Blåvitt, jag hoppas jag har helt fel

Man kan säga mycket om IFK Göteborgs värvning av Kolbeinn Sigthorsson. Som att det är en riktig rövare.

Att den osar desperation.

Och att sannolikheten för succé känns  – hmmm, ja, långt borta.

För det första. Som om IFK Göteborg behövde bygga på truppen med lite extra rutin så kommer nu alltså den isländske anfallsveteranen att ansluta inför säsongen 2021.

Nyförvärvet tar då plats i Blåvitt tillsammans med relativt ny(åter)anlända Mattias Bjärsmyr, 35, Pontus Wernbloom, 34, Sebastian Eriksson, 31, Jakob Johansson, 30.

Vi kan väl ana att satsningen på de egna unga talangerna kanske inte är prio ett under 2021.

Heller.

För det andra: Vad alla dessa fina spelare, ja, några av dem är till och med välförtjänta legendarer i klubbar och respektive landslag, har gemensamt är att det var ganska länge sedan de var just på någon slags hög nivå i karriären.

Vad mer de har gemensamt är att alla (med undantag av Bjärsmyr) har dragits med svåra skadeproblem under de senaste åren, vilket givetvis bidragit till att kvaliteten på spelet inte motsvarat högt ställda förväntningar.

Jag talade för inte så länge sedan med nye klubbdirektören Håkan Mild som då upprepade en cykel IFK Göteborg vill åt - växa upp och utbildas i Blåvitt, ta sig ut i Europa för att sedan komma tillbaka på karriärens höst och hjälpa till med att utbilda nästa generation spelare - stämmer väl in på spelare som Wernbloom, Eriksson & co.

Men hur passar Kolbeinn Sigthorsson in den cykeln?

Jag satt ner med den isländske skyttekungen under AIK:s läger i Marbella för ungefär ett år sedan. Sigthorsson är en oerhört sympatisk person, proffsig och han talar sannerligen klarspråk i intervjuer. Något han kanske lärde sig av de tydliga holländarna under sin framgångsrika tid i Ajax.

Som när Kolbeinn sa till mig: 

- Om jag är frisk och laget spelar bra så är jag hundra procent säker på att jag kommer att göra massor av mål.

Nu blev det inget av detta under 2020.

30-åringen var inte frisk. 

Och han gjorde exakt noll mål på 18 allsvenska matcher (fem starter).

Sanningen är att islänningen istället blev en belastning då varken Rikard Norling eller Bartosz Grzelak kunde räkna med honom på planen, vilket innebar ett enormt slit på Henok Goitoms 35-åriga kropp.

Och lägg därtill en lön som skulle kramas ur en redan pressad ekonomi.

AIK bommade svårt med Kolbeinn Sigthorsson, men nu är IFK Göteborg alltså beredda att rulla tärningarna.

Att det bor massor av fotboll och internationell erfarenhet i Kolbeinn Sigthorsson, det kan man se med blotta ögat. Men även när han spelade på hyfsat regelbunden basis i AIK så var anfallaren sällan nära de heta målchanserna.

Sanningen är ju att Sigthorsson inte varit hel och frisk på många år, och att det mesta talar för att storhetstiden sedan länge är passerad.

Sanningen är att Blåvitts värvning - som bara löper över 2021 och kanske är ekonomisk försvarbar - är en gigantisk chansning.

Nu är jag en god människa (nåja), och jag önskar (nästan) alla väl. Speciellt personer jag stött på som uppträtt korrekt och trevligt.

Så jag hoppas att jag har helt fel i fallet IFK Göteborg och Kolbeinn Sigthorsson.

Men kan man lite spelat bakom kulisserna och hur galet gärna klubben ville åt IFK Mariehamns forwardstalang Albion Ademi (som nyligen valde Djurgården) så är känslan att detta är en affär gjord i desperation.