och var bänkad, men han gick igenom det. Alla kommer ha sina tuffa perioder. Än i dag vet jag att jag är stark mentalt, går det emot är det bara att kämpa, för chansen kommer komma någon gång.

Foto: Johanna Lundberg (www.johannalundberg.net)

Efter sex månader i Holland och sex månader på lån till danska Randers som hamnade Erton tillslut i Mjällby igen.
– Jag tänkte att, aight, nu är vi här igen, dags att ta två steg tillbaka för att ta tre framåt igen.

Stegen gick fort. Efter sex knackiga matcher 2011 inledde Erton 2012 strålande och gjorde sex mål och två assist för Mjällby under våren. Några matcher dominerade han fullständigt och Djurgården, med Magnus Pehrsson i spetsen, bestämde sig för att ta anfallsstjärnan från landsbygden till storstan under sommaren 2012. Det blev braksuccé och Erton sköt sju mål på 13 allsvenska matcher för Djurgården.
– Jag blev extremt bra omhändertagen och välkomnad. De var väldigt tydliga med att de ville ha mig och jag har alltid känt mig viktig här och betydande här. Det som gör att det blir extra roligt är att jag blir en viktig bit i laget. Känner jag mig inte betydelsefull är det inte kul att spela.

Omställningen till en storstad passar honom som handen i handsken.
– Det var mycket avundsjuka där nere (Mjällby). Sticker man ut för mycket så blir det mycket skitsnack. Det är helt annorlunda här. Här ska det finnas profiler, och här dömer ingen mig på det sättet. Tidigare har jag känt att folk dömer mig som kaxig utan att ha träffat mig.

Undertecknad känner sig träffad, utan att Erton vet om det.
– Jag har kört min grej hela tiden, även om det har irriterat folk. Har folk åsikter eller kritik mot mig så får det vara så. Jag står på mina egna ben och jag står för det jag säger och gör.

Hur ser du på att många förväntar sig att du ska ”leda” Djurgården?
– Jag är inte efterbliven, jag läser tidningar och så. Ibland tycker jag det går överstyr, vi är elva på planen, hade jag spelat själv är jag ganska säker på att jag hade förlorat. Förlorar vi så förlorar vi som Djurgården, och vinner vi så är det inte jag som har vunnit, utan Djurgården.

Hur hanterar du pressen?
– Visst ibland är saker och situationer svåra. Men det är bara att ta det lugnt. Vi är fotbollsspelare, det är ett drömjobb som alla fotbollsintresserade vill ha.
– Det är tråkigt att missa en straff eller förlora en match, men man måste förbereda sig så bra som möjligt så man inte får den där ångesten kring spelet. Ångest är det jobbigaste som finns. Jag är inte sådan som går runt och flabbar direkt efter en förlust, men man måste ha distans, annars blir det för jobbigt och man tar sig aldrig ur det ifall det går dåligt.
– Folk säger talang hit och talang dit. För mig är inställningen det som kan vara talangen. Bestämdheten. Jag sa till mig själv när jag var liten killen att ”jag har inget att falla tillbaka på… inget att stå på. Inget att stå på? Aight, då ska jag bli fotbollsproffs. Detta är min väg att klara mig i livet och den väg jag måste leva”. För mig fanns det bara en plan A, det fanns ingen plan B.

Hur länge blir du kvar i Djurgården?
– I min egen värld, max ett år. Jag vill att klubben ska få riktigt bra pengar. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om sådant men Djurgården har trott på mig från första stund, tagit hand om mig och gett mig det utrymme jag behöver. Jag vill betala tillbaka.

Foto: Johanna Lundberg (www.johannalundberg.net)

Så var det ju det där med Zlatan-liknelsen. Erton blev uttagen till landslagets januariturné och målade i debuten mot Nordkorea.
– Det var kul. Det var första januariturnén och ett väldigt trevligt samtal att få. Då kände jag att, ouff, jag klarar ändå av målet jag hade innan jag skrev på för Mjällby. Det blev en lättnad med mål i första matchen. Det var snyggt faktiskt, folk skrev inte alls så mycket om det faktiskt. Hade Mr Z gjorde det hade folk fortfarande skrivit om det, säger han och skrattar.

När Alexander Gerndt sen tackade nej till truppen som skulle möta Irland i VM-kvalet så fick Erton ersätta.
– Nu var de med de riktiga grabbarna. Allbäck ringde och berättade det efter en cupmatch. När Gerndt tackade nej så hade jag det på känn.

Hur var då mötet med spelaren som fick dig att bestämma dig för att satsa på fotbollen?
– Han var en stor del av det hela. Att få träffa honom och vara lagkamrat med honom. Klart att det var lite nervöst dagen innan men väl på planen sen, det är inte så att man kan springa runt och digga andra spelare. Det var hur kul som helst i alla fall, det är inget att hålla igen med.
– Snubben satt och käkade vid samma bord, och spelade på samma plan, snackade med en… det var förstås en riktigt cool känsla. Men efter några dagar smälter man in i det, han var en i laget och jag var en i laget.
– Sen blir omgivningen på ett visst sätt runt honom, han är en speciell människa, inte vem som helst. Han har en energi och en auroa som inte många andra har, man vill vara bra när han är på plan, man vill han ska se en och applådera.

Pratade ni mycket?
– Så mycket samtal blev det inte. Jag är inte den som springer efter och försöker klämma mig in, då blir det bara fel. Vi snackade när det fanns tillfällen.

Erton flinar.
– Men han applåderade mig faktiskt en gång. Jag gjorde ett snyggt mål när vi körde internmatch på träning, han var i andra laget men ställde sig ändå och applåderade. Det var en cool känsla.

Erton om…

… sitt fotbollsintresse?
– Jag ser bara de stora matcher, El clásico, derbyn i Premier league, ja, typ så. Annars är det inte så mycket. Jag har alltid varit rädd att man kommer till punkten då det blir för mycket fotboll, att det bara handlar om fotboll. Självklart kan jag titta när en nära vän, som Moestafa El Kabir, spelar. Men jag sätter mig inte och kollar på vilket match som helst.

… sin förebild?
– Floyd Mayweather. Han är en riktig vinnare och obesegrad i 40-50 matcher. Så jävla kaxig, nästan överkaxig, men med all rätt. Han kan säga vad han vill för ingen får ner honom.

… den bästa han har spelat med?
– Niki Zimling. En riktigt sjuk fotbollsspelare. Hade han bestämt sig gick det inte att ta bollen av honom. Komplett spelare. Sen så har ju inte Zlatan och jag spelat tillsammans… än.

… vilka som har betytt mest för honom?
– Min familj. Sen har jag min första tränare Thomas Sandström som verkligen ville få mig att vara med, han såg att jag hade något speciellt som han inte hade sett. Jim Tingström har också betytt mycket. Han var tränare då men satt i kansliet, Högadalsstugan. Där hängde jag mycket och snackade fotboll och han hjälpte mig med ekonomiska grejer. Behövde jag tre par skor så fixade han alltid fem. Han fick en att hålla sig borta från det kriminella och han löste saker till mig. Han är verkligen en människa jag sett upp till länge och respekterar jävligt högt.