Senaste nytt
Matchrapporter
FD:s krönikör: ”Det är stelt och uppgivet i MFF – de saknar karaktär”
KRÖNIKA – MED MAGNUS ÖSTERBERG
Två lag i en cupfinal, två lag med sviktande formkurvor och svaga allsvenska tabellrader. Det var vad som stod på dagens meny i finalen av Svenska cupen. Det blev, vad jag skulle säga i alla fall, en mycket underlig final. Anledningarna är dock långt många fler än vad jag rymmer här.
Djurgården tog för sig direkt i matchinledningen och var det klart hungrigare laget, Malmö kom dit och ”petade lite i maten”. Ointresset var nästan övertydligt och det tog en halvtimme innan MFF faktiskt närvarade på riktigt. Det var en udda känsla för att vara en final.
Magnus Pehrssons vara eller icke vara har varit ett ”samtalsämne”, åtminstone för utomstående, det lär verkligen inte minska efter det här uppträdandet. Efter matchen mot IFK Göteborg (förlust 2-1) gav ”MP” ett intryck av ren nonchalans och uttryckte att ”vi var det bättre laget – det såg väl alla”? Den typen av självinsikt lär inte ta laget ur den här krisen.
Idag blev många saker tydliga i MFF:s spel:
– Backlinjen agerar väldigt stressat och uppbyggnadsspelet går minst sagt på kryckor. Det är inte bara den lagdelens fel då samtliga spelare i offensiva positioner är vända med ryggen mot motståndarmålet, stillastående, alldeles för ofta. Det är stelt, kantigt och verkligen inget flyt i det man gör. I mina ögon kom det första flytande, fina anfallet när vi spelade på tilläggstid i den första halvleken. I en final.
– Att det centrala mittfältet med Bachirou och Lewicki är defensivt balanserat vet vi sedan innan och det var extremt tydligt i den här matchen. Rieks och Traustason som ”yttermittfältare” drar sig ofta inåt i planen och det blir trångt, trångt trångt. När sedan ytterbackarna Larsson och Binaku (som tidigt ersatte en skadad Behrang Safari) inte heller lyckas stå för spelbredden slutar det med en ”lycka-till boll”.
***
Djurgården var verkligen hungrigare än sina motståndare idag. Det osade hett flera gånger tidigt i matchen. De offensiva fasta situationerna var talande då djurgårdarna var störst, först och starkast på i princip varenda boll. Att 1-0 kom efter en fast situation var verkligen ingen slump.
Kerim Mrabti var inte så synlig i spelet men bidrar med sin fart, här har dock Özcan Melkemichel mer att få ut.
Tino Kadewere som har fortsatt stort förtroende från sin tränare vara väldigt bra i den här matchen, framför allt var hans ”felvända” spel och de enkla passningarna av hög kvalitet. Inga dumma bolltapp. Ett skarpt uppträdande av forwarden.
***
LÄS: MFF-STJÄRNAN SVARAR PÅ RAMSAN MOT MAGNUS PEHRSSON
Andra halvlekens inledning gav Djurgården 2-0 efter ett fint anfall där högerbacken Felix Beijmo stod för en fin löpning och ett perfekt inspel/inlägg till en framstörtande Kerim Mrabti. Redan här kändes det konstigt nog avgjort.
Med två måls underläge borde Malmö släppt handbromsen och i ren panik försökt komma tillbaka i matchen men det hände aldrig, det kändes faktiskt inte ens som att det var på väg att hända. Med så mycket tid kvar att försöka rädda matchen måste man ge det ett försök. Känslan var att MFF inte gjorde det och istället för knutna nävar och lite ”jävlar anamma” var det mest uppgivna gester och ett allmänt tråkigt kroppsspråk. Uppgivet.
***
När Fredrik Ulvestad vann bollen ute på Djurgårdens vänsterkant, ungefär mitt på egen planhalva återstod cirka tio minuter av matchen och ungefär 75 meter till Johans Dahlins mål. Ulvestad stod emot några närkamper och trampade rakt in i Malmös hjärta där varken Lewicki, Bachirou eller någon annan kunde stoppa honom. Precis när han skulle släppte han ut bollen till Jonathan Ring som kunde skjuta in 3-0 till Djurgården och slå in den sista spiken i Malmös finalkista. Game over.
***
Jag vet inte hur Malmös ledning med sportchefen Daniel Andersson tänkte innan den här finalen och jag vet inte hur de tänker efter den här tillställningen heller. Det var ett taggat och bra Djurgården som klev ut till den här finalen och det är så förvånande (och för alla MFF:are illavarslande) att det såg så tamt och lamt ut hos skåningarna. Det blir givetvis enkelt att skjuta över ”problemet” på tränaren och det är aldrig rättvist att göra så heller. Men….
– Avsaknaden av karaktär och en rejäl arbetsinsats var frapperande. Det måste tränare och ledare hjälpa till med.
– Att inte lyckas ändra matchbilden och faktiskt inte ens ge sken av att försöka forcera är ett misslyckande för alla inblandade.
-Spelartruppen är inte av samma dignitet som förra säsongen men, spelare för spelare är det fortfarande en trupp av väldigt hög klass.
***
Djurgårdens tränare Özcan Melkemichel fick många bra svar från sina spelare i den här matchen. De tog för sig och de anpassade sig till att Jacob Une Larsson fick ta plats som vänsterback. De vann andrabollar och dueller. De tog varje chans på fasta situationer att skapa något mot Malmös mål. De tog för sig på ett sätt som en tränare önskar av sina spelare, varje dag. Kan Djurgården fortsätta på inslagen väg vänder snart trenden i det allsvenska spelet också.
***
Magnus Pehrsson står inte högt i kurs hos de egna fansen och han har en tuff uppgift framför sig. I mina ögon har han två frågor han måste lösa omgående:
– Hur ska han få sina spelare att verkligen visa hjärta, gör man inte det är man inte bättre än något lag?
– Kan han bryta trenden med att ändra lite i formationen för att få en offensiv som fungerar?
Malmös offensiva spelare Markus Rosenberg, Carlos Strandberg, Arnor Traustason och Sören Rieks /Mattias Svanberg är väldigt bra allihopa i det offensiva men i dagsläget fungerar det inte alls. I finalen blev det bäst och farligast när Rosenberg droppade ner och tog tag i taktpinnen på offensiv planhalva. I det läge man är nu kan man inte visa ängslan utan istället trycka på det knappar som tillhör lagets bästa och spetsigaste spelare.
***
Det var dukat för en rejäl middagsfest men alla inbjudna dök inte upp. Djurgården tog för sig, käkade upp Malmö och fick rättvist lyfta bucklan. Medan Djurgården njuter av sin segermiddag måste Malmö käka taggtråd.
Mot Trelleborg väntar en match för MFF där karaktären ställs på prov, allt annat än seger är ett fiasko.
***
Djurgården förtjänade den här segern och bucklan till 100 procent. Ett fint gruppspel och övertygande slutspel rundades av med en överlägsen seger i finalen. Tiden att fira är knapp, mot Dalkurd är laget stora favoriter och man måste visa samma hunger då.
