”Jag kommer att älska Djurgården i hela mitt liv”

LINKÖPING. Järnvägscafét i Linköping. Många Djurgårdssupportrar skulle nog mena att det inte är en värdig plats att intervjua Daniel Sjölund, och jag ska villigt erkänna att jag också är inne på den linjen där jag sitter och petar bland de smaklösa pannbiffarna och väntar på Daniel som är 30 minuter sen efter en oväntat lång träning.

Daniel ber om ursäkt för att jag har fått vänta, jag tänker att udda och udda blir jämnt på grund av valet av intervjuplats, och medan kaffet hälls upp pustar den 29-årige ålänningen ut medan han sjunker ner – nåja – i stolen.
– Riktigt hård träning i dag. Först spel och sen en jäkla massa springande. Det känns.

Han har efter två SM-guld, två cup-guld och 205 allsvenska matcher för Djurgårdens IF under tio säsonger i klubben nu landat i Åtvidaberg. Men mer om det senare, för vi ska börja det här reportaget om Daniel Sjölund där man oftast börjar saker, nämligen från början.

Som femåring inledde hans sin fotbollskarriär i IF Finströmskamraterna på Åland. Vid tio års ålder fortsatte det med spel i Mariehamn där han redan 13 år gammal fick spela i a-laget i finska division 2. Brommapojkarna fick upp ögonen för honom under pojklandslagsspel och en 15-årig Daniel Sjölund flyttade till Stockholm för att gå gymnasium och spela i Norrettan. Men han stannade bara ett halvår, för sen kallade West Ham.
– De hade ett juniorlag som hade vunnit mycket och a-laget hade precis slutat femma i Premier league. Det var en positiv trend i klubben, och till dess hade det bara gått spikrakt uppåt för mig så och jag ville testa mig själv, hur bra jag var. Det var ett naturligt steg, säger Sjölund.

Det gick som tåget även i West Ham. Sjölund var med om att vinna U19-serien och han fick även träna med a-laget samt spela matcher med reservlaget. Sejouren i West Ham blev dock bara ett halvår längre än den i Brommapojkarna. Anledningen stavas Liverpool.
– Som jag har förstått det så var de intresserade redan när West Ham värvade mig. Sen gjorde jag två mål mot England i en U21-match för Finland och en av tränarna i Englands U21-lag var även tränare i Liverpool. Så det var nog mycket därför de värvade mig.

Sjölund skrev på ett 3,5-års a-lagskontrakt med klubben som precis vunnit FA-cupen, Ligacupen och Uefa-cupen. Inte nog med det, ”Pool” var hans favoritklubb sedan barnsben.
– Det kanske hade varit lättare för mig att vara kvar och slå mig fram i West Ham men… när Liverpool hör av sig och erbjuder ett a-lagskontrakt, det är svårt att säga nej till.

Hur var det att helt plötsligt träna med sina idoler?
– Det var lite svårt att fokusera på fotbollen där i början…

Du sprang mest runt och spanade in alla spelarna?
– Lite så var det, säger han och skrattar. Men efter ett tag blir man en i gänget och då handlar det om att ta för sig. Det gick väldigt bra för mig där, jag spelade båda med reservlaget och fick vara med om att vinna U19-serien även där.

Hur tänkte och kände du kring kvalitén på a-laget, att det var overkligt bra eller att steget ändå inte är så långt?
– Mer det senare, absolut. Jag vet inte vad man förväntar sig heller riktigt, men när jag tränade med dem kände jag att, visst går det snabbt, men jag hänger ändå med. Sen är det klart att det är en helt annan grej att gå ut inför ett fullsatt Anfield och göra samma saker med all press det innebär.
– Ser jag till det jag presterade så var känslan att det inte skulle vara alls omöjligt att snart få visa upp sig med något inhopp eller liknande. Jag var med i truppen i Europa-spelet mot Roma både hemma och borta, men det var det närmsta jag kom spel i a-laget.

Uppmärksamma läsare kanske har hajat till över varför en spelare som är med i truppen till Europa-spel mot Roma inte har fått chansen att visa upp sig i någon träningsmatch under försäsongen? Förklaringen till det är också det enda Daniel ångrar med sin fotbollskarriär.
– Båda säsongerna i Liverpool så spelade jag mästerskap med finska U21-landslaget, vilket gjorde att jag missade en stor del av försäsongen och aldrig fick möjlighet att visa upp mig i träningsmatcherna, vilket nästan alla spelare med a-lagskontrakt får. Det kan jag verkligen ångra.
– Speciellt andra året så spelade jag först U20-VM och sedan var det tänkt att jag skulle åka tillbaka till Liverpool, men istället så spelade jag även U18-VM på hemmaplan i Finland trots att vi hade bestämt att jag inte skulle göra det. Men det har ju med erfarenhet att göra, att tänka mer på sig själv och våga säga nej istället för att bara tacka ja till allt. Samtidigt så hade jag aldrig haft några skador eller motgångar så jag bara körde på.

