”Handlar förstås inte bara om Roland Nilsson, utan om Mild”

Det här handlar förstås inte bara om Roland Nilsson, utan om Håkan Mild.

Mild togs tillbaka till Kamratgården för att få återupprätta nån sorts sportslig heder åt det IFK Göteborg som varit starkare som varumärke än fotbollslag de senaste åren.

Därför var det ingen skräll att Rolle fick gå, för nu har Mild dukat bordet åt sin egen favorit.

Micke Stahre var ingen högoddsare, där han satt på den norska vischan och tvingades i hysterisk norsk karantän så snart han hade varit hemma i Göteborg en timme för att säga hej till familjen.

Håkan Mild har alltid haft ett gott öga till Stahre, det är ingen hemlighet att Mild aldrig förstod varför Mats Gren kickade stockholmaren 2014.

Huruvida Mild inte var förtjust i sin gamle landslagskamrat Rolle Nilsson vet jag inte, men det var inte hans rekrytering, aldrig hans val.

Mild vill sätta sin prägel, bygga sin grund och när resultaten sviktade tog han den chans som han kanske gick och väntade på.

Jag är inte ens säker på att sportchefen Pontus Farnerud trodde att Nilsson var rätt man från början, för Farnerud hade helst velat behålla Poya Asbaghi.

Det var andra i IFK Göteborgs maktstruktur som tvingade Asbaghi att gå och som kände att Roland Nilsson var den som var rätt.

När Farnerud sa de klassiska sportchefsorden “han klickade i samtliga rutor” så tror jag han gjorde det för att han behövde säga så, vad skulle han annars säga?

Nu gjorde Rolle Nilsson det som alla visste att han skulle göra, gick tillbaka till ruta 1, cementerade en försvarsgrundfilosofi och det skulle räcka för att rädda ett nytt kontrakt.

Men sen då? Framtiden?

Den frågan har det funnits all anledning att ställa när det gäller IFK Göteborgs A-lagsverksamhet på denna sidan 2010.

Finns det nån jävel som har tänkt längre än runt om hörnet?

Ja. möjligen när det gällde Poya Asbaghi, men när tålamodet tog slut så klev investerare in och tyckte att något måste hända. 

Det gick ju sådär. Den här gången också.

Därför är Håkan Milds entré så nödvändig för att få ordning på IFK Göteborg.

Han kommer inte vika ned sig för andra krafter, han kommer köra sitt race. Rolle Nilsson-avskedet är bara en del i en omfattande renovering.

Det har till viss del handlat om vilken bedrövligt grådassig DDR- fotboll som IFK Göteborg valt att spela; herregud, fans gick ned i spagat efter poängen senast mot Djurgården, som om Blåvitt hade bjudit på ett färgsprakande fyrverkeri.

Men mest handlar det nog om visioner i stort.

Hade Roland Nilsson en glöd som brann? Det kändes inte riktigt så, va?

Var det rätt man att inspirera ett lag till stordåd i en jakt på europeisk fotboll igen? Svårt att föreställa sig ändå.

Det går att ifrågasätta hans val av att låta Marek Hamsik springa omkring som en skyttegravssoldat mot Kalmar FF, men å ena sidan hade Nilsson extrem otur med skador och å den andra var inte Hamsik det lyft som många hade hoppats.

Efter EM kliver Oscar Wendt och Marcus Berg in. Jacob Johansson och Calle Johansson är tillbaka. Och Patrik Karlsson Lagemyr går mot en comeback. Med mera, med flera.

Det smörgåsbordet får nu Roland Nilsson aldrig ta del av.

Istället är det dukat för Micke Stahre och det har sällan varit mera “rätt läge” än detta att kliva in i IFK Göteborg.

Och dessutom veta att han är en tränare som har full stöttning hela vägen av han som bestämmer och som har stakat ut en ny framtid.

På så vis är det Håkan Mild – mer än någon annan – som ska föra IFK Göteborg tillbaka till toppen igen.

***

Vi gratulerar Hammarby till klubbens första titel i Svenska Cupen.

Straffar, förvisso, men i långa perioder en kontrollerad match av Stefan Billborns lag mot ett Häcken som alltmer framstår som en gåta,

Men det var knappast någon högre kvalitet som bjöds på Tele2, tvärtom en av de svagare cupfinaler jag sett med ett stundtals bedrövligt passningsspel.

Sen går det inte att göra mycket mer än att vinna och det rådde inga som helst tvivel om att Bajen var det överlägset bästa laget.

Och jag har full förståelse för den glädje som strålade från spelare och fans, det är ju givet sett till hur pandemisäsongerna sett ut och till det faktum att detta var storklubbens blott andra titel genom alla år.

Så vad betyder då en cuptitel?

Ja, för stunden en hel del och efter sommaren möjligheter i Europa.

Men upprymdheten är också en färskvara.

IFK Göteborg blev cupmästare förra året, som en liten påminnelse.

Det var kul så länge det varade, men det var inte till mycket hjälp när resultaten aldrig kom i allsvenskan.