Danielsons debut är unik – och intressant på många sätt

Ni minns stormen inför Janne Anderssons förra landslagssamling?

Då idiotförklarades förbudskaptenen i vissa kretsar för att han inte tog ut Djurgårdens mittbacksbjässe Marcus Danielson i truppen.

Den här gången blåste det orkanvindar, men i en helt annan debatt.

Och Danielson kunde smyga med på resan till Malta utan att det egentligen syntes eller hördes någonstans.

Sen rasslade det till här nere på den soliga sandön.

Pontus Jansson alltså skadad, Victor Nilsson Lindelöf sparas såklart till Spanien och Filip Helander med skadekänningar.

Och…simsalabim…rätt in med Danielson från start, vid sidan om lagkaptenen Andreas Granqvist.

Jag kan känna att det är rätt häftigt i flera avseenden, dels för att det ska bli spännande att se Danielson i den här omgivningen på internationell nivå och dels för att han nu är ett levande bevis på att du inte behöver vara bäst i världen när du är tolv år för att nå ditt stora mål.

Eller ens när du är 19, 23 eller 27.

Marcus har hunnit fylla 30 år.

Han har gjort ett några fåtal U17- och U19-landskamper under sin karriär.

Han fick aldrig riktigt chansen i Helsingborgs IF för drygt 10 år sen. Han fick ta svängen via Västerås SK till GIF Sundsvall och när han värvades till Djurgården förra året, betraktades han av många som ett komplement till Jonas Osson och Erik Johansson (Berg).

Nu är han A-landslagsman.

I en ålder då väldigt många fotbollsspelare på elitnivå har börjat fundera på att trappa ned.

Det är svårt att inte glädjas åt att det fortfarande finns plats och möjlighet för en late bloomer, även på landslagsnivå.

Jag har inte hittat några siffror, trots idogt letande på nätet, men i modern tid måste Danielson vara en av landslagets äldsta debutanter i en tävlingsmatch.

Som en jämförelse, på tal om hur ovanlig det är att debutera i 30-årsåldern:

AIK:s Gunnar Casparsson är Sveriges äldsta landslagsdebutant. Han var 33 år och 7 månader när han gjorde sin enda landskamp mot Polen.

Det var 1926!

Jag dristar mig till att hävda att Marcus Danielsons A-landslagsdebut därför är lite unik i sitt slag.

Åtminstone i dessa tider.

Och i förlängningen är Marcus ett bevis på att en fotbollsspelare inte behöver betrakta sig som slut om framgångarna inte har kommit tidigt.

Han är ytterligare en som med all tänkbar tydlighet visat att det inte finns någon exakt formula för vad som formar en spelare på bäst sätt.

Det är möjligt att det finns de som drar nytta av att vinna oändligt antal Gothia Cup i ett ihopvärvat 10-årslag med sex träningar i veckan.

Och jag dömer inte alls någon eller något, hävdar inte att det är fel, vare sig med det eller med elitsatsande akademier där kidsen riskerar att kastas ut när de är just BARN.

Det jag säger är att det inte alltid behöver betyda ett skit, inte för de som anses vara underbarn, inte heller för den som inte betraktas som tillräckligt bra.

Marcus Danielson har dessutom gått en ännu snårigare väg, han var väldigt lovande när han kom fram som ung spelare men körde sen fast i nån sorts mellanskikt, som du ändå får säga att fem år i Gif Sundsvall är när du är runt 25 år.

Men vill du, så kan du. Ibland.

Ingenting behöver vara omöjligt i en fotbollskarriär.

Ikväll står Marcus Danielson, 30 år, i landslagets gula dress på en sliten fotbollsarena utanför Valletta och är ett levande bevis för det.

FOTNOT: Sveriges startelva mot Malta, enligt uppgifter i Aftonbladet: Olsen - Lustig, Granqvist, Danielson, Bengtsson - Larsson, Ekdal, Olsson, Forsberg - Berg, Quaison.