Skador, ja. När Daniel kom tillbaka från U18-VM så dröjde det inte länge innan han bröt ett ben i foten och blev borta ett halvår. Enligt honom själv en trolig följd av för hårt matchande och för lite återhämtning. Men skadan hade värre konsekvenser än sex månader utan fotboll. När det var dags att återigen etablera sig som en av Liverpools mest lovande unga spelare tog det tvärstopp.
– Jag märkte när jag kom tillbaka att jag inte kunde hantera det. Jag trodde jag var i samma skick som jag var innan men jag märkte direkt att kroppen inte alls svarade. Jag missade massor, blev osäker och efter ett tag satte det sig i huvudet. Det var en väldigt tung period efter skadan.
– Det var jättesvårt och en helt ny situation för mig. Fram tills skadan hade min karriär bara gått rakt uppåt. Jag trodde att det bara skulle vara att knyta på mig skorna och gå ut och köra. Innan gick allt så lätt och det flöt på automatisk, men mitt i allt så blev jag tung, tajmingen försvann, jag missade mycket bolltoucher och det var väldigt frustrerande. Man har en tanke på hur man var innan och hur det fungerade, sen försökte jag göra samma sak och då fungerade det inte.
– Jag gav det några månader, men sen kände jag att jag blev tvungen att få spela a-lagsfotboll igen. Jag behövde gå ner ett snäpp för att kunna ta mig tillbaka, så jag sa att jag ville bli utlånad och då hamnade jag i Djurgården.

De två första säsongerna i Djurgården blev det 36 allsvenska matcher varav endast 13 var från start. Men för laget gick det bra och Sjölund vann SM-guld redan under första säsongen medan han under den andra fick fylla på med ett cupguld.
– Det var sådant tryck i Stockholm då, det är egentligen första året i Djurgården jag minns bäst och har flest minnen från, just på grund av att det var sådant tryck. Alla Stockholms-lagen gick ju ganska bra då och det var fullsatt på alla derbyn och ja… fina minnen.
– Jag kom till klubben med dåligt självförtroende och var i dålig form och på så vis var det ett perfekt ställe att komma tillbaka på. Jag fick några månader att förbereda mig för säsongen och sen att spela inför 12-13 000 på Stadion och derbyn med 35000 var förstås väldigt häftigt.

Men det var först 2005 som han fick sitt riktiga genombrott. Med sju mål och fyra assist på 16 allsvenska starter var han en starkt bidragande orsak till att Djurgården bärgade ännu ett SM-guld.
– Det kändes som att det antingen var dags att börja röra på sig eller att få – och ta – chansen den säsongen. Det var en vändpunkt som gjorde att jag blev kvar så länge som jag blev i Djurgården.

Dina inledande år med Djurgården var extremt framgångsrika, hur ser du tillbaka på dem?
– Guld första året, cupguld andra året och dubbeln det tredje, det fanns liksom inget annat. Att komma trea-fyra var ett misslyckande och när man är inne i det flytet så tänker man inte. Man har så otroligt mycket energi och kraft hela tiden, det är svårt att förklara, men livet var väldigt lätt då.

Vad var det som gjorde er så bra de åren?
– Vi hade ett väldigt bra lag, det är väl största orsaken. Det var så mycket kvalité i det laget. Det var aldrig något snack, vi gick ut från första matchen och det var så självklart att vi skulle vinna alla matcher egentligen. Sen när du har en trupp också där ingen är nöjd med att laget vann året innan (2002) så, alltså det var stenhårt på träningarna hela, hela tiden och det är en kultur jag tror det tar ganska lång tid att bygga upp, att få till en sån känsla i ett lag. Alla nya spelare som kommer in i ett sånt gäng känner att ”fan, det är såhär det funkar”.

Vilka är dina bästa år rent personligt i Djurgården?
– 2005 och 2007. Vi var ju nära att vinna 2007 också, då vi egentligen inte hade ett lika bra lag men då fanns det också ett jävla slit och vi var ett hårt jobbande lag där alla kämpade för varandra. Det räcker ju väldigt långt i allsvenskan att ha ett sådant lag som jobbar hårt tillsammans och för varandra.

Hade du någonsin möjlighet att lämna Djurgården under den perioden?
– Hade jag verkligen velat lämna så hade det varit möjligt men jag kan inte påstå att det har varit aktuellt överhuvudtaget.

Efter att ni kvalat er kvar i allsvenskan 2009 så visade IFK Göteborg ett stort intresse för dig då du satt på ett utgående kontrakt.
– Det hade nog också att göra med att det var ett väldigt turbulent år och kontraktet gick ut så vi diskuterade inte så jäkla mycket jag och Djurgården under säsongen. Och då förstår jag att klubbar hör av sig om de kan få en spelare gratis.
– Det byttes väldigt mycket folk där med tränare och sportchefer och hej och hå och självklart lyssnade jag på alla intressenter och funderade om jag skulle ta ett steg ut i Europa och fortsätta utvecklas där. Men i Sverige har det alltid varit så att om Djurgården vill ha kvar mig så vill jag vara kvar. Visst är det kul om andra svenska klubbar är intresserade, men utvecklingen i att byta klubb inom Sverige kunde jag inte riktigt se.

Hur lyder din analys av det som hände i Djurgården när ni på bara fyra år gick från att vara ett guldlag till att få kvala er kvar i allsvenskan?
– Det är svårt, det är många faktorer som spelar in. I Stockholm så är det en oerhörd press och man har en förmåga att leva kvar lite i det faktum att några år tidigare så har klubben vunnit allting. Man ser sig fortfarande som en klubb som ska vinna trots att man inte har materialet för det. Samtidigt pratades det i Djurgården väldigt mycket om nystarter och sådant, men ändå har man aldrig riktigt chansen och tålamodet för att bygga upp någonting.
– Inte förrän Magnus (Pehrsson) kom och klubben gav honom ett längre kontrakt. Då var första stoppet att klara sig kvar nästa år, sen att bli bättre än ”året innan” och nu har man sakta börjat bygga upp någonting. Det är helt rätt väg att gå.
– Tidigare gånger har det förvisso varit ”nystarter”, men man har ändå varit för kortsiktiga i sitt agerande. Ledande personer känner pressen utifrån och sätter lite för höga mål mot vad klubben klarar av. Och när man inte når dit så ska man sparka folk åt höger och vänster och så blir det hela tiden nytt folk som jobbar inom föreningen, nya spelare på planen och då är det svårt att bygga upp någonting. Det blir en otrygg miljö.
– Varje gång man har startat något nytt känns det ändå som att “mjo, men det här kan nog bli ganska bra ändå” men det tar ändå en säsong nästan innan man kan känna av var det är på väg och hur långt man egentligen har kommit. Vad man har byggt upp och så vidare. Den långsiktigheten har jag saknat tidigare.

Det Djurgården som du lämnade, är det ett projekt som, i dina ögon, är på rätt väg?
– Det tycker jag absolut. Man har gett det tid och man har inte krävt samma sak på sista tiden som tidigare. Jag tycker det är bra att klubben sänker förväntningarna lite och sen tar sig framåt hela tiden i en lagom takt. Inom något år ska klubben kunna vara med i toppen och kriga om medaljer igen om det fortsätter såhär.
– Djurgården har för första gången på länge vågat vara realistiska och ärliga mot sig själva, det tar emot, men jag tror ändå att det är rätt väg att gå, att ta ett steg ner för att sedan kunna ta två steg uppåt. Det var så man gjorde 1999 när man åkte ur, men det ska inte behövas att man åker ur för att det ska ske. Det är väldigt tydligt när man åker ur, då byts det väldigt mycket och långsiktigt börjar man bygga upp det igen för att man måste.
– Jag tycker ändå att det är skönt att Djurgården nu när man, förvisso ha varit i botten ett tag, men fortfarande är kvar i allsvenskan tar tag i detta. Det kommer göra att Djurgården snart är en allsvensk toppklubb igen.

Den resan kommer dock Daniel Sjölund inte att vara med på. Han tioåriga Djurgårdskarriär tog slut efter förra säsongen och istället kritade han på ett tvåårskontrakt med Åtvidaberg.
– Det var ett beslut som Djurgården tog, att inte ha kvar mig. Det är ett beslut som jag köper, jag har inga problem med att de tar det beslutet. Det är klart att jag hade velat vara kvar och ha chansen att spela något år till i Djurgården men… nu valde de att inte… det var inte ens en förhandling, det var ett beslut de tog, och då är det inte så mycket mer med det. Då tittar jag framåt och ser vad det finns för andra möjligheter.

Ni hade ändå börjat diskutera en förlängning, vad hände sen?
– Det sista samtalet vi hade var väl i augusti, september och då ville de fortfarande förlänga. Så jag gick egentligen och väntade på att få ett förslag, men fick aldrig något. Sen sista matchen när jag blev bänkad så förstod jag ju att det kommer inte att bli någonting. Där kan jag väl tycka att klubben kunde gjort det på ett bättre sätt och varit ärlig med mig och sagt det tidigare, istället för att bara bänka mig och efter sista hemmamatchen får man beskedet: ”det blir inget mer”.
– Men annars, beslutet i sig, det är något man får leva med i fotbollen. Det är så det funkar, och det är inget jag är bitter över på något sätt.

Känns det surt att det blev det avskedet efter tio år i föreningen?
– Förmodligen är det ju så att de hade Andreas Johansson som var på väg in, och då förstår jag också att om de ville ha in honom och det inte var riktigt klart än så kunde de ju inte ge ett besked heller. Men det är ju sånt som jag bara kan gissa mig till.
– Men det är klart att efter tio år så… Jag tycker att det är väldigt fint när spelare och fans ges chansen att tacka av varandra. IFK Göteborg gjorde ju så med Stefan Selakovic till exempel. Jag tycker också att det borde vara något som Djurgården också skulle vilja, för utåt sett ser det ju bra ut också.

Hade du gärna velat fått samma möjlighet som Selakovic?
– Ja, absolut. Att i en sista hemmamatch på Stadion få kunna säga hej då till supportrarna… det hade varit jättehäftigt såklart. Nu får jag beskedet efter sista hemmamatchen, och då är det ju försent. Sen försökte de ju fixa någonting till en hockeymatch, men det är svårt också för mig att få in mitt bland semester och letande efter ny klubb. Sen har jag spelat tio år på Stadion, det är ju där man i så fall vill säga hej då.

Varför blev det Åtvidaberg?
– Det fanns intresse från utlandet men inget som var intressant för mig, och Åtvidaberg gav det enda konkreta budet i Sverige. Det blev jag väldigt glad över för jag tror att det här laget har stora möjligheter att kunna göra en riktigt bra säsong och till och med ta det ytterligare ett steg jämfört med 2012.

Många tycker nog att du har bytt ner dig, trots att du gått till en klubb som slutade före Djurgården i tabellen ifjol, om än på samma poäng.
– Kortsiktigt tror jag Åtvidaberg har samma möjligheter som Djurgården att göra ett bra år, men i längden har Djurgården större möjligheter att kunna ta sig uppåt på kortare tid tack vare ny arena, mer pengar, större omsättning, större stad och så vidare. Det är klart att Djurgården har större möjligheter.
– Men om du tittar på just det här året tror jag Åtvidaberg kan göra ett minst lika bra år som Djurgården. Jag skulle vilja säga att det är två ganska jämna lag i år. Det är två klubbar som byggt upp någonting och är på väg uppåt, två intressanta lag att följa helt enkelt.

Har du fått en nytändning?
– Det känns nytt och fräscht. Jag måste säga att Åtvidaberg med den här arenan och med nya fina faciliteter är på väg mot något riktigt bra. Jag var imponerad över laget ifjol och har blivit ännu mer imponerad sedan jag kom hit. Sen är Linköping, där jag och sambon bor, en fin stad och den är lagom stor, jag har allt jag behöver här.
– Sen tror jag att… det här med att göra något helt annat och inte fastna på samma ställe kan vara väldigt utvecklande både som människa och fotbolllsspelare. Det har blivit en kick att komma till Åtvidaberg.

Hur tror du det kommer kännas att kliva in på plan med Åtvidabergströjan på Tele2 Arena i höst?
– Det kommer att vara väldigt speciellt och häftigt förstås. Vi möter Djurgården både i cupen och serien här i vår på Kopparvallen, och det ska bli kul att träffa alla spelarna. Men… det blir ändå väldigt speciellt sen i höst att få gå in på nya arenan med de gamla fansen. Det kan bli ett jäkla tryck. Jag ser fram emot det.

Mycket känslor?
– Självklart är det så. Jag kommer att älska Djurgården i hela mitt liv.